20
Det är förvisso min 21-årsdag, men det är inte det jag tänker på. Jag tänker på att det är prick ett år sedan jag landade i Beijing. Tänker på vad jag gjorde under mitt tjugonde år. Jag åkte, och åkte, och åkte.
Beijing. Qingdao. Kaifeng. Luoyang. Shanghai. Harbin. Chengdu. Lijiang. Kunming. Seoul. Busan. Gyeong-ju. Och mer Beijing, och ännu mer. Qingdao Qingdao Qingdao: Hong Kong Garden, Laoshan, gamla stan, Taidong, campus, fjärde maj-torget, havet havet havet.
Och så hem igen. Till Mockfjärd. Till inte fullt så häftiga ställen. Vansbro, Malung, Rättvik, Borlänge, Falun. Norrköping, Linköping, Göteborg. Härnäst Uppsala. I oktober Berlin. Jag vill åka, och åka, och åka.
Hur som helst var det ett fantastiskt år. Vill bara säga det. Ett alldeles fantastiskt år. Ni som gjort det fantastiskt vet själva vilka ni är. Just idag är jag sentimental och saknar Satin jättemycket och vill gå och äta god mat i Hong Kong Garden med henne. Beundra hennes figur och ansikte och skratta åt hennes knäppa idéer. Så som jag gjort en massa gånger under mitt tjugonde år. Vad jag ska göra under mitt tjugoförsta år är, som jag gärna säger, mycket oklart.
Beijing. Qingdao. Kaifeng. Luoyang. Shanghai. Harbin. Chengdu. Lijiang. Kunming. Seoul. Busan. Gyeong-ju. Och mer Beijing, och ännu mer. Qingdao Qingdao Qingdao: Hong Kong Garden, Laoshan, gamla stan, Taidong, campus, fjärde maj-torget, havet havet havet.
Och så hem igen. Till Mockfjärd. Till inte fullt så häftiga ställen. Vansbro, Malung, Rättvik, Borlänge, Falun. Norrköping, Linköping, Göteborg. Härnäst Uppsala. I oktober Berlin. Jag vill åka, och åka, och åka.
Hur som helst var det ett fantastiskt år. Vill bara säga det. Ett alldeles fantastiskt år. Ni som gjort det fantastiskt vet själva vilka ni är. Just idag är jag sentimental och saknar Satin jättemycket och vill gå och äta god mat i Hong Kong Garden med henne. Beundra hennes figur och ansikte och skratta åt hennes knäppa idéer. Så som jag gjort en massa gånger under mitt tjugonde år. Vad jag ska göra under mitt tjugoförsta år är, som jag gärna säger, mycket oklart.
nästan direkt ur dagboken: i går natt halv tre sömnlös skakad skrivande
[...]
Annars:
Utanför fönstret: Karlavagnens böjda skaklar
och dess skeva blinkande framhjul
konstellationer och revelationer.
En kvarts dvala och det är borta.
Säg något du är rädd för.
Säg något jag inte är rädd för!
[...]
Franks vilda år och min egen orossommar.
Det är så mycket som bränner i natt. Så många rädslor i omlopp.
Valerie Solanas jagar mig och varför fascineras vi av såna trasiga
människor? De är ju trasiga, inte hela.
Utanför fönstret återvänder Karlavagnen, svagt.
Jag åker i den hemåt.
Månans silfverfålar bortgalopperade mot hösten.
De böjda skaklarna, de böjda.
Ta mig hemåt över himlen.
Slumra med huvudet mot Karlavagnens slitna säte.
Omslingrad i baksätet, omtänkt.
Säg något jag inte är rädd för!
Tom Waits låter trygg i sitt vansinne.
Kanske kan han hjälpa mig att sova i natt.
Det här jag känner i bröstet är bara för att hon är livrädd.
Det där i magen vet jag inte, kanske Hectors sommarbarn,
one for the road.
Ta min hand och mitt pass och lämna.
Det är oförklarlig halvtrepånatten-rädsla, kommer ur ingenstans och överallt där människor låter och gror.
I Tom Waits värld finns folk med dubbla ansikten och puertoricanska älskarinnor med träben. Vi är alla galna här.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Man skulle ha en skrivmaskin.
En skrivmaskin, en älskare, en lägenhet, ett kylskåp.
En vinterkappa, en halsduk, en chokladkaka, en grammofon.
En brevvän, en diktsamling, en väska. En skrivmaskin med färgband som aldrig tar slut.
Livet i en låda. Livet under Karlavagnen. Silverskaklarna så böjda. Tre stjärnor och ett blinkande framhjul. Kommer och går som rädslan här i natt. Hur känns det att tappa taget?
Livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag sa: livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag tänker på Bruce Springsteen och Valerie Solanas och Elas Levi och min Sören och här är Tom Waits i mina öron, så vackert ärrad och intill.
[...]
Beijing. Berlin. Chicago. Seoul. Prag. Beijing babe. Berlin bitch.
Snart tjugo plus ett tjugoett.
Tom Waits var tjugoett år 1970. Det är längesen nu.
Jag vet inte vad det är med mig i natt. Men det genererar text.
Det är Karlavagnens fel, utsikten från min sovplats på golvet.
Valerie Solanas och allt som skrämmer i natt.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Annars:
Utanför fönstret: Karlavagnens böjda skaklar
och dess skeva blinkande framhjul
konstellationer och revelationer.
En kvarts dvala och det är borta.
Säg något du är rädd för.
Säg något jag inte är rädd för!
[...]
Franks vilda år och min egen orossommar.
Det är så mycket som bränner i natt. Så många rädslor i omlopp.
Valerie Solanas jagar mig och varför fascineras vi av såna trasiga
människor? De är ju trasiga, inte hela.
Utanför fönstret återvänder Karlavagnen, svagt.
Jag åker i den hemåt.
Månans silfverfålar bortgalopperade mot hösten.
De böjda skaklarna, de böjda.
Ta mig hemåt över himlen.
Slumra med huvudet mot Karlavagnens slitna säte.
Omslingrad i baksätet, omtänkt.
Säg något jag inte är rädd för!
Tom Waits låter trygg i sitt vansinne.
Kanske kan han hjälpa mig att sova i natt.
Det här jag känner i bröstet är bara för att hon är livrädd.
Det där i magen vet jag inte, kanske Hectors sommarbarn,
one for the road.
Ta min hand och mitt pass och lämna.
Det är oförklarlig halvtrepånatten-rädsla, kommer ur ingenstans och överallt där människor låter och gror.
I Tom Waits värld finns folk med dubbla ansikten och puertoricanska älskarinnor med träben. Vi är alla galna här.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Man skulle ha en skrivmaskin.
En skrivmaskin, en älskare, en lägenhet, ett kylskåp.
En vinterkappa, en halsduk, en chokladkaka, en grammofon.
En brevvän, en diktsamling, en väska. En skrivmaskin med färgband som aldrig tar slut.
Livet i en låda. Livet under Karlavagnen. Silverskaklarna så böjda. Tre stjärnor och ett blinkande framhjul. Kommer och går som rädslan här i natt. Hur känns det att tappa taget?
Livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag sa: livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag tänker på Bruce Springsteen och Valerie Solanas och Elas Levi och min Sören och här är Tom Waits i mina öron, så vackert ärrad och intill.
[...]
Beijing. Berlin. Chicago. Seoul. Prag. Beijing babe. Berlin bitch.
Snart tjugo plus ett tjugoett.
Tom Waits var tjugoett år 1970. Det är längesen nu.
Jag vet inte vad det är med mig i natt. Men det genererar text.
Det är Karlavagnens fel, utsikten från min sovplats på golvet.
Valerie Solanas och allt som skrämmer i natt.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Ett geni i vårt vardagsrum
Sören ringde igår, värmde mig med sin vackra teaterröst. Jag riktigt hörde hur han log när han pratade. Han sa att det fortfarande är högsommar i Berlin. Pratade om möblerna han köpt till sin nya lägenhet. Om att jag snart kommer dit och hälsar på. Om Vicky och hur hon egentligen mår. Om Kina-saknaden. Den, ja. Just det. Men snart ses vi, i Berlin. En liten del av Kinatillvaron samlas tillfälligt ihop och sätts samman i Tyskland. Så kan det också bli.
Och så fick jag besök, åkte till Djurås väldiga tågstation och plockade upp Eric couchsurfaren igår. Träffade honom en vända i Rättvik i fredags, nu kom förbi i Mockfjärd efter att ha varit på spelmansstämma i Furudal. Han är till hälften japansk, till hälften kanadensisk, och kom till Sverige mer eller mindre på grund av Ale Möller, vars musik han hörde och sedan fullkomligt snöade in på. Han är ett musikaliskt geni. På riktigt. Slog sig ned vid pianot och spelade den ena polskan efter den andra, satte rytmen lika precist som vilken uråldrig Bodaspelman som helst. "Hur länge har du lyssnat på svensk folkmusik?" frågade min chockade mor. I ett halvår. Han hade aldrig riktigt spelat låtarna förut, dock, bara lagt dem på minnet under månaden han tillbringat i Sverige. Sedan satte han sig där vid vårt piano och spelade dem som om han spelat dem hela sitt liv. Jävla människa. Skulle man kunna tänka. "Han äger dig," sa Olle med ett hånflin. Men sedan gav sig Eric på sitt andrainstrument trombonen, och Olle fick finna sig mer än ägd han också. Och jag konstaterade att det ju egentligen var en ren fröjd att höra Eric spela, och att det inte är lönt att jämföra sig med människor som han. Han är på en egen nivå. Det var nästan så att man inte ens kunde säga att vi har musik som gemensamt intresse, det han ser i och får ut av musik är inte alls detsamma som det är för oss vanliga dödliga. Det är liksom högt ovanför någonstans. Hemskt fascinerande, hur som helst. Idag for han vidare mot Falun efter en natt på en madrass på vårt vardagsrumsgolv. Årets musikupplevelse, kanske.
Fast egentligen känns det ganska fånigt att blogga när jag är här hemma. Så länge jag var i Kina kändes det som att jag hade en ursäkt att göra det, det var liksom befogat att bekräfta även för de som inte ser mina statusrader på facebook att livet gick vidare även på andra sidan eurasiska kontinenten, att jag levde och hade hälsan och allt det där. Kändes även som att jag hade en del intressanta saker att berätta om; allt annorlunda, galet, intressant, roligt, upprörande i det där andra landet där borta som jag vet att folk här hemma inte vet något om. Men nu? Nej, jag vet inte alltså. Man kanske borde lägga ned ett tag.
Och så fick jag besök, åkte till Djurås väldiga tågstation och plockade upp Eric couchsurfaren igår. Träffade honom en vända i Rättvik i fredags, nu kom förbi i Mockfjärd efter att ha varit på spelmansstämma i Furudal. Han är till hälften japansk, till hälften kanadensisk, och kom till Sverige mer eller mindre på grund av Ale Möller, vars musik han hörde och sedan fullkomligt snöade in på. Han är ett musikaliskt geni. På riktigt. Slog sig ned vid pianot och spelade den ena polskan efter den andra, satte rytmen lika precist som vilken uråldrig Bodaspelman som helst. "Hur länge har du lyssnat på svensk folkmusik?" frågade min chockade mor. I ett halvår. Han hade aldrig riktigt spelat låtarna förut, dock, bara lagt dem på minnet under månaden han tillbringat i Sverige. Sedan satte han sig där vid vårt piano och spelade dem som om han spelat dem hela sitt liv. Jävla människa. Skulle man kunna tänka. "Han äger dig," sa Olle med ett hånflin. Men sedan gav sig Eric på sitt andrainstrument trombonen, och Olle fick finna sig mer än ägd han också. Och jag konstaterade att det ju egentligen var en ren fröjd att höra Eric spela, och att det inte är lönt att jämföra sig med människor som han. Han är på en egen nivå. Det var nästan så att man inte ens kunde säga att vi har musik som gemensamt intresse, det han ser i och får ut av musik är inte alls detsamma som det är för oss vanliga dödliga. Det är liksom högt ovanför någonstans. Hemskt fascinerande, hur som helst. Idag for han vidare mot Falun efter en natt på en madrass på vårt vardagsrumsgolv. Årets musikupplevelse, kanske.
Fast egentligen känns det ganska fånigt att blogga när jag är här hemma. Så länge jag var i Kina kändes det som att jag hade en ursäkt att göra det, det var liksom befogat att bekräfta även för de som inte ser mina statusrader på facebook att livet gick vidare även på andra sidan eurasiska kontinenten, att jag levde och hade hälsan och allt det där. Kändes även som att jag hade en del intressanta saker att berätta om; allt annorlunda, galet, intressant, roligt, upprörande i det där andra landet där borta som jag vet att folk här hemma inte vet något om. Men nu? Nej, jag vet inte alltså. Man kanske borde lägga ned ett tag.
Wayan
På tåget till Göteborg badade jag i sol och sms:ade med en upprörd kamrat Kristiansen som råkade ut för SJ:s allmänna ondska (SJ står alls inte för Statens Järnvägar, utan för Satans Jävlar). Väl framme stod världens snyggaste Mio och Linda och väntade på mig, och snart dök även en förkyld men inte desto mindre snygg Marie upp. Klockan tre anlände jag och sistnämnda vän till Linnéplatsen och traskade in i Slottsskogen där kalaset redan börjat. Det var sol sol sol och idel popsnören i fyrkantiga solglasögon och smala jeans. Många Vampire Weekend-luggar och tygskor. Jag i hippiebyxorna och chinglish-linnet, kände mig som sommar och festival.
På fredagen såg vi
Beirut, mjuk folkindie med trumpeter och fina röster,
Band of horses, skön cowboyindie som passade perfekt i solskenet,
Robyn, ett geni även om jag typ inte lyssnar på henne,
Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna, nästan löjligt vackert,
Glasvegas, en aning överskattade,
Arctic Monkeys, rätt så rockslyngeldryga men rätt så bra också.
Och så drack vi öl, trivdes i solen och fnös bittert åt lyckliga/äckliga par. Försökte ta oss in i Annedalskyrkan för att se Andrew Bird, men misslyckades brutalt. Man skulle ha varit där hundra år i förväg för att ens ha en chans att få plats. Det är det enda som suger med Wayan, dessa klubbspelningar som är halva festivalen men som bara ett fåtal faktiskt har möjlighet att se, just för att de är på små klubbar och inte på de stora scenerna i Slottsskogen. De kunde ju smälla upp åtminstone en scen till i parken och flytta några fler spelningar dit, kan man tycka. Alla ska med! säger Göran Persson.
På lördagen hade solen gått och gömt sig, vi släpade oss iväg i gråvädret vid halv ett. Vi såg
Patrick Wolf, i alla fall lite, ganska gulligt,
Jenny Wilson, i blå hiskelig tantklänning och hatt men ack så häftig ändå,
Calexico, tråkiga, och det började regna,
Vampire Weekend, grymma trots sunkigt ljud och spöregn ("And you're all wearing ponchos, very chique!" sa sångaren),
Florence Valentin, svängig Håkan-ish musik kryddad med vänsterslagord,
Wolfmother, hur vansinnigt bra som helst, hårdrock i dess allra ädlaste käftsmälls-form,
My Bloody Valentine, monotont men ganska fint, trots ohörbar sång,
Lily Allen, världens häftigaste människa, så klart.
Och så en röst under My Bloody Valentine-spelningen, en bruten engelska, ett visslande över orden, en öl, ett svamlande om classic house-trousers, en spårvagn, ett knä, en beer for the road fast på ett annat språk, en klubb som påminde om Q-bar, ett par fina armar, en öl till, ett vaxkletigt hår, en till spårvagn, en brist på plats, närmare än närmast, ett fint leende, andetag i nacken. It's strange to see you in daylight. Detsamma, H, detsamma.
På fredagen såg vi
Beirut, mjuk folkindie med trumpeter och fina röster,
Band of horses, skön cowboyindie som passade perfekt i solskenet,
Robyn, ett geni även om jag typ inte lyssnar på henne,
Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna, nästan löjligt vackert,
Glasvegas, en aning överskattade,
Arctic Monkeys, rätt så rockslyngeldryga men rätt så bra också.
Och så drack vi öl, trivdes i solen och fnös bittert åt lyckliga/äckliga par. Försökte ta oss in i Annedalskyrkan för att se Andrew Bird, men misslyckades brutalt. Man skulle ha varit där hundra år i förväg för att ens ha en chans att få plats. Det är det enda som suger med Wayan, dessa klubbspelningar som är halva festivalen men som bara ett fåtal faktiskt har möjlighet att se, just för att de är på små klubbar och inte på de stora scenerna i Slottsskogen. De kunde ju smälla upp åtminstone en scen till i parken och flytta några fler spelningar dit, kan man tycka. Alla ska med! säger Göran Persson.
På lördagen hade solen gått och gömt sig, vi släpade oss iväg i gråvädret vid halv ett. Vi såg
Patrick Wolf, i alla fall lite, ganska gulligt,
Jenny Wilson, i blå hiskelig tantklänning och hatt men ack så häftig ändå,
Calexico, tråkiga, och det började regna,
Vampire Weekend, grymma trots sunkigt ljud och spöregn ("And you're all wearing ponchos, very chique!" sa sångaren),
Florence Valentin, svängig Håkan-ish musik kryddad med vänsterslagord,
Wolfmother, hur vansinnigt bra som helst, hårdrock i dess allra ädlaste käftsmälls-form,
My Bloody Valentine, monotont men ganska fint, trots ohörbar sång,
Lily Allen, världens häftigaste människa, så klart.
Och så en röst under My Bloody Valentine-spelningen, en bruten engelska, ett visslande över orden, en öl, ett svamlande om classic house-trousers, en spårvagn, ett knä, en beer for the road fast på ett annat språk, en klubb som påminde om Q-bar, ett par fina armar, en öl till, ett vaxkletigt hår, en till spårvagn, en brist på plats, närmare än närmast, ett fint leende, andetag i nacken. It's strange to see you in daylight. Detsamma, H, detsamma.
Östergötland
Nyduschad och förmiddagsvaken sitter jag på Lindas golv med en handduk runt mig. Pelle katt leker runt på golvet, på bordet, på fönsterbrädan, under sängen, han skulle springa på väggarna om han bara kunde. Sista dagen i Göteborg, sol utanför fönstret. Ska snart göra te och bre en smörgås, lyssna vidare på en smörig countrysamling jag hittade på spotify. Heartworn Highways.
En fantastisk vecka, den här veckan.
Tåget. Kaffet.
Nää, det där med hjärntvätt är ju inte bra alltså.
Snart kära, snart fina, snart är jag framme.
Norrköping. Kaffet. LP-skivorna.
Det finaste leendet.
Det andra fina leendet och det röda lockiga håret.
Blunda och tänk på Peter Jöback.
Thaimaten och promenaderna.
Neighbourhood 'a B.
Sover på soffan och drömmer om Kina.
Linköping och regnet och den mysiga lägenheten.
Köket och vinet och han som vi båda älskar, på helt olika eller kanske precis samma jävliga sätt.
En lång kväll i soffan med lånad choklad.
Och så är det bara en kastanj!
Klockan åtta vakna mot solen och byta från soffa till säng.
Allt det alldeles mjuka.
Åka mot Ryd i en nedregnad buss, hälsa på Jonas.
Teet och kakorna och minnena.
Lyckliga prinsessan: Jag har fått ett jobb! Ett heltidsjobb!
Tillbaka i en städad lägenhet, äta, dricka, huvudvärk.
En stunds trippelskedande och en värktablett senare är allt bra.
Vi förvandlas: en till invandrarcharmör, en till Backstreet Boys-medlem och en till Rättviksraggare.
Plockar fram den lilla rollspelaren i mig och spelar tills vi skrattar.
Nää fy faan man ä väl ingen jävla kärring heller.
En ölburk ett dansgolv en flanellskjorta.
En morgon på tågstationen, trött och osäker och med vackert sällskap som ler så svårtolkat.
Göteborg följer.
En fantastisk vecka, den här veckan.
Tåget. Kaffet.
Nää, det där med hjärntvätt är ju inte bra alltså.
Snart kära, snart fina, snart är jag framme.
Norrköping. Kaffet. LP-skivorna.
Det finaste leendet.
Det andra fina leendet och det röda lockiga håret.
Blunda och tänk på Peter Jöback.
Thaimaten och promenaderna.
Neighbourhood 'a B.
Sover på soffan och drömmer om Kina.
Linköping och regnet och den mysiga lägenheten.
Köket och vinet och han som vi båda älskar, på helt olika eller kanske precis samma jävliga sätt.
En lång kväll i soffan med lånad choklad.
Och så är det bara en kastanj!
Klockan åtta vakna mot solen och byta från soffa till säng.
Allt det alldeles mjuka.
Åka mot Ryd i en nedregnad buss, hälsa på Jonas.
Teet och kakorna och minnena.
Lyckliga prinsessan: Jag har fått ett jobb! Ett heltidsjobb!
Tillbaka i en städad lägenhet, äta, dricka, huvudvärk.
En stunds trippelskedande och en värktablett senare är allt bra.
Vi förvandlas: en till invandrarcharmör, en till Backstreet Boys-medlem och en till Rättviksraggare.
Plockar fram den lilla rollspelaren i mig och spelar tills vi skrattar.
Nää fy faan man ä väl ingen jävla kärring heller.
En ölburk ett dansgolv en flanellskjorta.
En morgon på tågstationen, trött och osäker och med vackert sällskap som ler så svårtolkat.
Göteborg följer.
van Zandt själv tyckte dock att det var fånigt sagt
Kollar upp Townes van Zandt på wikipedia, efter att ha fått upp ögonen för honom via en viss blogg av en viss sångerska från Östersund som jag tjatat en del om redan. Där står det att Steve Earle sagt om karln att han var "the best songwriter in the whole world, and I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that". Vilket citat! Jag ska stjäla det och börja använda det som allmän förstärkning av vad jag säger. Jag tycker att taiwaneserna har en ful dialekt. And I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that. Jag är så sjukt ointresserad av hockey. And I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that. Jag tror att Anthony & The Johnsons-spelningen på fredag blir grym. And I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that!
Citatet vore ju inte lika roligt utan cowboybootsen. Dessa countrymänniskor, liksom. Känns som att det är inom countryn man hittar världens största fjantar, men också de allra mest brinnande trasiga tragiska människorna. Typ Townes van Zandt. Han är onekligen bra, och jag skulle gärna ställa mig på Bob Dylan's kaffebord och säga det, med eller utan cowboystövlar.
Citatet vore ju inte lika roligt utan cowboybootsen. Dessa countrymänniskor, liksom. Känns som att det är inom countryn man hittar världens största fjantar, men också de allra mest brinnande trasiga tragiska människorna. Typ Townes van Zandt. Han är onekligen bra, och jag skulle gärna ställa mig på Bob Dylan's kaffebord och säga det, med eller utan cowboystövlar.
Ignorance is inte alls bliss
Året i Kina fick politikdelen av min hjärna att somna, och sova så djupt att det just nu känns som att den aldrig kommer att vakna igen. Inte för att jag har varit superpolitisk förut, men lite koll har jag ju haft, och ganska många åsikter har jag haft, och riktigt intresserad har jag varit. Men nu: någon säger att socialdemokraterna har förstört den svenska skolan. Jag säger: Öööhhh... Någon ondgör sig över EU:s jordbrukspolitik. Jag säger: Öööhhh... Man diskuterar Mellanösternkonflikten, hur Obama sköter sig som president, huruvida kyrkan ska avsäga sig vigselrätten. Jag säger öööhhh och känner mig alldeles idiotisk tom på tankar och åsikter, det är som bortblåst och urblåst. Men så kan jag ju inte ha det. Det är skärpning och åter skärpning som gäller. Man måste tycka någonting. Eller åtminstone veta vad som tycks runt omkring en, och ha någon slags uppfattning om vad som pågår. Jag måste vakna, nu. Idag kom jag till och med på mig själv med att haja till i en halv sekund när det på TV4-nyheterna pratades om "landet Taiwan". Som att jag var på väg att tänka "nej men det är ju en del av Kina". Jag hann dock hejda tanken innan den hann ända fram, men det är illa nog att den ens var på väg. Det går fort att bli blind i censurmörkret. Jag måste utnyttja det faktum att mörkret inte råder i Sverige.
För att svamla lite mer om bra musik: Jens Lekman! Inget nytt i sig, men jag har inte lyssnat på Oh you're so silent Jens-samlingen förut. Oklart varför. Eller, för att spotify inte fanns förut. Jag vet inte vad det är med Jens Lekman som gör att man blir så kär i honom. Det är många som skriver bra låtar, men det är fullt så många vars låtar får en att bli alldeles fånig av ömhetskänslor och värme. Det blir ett åhhhJenskomhitochvarmin, fast inte på ett var min i min säng-sätt, bara ett var min-sätt. Ett Jens Lekman kom hit och var här hos mig och var så fantastiskt naivromantiskintelligent som dina texter säger mig att du är-sätt. Men Jens är nog hemma i Göteborg och återhämtar sig efter svininfluensan, så jag bara ler ett överväldigat leende och vet liksom inte vad jag ska ta mig till när jag hör så bra musik.
Inget jobb på minst en vecka. Hämta gamla skivor och träffa vackra vänner. Snart Way out west. Snart!
För att svamla lite mer om bra musik: Jens Lekman! Inget nytt i sig, men jag har inte lyssnat på Oh you're so silent Jens-samlingen förut. Oklart varför. Eller, för att spotify inte fanns förut. Jag vet inte vad det är med Jens Lekman som gör att man blir så kär i honom. Det är många som skriver bra låtar, men det är fullt så många vars låtar får en att bli alldeles fånig av ömhetskänslor och värme. Det blir ett åhhhJenskomhitochvarmin, fast inte på ett var min i min säng-sätt, bara ett var min-sätt. Ett Jens Lekman kom hit och var här hos mig och var så fantastiskt naivromantiskintelligent som dina texter säger mig att du är-sätt. Men Jens är nog hemma i Göteborg och återhämtar sig efter svininfluensan, så jag bara ler ett överväldigat leende och vet liksom inte vad jag ska ta mig till när jag hör så bra musik.
Inget jobb på minst en vecka. Hämta gamla skivor och träffa vackra vänner. Snart Way out west. Snart!
Den stiliga familjen
Jag är trött trött trött, men jag har bara en schemalagd jobbdag kvar. Idag har jag jobbat tolv till halv nio, fnissat lite med Helena, nu har jag huset för mig själv, och jag har ont i ryggen. Dricker rooibos-te och ska snart pallra mig i säng.
Slängde på den nyinköpta Springsteen-LP:n, lyssnade en sida och sedan inte en till. Inte alls på humör för Springsteen. Det är jag bara ibland, för lite jobbig är han ju ärligt talat. Lite väl bil, liksom. Någon skrev i någon tidning om hur Springsteen och Ulf Lundell är bil, medan Lou Reed och Thåström är tåg. Jag förstår vad de menar. Och jag gillar ju tåg mycket mer.
Så istället spotifyar jag Ingen kommer undan politiken och Daniel Johnston. Suckar oftast åt spotifyreklamen, men blir lite glad av den med Amy Macdonald. Man tror liksom inte att det finns sådan skotska på riktigt, men det gör det nog. Vackert! Läser Annika Norlins grymma blogg (http://waitingaroundtodie.blogspot.com), och spotifyar saker hon skriver om. Ulla Sjöblom, till exempel. Detta tantnamn är ju smått avskräckande, men om Annika Norlin säger att Jag står på ett torg är en bra låt så tycker jag mig inte ha någon anledning att tvivla på det. Och mycket riktigt, det är en bra låt.
Sedan: The Handsome Family. Ni måste måste måste lyssna på The Handsome Family. Lyssna på My sister's tiny hands. Lyssna på Your great journey. Lyssna på countryversionen av Eleanor Rigby. Lyssna på texterna. Lyssna på sångarens träigt fula countryröst som liksom blir snygg när de sjunger småmakabra sagotexter.
AFTER WE SHOT THE GRIZZLY...
After the airship crashed
After we lost the compass
After the radio went dead
We shot and ate the horses
We marched through deadly swamps
Inside a limestone cave
I found a human skull
Yes, Mary, I found a human skull
The captain caught a fever
we tied him to a tree
We stared into the fire
And tried not to hear his screams
I killed a tiny antelope
not scared by my approach
we turned it over dying flames
ass we huddled in the gloam
Yes Mary, we huddled in the gloam
We built a raft from skin and bones
Only five could safely float
the others stood upon the shore
they screamed and threw sharp stones
Yes Mary, they threw the sharpest stones
But how the sea did spin us
How the waves did roar
The captain jumped into the storm
then we were but four
one by one we chose our straws
till only I remained
but Mary you are with me now
all around me in the waves
Yes Mary, you are in the wave
Det får bli kvällens godnattvisa.
Slängde på den nyinköpta Springsteen-LP:n, lyssnade en sida och sedan inte en till. Inte alls på humör för Springsteen. Det är jag bara ibland, för lite jobbig är han ju ärligt talat. Lite väl bil, liksom. Någon skrev i någon tidning om hur Springsteen och Ulf Lundell är bil, medan Lou Reed och Thåström är tåg. Jag förstår vad de menar. Och jag gillar ju tåg mycket mer.
Så istället spotifyar jag Ingen kommer undan politiken och Daniel Johnston. Suckar oftast åt spotifyreklamen, men blir lite glad av den med Amy Macdonald. Man tror liksom inte att det finns sådan skotska på riktigt, men det gör det nog. Vackert! Läser Annika Norlins grymma blogg (http://waitingaroundtodie.blogspot.com), och spotifyar saker hon skriver om. Ulla Sjöblom, till exempel. Detta tantnamn är ju smått avskräckande, men om Annika Norlin säger att Jag står på ett torg är en bra låt så tycker jag mig inte ha någon anledning att tvivla på det. Och mycket riktigt, det är en bra låt.
Sedan: The Handsome Family. Ni måste måste måste lyssna på The Handsome Family. Lyssna på My sister's tiny hands. Lyssna på Your great journey. Lyssna på countryversionen av Eleanor Rigby. Lyssna på texterna. Lyssna på sångarens träigt fula countryröst som liksom blir snygg när de sjunger småmakabra sagotexter.
AFTER WE SHOT THE GRIZZLY...
After the airship crashed
After we lost the compass
After the radio went dead
We shot and ate the horses
We marched through deadly swamps
Inside a limestone cave
I found a human skull
Yes, Mary, I found a human skull
The captain caught a fever
we tied him to a tree
We stared into the fire
And tried not to hear his screams
I killed a tiny antelope
not scared by my approach
we turned it over dying flames
ass we huddled in the gloam
Yes Mary, we huddled in the gloam
We built a raft from skin and bones
Only five could safely float
the others stood upon the shore
they screamed and threw sharp stones
Yes Mary, they threw the sharpest stones
But how the sea did spin us
How the waves did roar
The captain jumped into the storm
then we were but four
one by one we chose our straws
till only I remained
but Mary you are with me now
all around me in the waves
Yes Mary, you are in the wave
Det får bli kvällens godnattvisa.
...
nu är dags att vakna, det är dags att äta, det är dags
det är kaffekopparna och våtsängkläderna
har du sovit? har du vaknat? har du sett hur solen skiner?
det är åldersfläckarna och blommigblusen
och vad finns kvar efter så många år?
finns ett krokigt finger som pekar på ett foto
säger "det här var min gubbe"
men han är död sen så många år
kaffekopparna, ja kaffekopparna
det är unkenlukterna och läggningsvätskan
och så upp igen, det är middagsmaten
det är koktpotatisen och haklappsspillet
och man undrar hur länge ni lever
är ni kvar när jag kommer nästa gång?
ni vackra och nittioårsvisa och tyngda
och man undrar och ryser och pratar och ler
mot det bräckliga som ännu finns kvar här
bland kaffekopparna och vilotimmarna
de sista årens branta nedförsbacke
det är kaffekopparna och våtsängkläderna
har du sovit? har du vaknat? har du sett hur solen skiner?
det är åldersfläckarna och blommigblusen
och vad finns kvar efter så många år?
finns ett krokigt finger som pekar på ett foto
säger "det här var min gubbe"
men han är död sen så många år
kaffekopparna, ja kaffekopparna
det är unkenlukterna och läggningsvätskan
och så upp igen, det är middagsmaten
det är koktpotatisen och haklappsspillet
och man undrar hur länge ni lever
är ni kvar när jag kommer nästa gång?
ni vackra och nittioårsvisa och tyngda
och man undrar och ryser och pratar och ler
mot det bräckliga som ännu finns kvar här
bland kaffekopparna och vilotimmarna
de sista årens branta nedförsbacke
On my way to where
Vad ska det bli av dig? Ja, vad ska det bli av dig? sjunger Laleh i mina öron. Det kan man sannerligen undra. Man skulle bli en Laleh. Skriva kriminellt bra låtar, och ha kriminellt bra smak (vilket man kunde höra i hennes sommarprat. I synnerhet en monotont vacker Salif Keita-låt fick mig att alldeles fastna där jag satt, smått förhäxad). Fast just kommer jag mig inte för med att ens skriva halvdana dikter.
Upp till kamp är onekligen bra. Trots naiviteten skulle jag ha velat uppleva det sena sextiotalet (eller kanske just på grund av naiviteten?) Och han är snygg, han som ser lite ut som Ron i Harry Potter-filmerna, fast äldre och just snyggare.
Anders har lärt sig en massa låtar signerade Thåström. Det går inte alls utför med högstadiebarnen, det går åt alldeles rätt håll.
...
Du skulle bara veta vad jag tänker om dig, och vad dessa tankar får mig att känna. En smått förbjuden värme.
Upp till kamp är onekligen bra. Trots naiviteten skulle jag ha velat uppleva det sena sextiotalet (eller kanske just på grund av naiviteten?) Och han är snygg, han som ser lite ut som Ron i Harry Potter-filmerna, fast äldre och just snyggare.
Anders har lärt sig en massa låtar signerade Thåström. Det går inte alls utför med högstadiebarnen, det går åt alldeles rätt håll.
...
Du skulle bara veta vad jag tänker om dig, och vad dessa tankar får mig att känna. En smått förbjuden värme.
Mfjd 090801
Nästan för första gången sedan jag kom hem är jag ensam hemma. Bara jag och katten, och böckerna, tidningarna och skivorna. Har tillbringat hela eftermiddagen och halva kvällen sittandes ute, läsandes, skrivandes, lyssnandes. Elvis lägger sig bredvid mig, gäspar lite och somnar sedan ihoprullad till en pälsboll. (Finns det förresten något som ser roligare och mer vansinnigt ut än en katt som gäspar?) Jag funderar en stund på att åka till Hagen och lyssna på mystisk musik och ragga på fransmän, men hugger sedan in på vinet som blev kvar från i onsdags och sätter därmed stopp för alla idéer om att åka bil någonstans. Lugnast så.
Försöker så smått ta igen all ny musik jag missat under året. Ikväll Hello Saferides senaste, och blir än en gång störtkär i Annika Norlin. Hon är nog ett av Sveriges största text-genier någonsin.
Elsa skriver på facebook att hon vill tillbaka till Qingdao och få en massage, fika på Amy's med Helene och sedan sjunga karaoke med mig och Sören. Jaaa snälla Elsa, vi drar på en gång! Så kan du sjunga de där förbannade Britney-låtarna så gulligt att de blir uthärdliga, och flirta med Sören, och röka apelsincigaretter. Så kan jag sjunga Danshen qingge och så kan vi gå därifrån alla tre med såriga stämband. Som den gången då det var så dimmigt att det kändes som att det regnade, och vi satt utanför hotellet nära koreanska karaoken och pratade om fylleäventyr och vintrar. Du var så störande snygg i dina höga klackar, men ändå så rar och sprudlande trevlig att man aldrig kunde ens försöka ogilla dig. Kom så drar vi och sjunger Complicated igen.
Och dessa oavbrutna sentimentala tankar på året som gått är ett tydligt tecken på att jag behöver något nytt att göra. Något nytt att tänka på. Fast kanske behöver jag också tänka på året som gått. Skriva om det, skratta åt det, sakna det. Så att det fortsätter att kännas verkligt.
Imorgon kanske Bastberget. Eller en till dag utan att röra mig särskilt långt från utesoffan.
Herregud det är augusti.
Försöker så smått ta igen all ny musik jag missat under året. Ikväll Hello Saferides senaste, och blir än en gång störtkär i Annika Norlin. Hon är nog ett av Sveriges största text-genier någonsin.
Elsa skriver på facebook att hon vill tillbaka till Qingdao och få en massage, fika på Amy's med Helene och sedan sjunga karaoke med mig och Sören. Jaaa snälla Elsa, vi drar på en gång! Så kan du sjunga de där förbannade Britney-låtarna så gulligt att de blir uthärdliga, och flirta med Sören, och röka apelsincigaretter. Så kan jag sjunga Danshen qingge och så kan vi gå därifrån alla tre med såriga stämband. Som den gången då det var så dimmigt att det kändes som att det regnade, och vi satt utanför hotellet nära koreanska karaoken och pratade om fylleäventyr och vintrar. Du var så störande snygg i dina höga klackar, men ändå så rar och sprudlande trevlig att man aldrig kunde ens försöka ogilla dig. Kom så drar vi och sjunger Complicated igen.
Och dessa oavbrutna sentimentala tankar på året som gått är ett tydligt tecken på att jag behöver något nytt att göra. Något nytt att tänka på. Fast kanske behöver jag också tänka på året som gått. Skriva om det, skratta åt det, sakna det. Så att det fortsätter att kännas verkligt.
Imorgon kanske Bastberget. Eller en till dag utan att röra mig särskilt långt från utesoffan.
Herregud det är augusti.
Oh Shanghai
Our love is a flower that blossoms in China
Cigarettes in boxes, with roses and cranes
I write your short name on my wrist in China
Ink so black that night you're renamed
Oh, and trouble in the name
Oh Shanghai, who do you belong to
Who do you care for, and who do you forget?
Admit I got lost in your embrace
What to care for and what to forget
Frida Hyvönen: Oh Shanghai
Så kan den också uttryckas, den där känslan jag har nu. Inte för att jag riktigt förlorade mig själv i Shanghais asfaltsfamn, jag tycker inte ens särskilt mycket om staden, men den här låten är ändå så precis. Så just nu. Shanghai, vem tillhör du egentligen? Kina, vem är du och bryr du dig ens? Jag har heller inte skrivit någons namn på handleden, men jag minns hur jag skrev ett kinesiskt namn i sanden en gång, på Shilaoren-stranden i september, i början innan jag liksom visste något. Jag hann knappt skriva klart namnet förrän en våg kom och sköljde bort det, och det var just det jag hade tänkt. Att det skulle sköljas bort, att allt skulle följa med namnet ut i havet och inte komma tillbaka. Som en ny start i min nya stad. Det blev inte riktigt så, men det var ett försök. Först nu, ett år senare, känns det som att det oupphörliga sommarregnet sköljt bort alla känslor jag försökte göra mig av med där på den vidsträckta stranden i Qingdao. När jag gått varvet runt och kommit tillbaka till en sommar som känns nästan exakt som den förra, då jag nästan drunknade i de där känslorna. Ändå är allt annorlunda nu. Allting har förändrats.
Cigarettes in boxes, with roses and cranes
I write your short name on my wrist in China
Ink so black that night you're renamed
Oh, and trouble in the name
Oh Shanghai, who do you belong to
Who do you care for, and who do you forget?
Admit I got lost in your embrace
What to care for and what to forget
Frida Hyvönen: Oh Shanghai
Så kan den också uttryckas, den där känslan jag har nu. Inte för att jag riktigt förlorade mig själv i Shanghais asfaltsfamn, jag tycker inte ens särskilt mycket om staden, men den här låten är ändå så precis. Så just nu. Shanghai, vem tillhör du egentligen? Kina, vem är du och bryr du dig ens? Jag har heller inte skrivit någons namn på handleden, men jag minns hur jag skrev ett kinesiskt namn i sanden en gång, på Shilaoren-stranden i september, i början innan jag liksom visste något. Jag hann knappt skriva klart namnet förrän en våg kom och sköljde bort det, och det var just det jag hade tänkt. Att det skulle sköljas bort, att allt skulle följa med namnet ut i havet och inte komma tillbaka. Som en ny start i min nya stad. Det blev inte riktigt så, men det var ett försök. Först nu, ett år senare, känns det som att det oupphörliga sommarregnet sköljt bort alla känslor jag försökte göra mig av med där på den vidsträckta stranden i Qingdao. När jag gått varvet runt och kommit tillbaka till en sommar som känns nästan exakt som den förra, då jag nästan drunknade i de där känslorna. Ändå är allt annorlunda nu. Allting har förändrats.
Qidai
Det är söndag men jag tror att det är måndag. Jag är nedtröttad till amöbastadiet men kan inte sova på nätterna. Jag lyssnar på Zhou Yun Peng i sängen och tycker om hans allvarliga, på något vis omoderna röst. Sedan släpar jag mig upp klockan sex och åker till jobbet, alldeles för trött för att köra bil. Håll er borta från riksväg 71 mellan Mockfjärd och Floda mellan klockan halv sju och åtta på morgonen.
Men jag har planer som gör mig glad. Först Rättvik på tisdag, givetvis med kamrat Kristiansen i ena handen och ett vinglas i den andra. Kanske träffar vi några av våra gamla fosterbarn från Golfvägstiden, de som slaggade på soffan lite då och då, i ett annat liv då vi bodde granne med Burk-Erik. Säkerligen träffar vi en massa raggare, det är ju Classic-cruising. Egentligen är jag ack så ointresserad av bilar och rockabilly och fascinationen för sydstatsestetik. Men hej vi bor på landsbygden, man får vara glad att det händer något alls. Och Rättvik är fint och hemma oavsett, speciellt om Marie är med. Det är över två år sedan vi flyttade därifrån. Konstigt att tänka sig.
Och så är Way out west-biljetten köpt och klar. Upptäckte att Wolfmother och Röyksopp lagts till på artistlistan. Det kommer att bli grymt, det där. Det är en schysst festival, lite mer städad än Hultsfred, lite intressantare än Peace&Love (åtminstone i år), lättillgängligt i en stor stad. Dit med Marie, bo hos Linda, och Mio kommer också ner. Innan dess leka med Ashi och Sanna i Linköping. Det låter ju som en vecka nästan för bra för att vara sann, med alla de allra bästa.
Annars ser jag på MASH och kinesiska såpor, läser Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann (mycket bra hittills), har lite ont i ryggen, försöker dricka mindre kaffe, lyssnar på Quan om och om igen, och väntar på ett samtal, nej två, från Tyskland. Det är så stilla, allting, nästan overkligt.
Men jag har planer som gör mig glad. Först Rättvik på tisdag, givetvis med kamrat Kristiansen i ena handen och ett vinglas i den andra. Kanske träffar vi några av våra gamla fosterbarn från Golfvägstiden, de som slaggade på soffan lite då och då, i ett annat liv då vi bodde granne med Burk-Erik. Säkerligen träffar vi en massa raggare, det är ju Classic-cruising. Egentligen är jag ack så ointresserad av bilar och rockabilly och fascinationen för sydstatsestetik. Men hej vi bor på landsbygden, man får vara glad att det händer något alls. Och Rättvik är fint och hemma oavsett, speciellt om Marie är med. Det är över två år sedan vi flyttade därifrån. Konstigt att tänka sig.
Och så är Way out west-biljetten köpt och klar. Upptäckte att Wolfmother och Röyksopp lagts till på artistlistan. Det kommer att bli grymt, det där. Det är en schysst festival, lite mer städad än Hultsfred, lite intressantare än Peace&Love (åtminstone i år), lättillgängligt i en stor stad. Dit med Marie, bo hos Linda, och Mio kommer också ner. Innan dess leka med Ashi och Sanna i Linköping. Det låter ju som en vecka nästan för bra för att vara sann, med alla de allra bästa.
Annars ser jag på MASH och kinesiska såpor, läser Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann (mycket bra hittills), har lite ont i ryggen, försöker dricka mindre kaffe, lyssnar på Quan om och om igen, och väntar på ett samtal, nej två, från Tyskland. Det är så stilla, allting, nästan overkligt.
Diskofili
Träffade snygga Mio idag, för första gången på ett år. Vi åkte till världsmetropolen Borlänge, for till ett second hand/loppis/nånting-ställe i Åselby (Emmaus var stängt). Jag försvann givetvis ned i lådorna med vinylskivor (har ju inga direkta lägenhetsplaner för tillfället, så det är ingen poäng med att gå loss på funkigt 70-talsporslin och roliga lampor). Först hittade jag nästan inget, förutom en Mamas&Papas-lp. Men sedan! Sedan hittade jag en massa lådor med riktiga skivor. Inte bara det vanliga dansbands-, Boney M- och Rod Stewart-tjafset man brukar hitta där det finns begagnade lp-skivor, utan riktiga, intressanta skivor, inlämnade av någon med smak. Det var givetvis förödande för min ekonomi, men en fröjd för resten av mig. Efter hård sållning och många suckar lyckades jag nöja mig med sju skivor. Det blev Bowies Space oddity, Black Sabbaths Master of reality, en skiva med Soft Cell, en med Pet Shop Boys (mest för att den var billig), Springsteens The River (jäklar vad snygg karln är på det omslaget!), och slutligen tog hjärtat ett lyckoskutt när jag hittade både Easter och Radio Ethiopia med Patti Smith. Det där med att köpa cd-skivor känns ju för evigt över, men vinyl-skivor är fortfarande sexiga.
Börjar jobba imorgon 6.45. Snälla skjut mig någon.
Och så ska jag ju säga att det var grymt trevligt att träffa Mio idag. I augusti åker vi ner till Linda. <3
Börjar jobba imorgon 6.45. Snälla skjut mig någon.
Och så ska jag ju säga att det var grymt trevligt att träffa Mio idag. I augusti åker vi ner till Linda. <3
Yes sir, ma'am
"We can't let you operate, Frank, you look like an ad for death."
Det finns nästan inte ord för hur mycket jag tycker om MASH. Färgskalan och de fåniga ordvitsarna. Hawkeyes minspel och Radars röst. Klingers klänningar och Franks löjligheter. Oceaner av trams, och så mitt i alltihop ett stort allvar, eviga påminnelser om att serien utspelar sig mitt under brinnande krig, och att kriget helt saknar humor, även om stollarna på fältsjukhuset inte gör det.
Kör till jobbet i spöregnet, har PB33 i hörlurarna och vrålar med i de få textrader jag uppfattar. Det var spöregn när vi rusade till PB33-spelningen på Mao Livehouse för två veckor sedan också. Det känns som ett annat liv. Nu känns det som att mitt liv liksom ligger utstrött, en del här och en del där och en del någonstans på vift. Den del som finns i Mockfjärd är inte tillnärmelsevis tillräckligt stor för att det ska kännas vettigt att vara här. Jag måste leta efter fler delar. Lägga ihop delarna och se vad de bildar.
Jag vet inte varför jag lyssnar på de låtar jag lyssnar på. Kanske har jag börjat sakna någon som jag aldrig trodde att jag skulle sakna.
"Well, I don't mind eating if it's possible to make a martini sandwich."
Godnatt nu.
Det finns nästan inte ord för hur mycket jag tycker om MASH. Färgskalan och de fåniga ordvitsarna. Hawkeyes minspel och Radars röst. Klingers klänningar och Franks löjligheter. Oceaner av trams, och så mitt i alltihop ett stort allvar, eviga påminnelser om att serien utspelar sig mitt under brinnande krig, och att kriget helt saknar humor, även om stollarna på fältsjukhuset inte gör det.
Kör till jobbet i spöregnet, har PB33 i hörlurarna och vrålar med i de få textrader jag uppfattar. Det var spöregn när vi rusade till PB33-spelningen på Mao Livehouse för två veckor sedan också. Det känns som ett annat liv. Nu känns det som att mitt liv liksom ligger utstrött, en del här och en del där och en del någonstans på vift. Den del som finns i Mockfjärd är inte tillnärmelsevis tillräckligt stor för att det ska kännas vettigt att vara här. Jag måste leta efter fler delar. Lägga ihop delarna och se vad de bildar.
Jag vet inte varför jag lyssnar på de låtar jag lyssnar på. Kanske har jag börjat sakna någon som jag aldrig trodde att jag skulle sakna.
"Well, I don't mind eating if it's possible to make a martini sandwich."
Godnatt nu.
..
På Törnholn står tiden så stilla, så stilla. Det är skönt hur det liksom trotsar alla mina idéer om att allt ständigt måste röra sig framåt eller utåt eller uppåt. Det kan bara stå stilla också. Eller kan det verkligen det?
Än en gång: lukten. Det luktar så vansinnigt gott. Här i ingenstans. Det luktar gräs och tallar och blommor och sjövatten, alldeles verkligt, nästan sött ibland. Jag har nog inte märkt det förrän nu, efter ett år utan lukten av ostördhet. Det är på sitt vis obetalbart.
Ensam hemma, resten av familjen i buan. Lyssnar på Kristian Anttila och är rädd för att fladdermusen från igår ska komma tillbaka. Den flög plötsligt över mitt huvud igår natt och cirklade sedan runt i vardagsrummet och skrämde slag på mig. Men kanske flög den ut igår. Jag hoppas det.
http://www.youtube.com/watch?v=W5QWmuuPoJo
Xu Wei är och förblir Kina för mig. Speciellt den här låten. (Men varför begår Firefox självmord så fort jag försöker skriva på kinesiska? Så jobbigt kan det väl inte vara?)
Än en gång: lukten. Det luktar så vansinnigt gott. Här i ingenstans. Det luktar gräs och tallar och blommor och sjövatten, alldeles verkligt, nästan sött ibland. Jag har nog inte märkt det förrän nu, efter ett år utan lukten av ostördhet. Det är på sitt vis obetalbart.
Ensam hemma, resten av familjen i buan. Lyssnar på Kristian Anttila och är rädd för att fladdermusen från igår ska komma tillbaka. Den flög plötsligt över mitt huvud igår natt och cirklade sedan runt i vardagsrummet och skrämde slag på mig. Men kanske flög den ut igår. Jag hoppas det.
http://www.youtube.com/watch?v=W5QWmuuPoJo
Xu Wei är och förblir Kina för mig. Speciellt den här låten. (Men varför begår Firefox självmord så fort jag försöker skriva på kinesiska? Så jobbigt kan det väl inte vara?)
Och regn
Några dagar hemma i stillaståendet. Lätt handlingsförlamad, det är väl antagligen bara som det ska. Läser några kapitel i Kalle och Chokladfabriken på kinesiska, behöver nästan inte slå upp några ord alls. Önskar att jag orkade spela piano, men det kommer att hända först när jag är ensam hemma. Och det regnar. Det regnar så som det inte borde orka regna.
Jag lyssnar på Quan med Ga Diao, och jag saknar saknar saknar Qingdao. Redan. Jag fattar inte att det är över. Fotografiet från i december ligger bredvid min säng, det där man kan skymta säkert tre hela snöflingor mot mitt hår, jag blir nästan tårögd när jag tittar på det. Det är löjligt men oundvikligt. Det är konstigt att vara den enda Qingdaodelen i sitt liv, att här och nu inte kunna sitta tillsammans med någon och le åt minnena. Jag bär ensam omkring på staden, bär den alldeles intill mig. Det luktar hav och avgaser, det är blåsigt och rökigt. Herregud vad jag längtar tillbaka.
Sa jag att det regnar?
Och så MASH, Dory Previn, Vansbrosimningen, lokaltidningsångest, en åldrande katt och Helen Feng sjunger Hui Dao Wo.
Jag lyssnar på Quan med Ga Diao, och jag saknar saknar saknar Qingdao. Redan. Jag fattar inte att det är över. Fotografiet från i december ligger bredvid min säng, det där man kan skymta säkert tre hela snöflingor mot mitt hår, jag blir nästan tårögd när jag tittar på det. Det är löjligt men oundvikligt. Det är konstigt att vara den enda Qingdaodelen i sitt liv, att här och nu inte kunna sitta tillsammans med någon och le åt minnena. Jag bär ensam omkring på staden, bär den alldeles intill mig. Det luktar hav och avgaser, det är blåsigt och rökigt. Herregud vad jag längtar tillbaka.
Sa jag att det regnar?
Och så MASH, Dory Previn, Vansbrosimningen, lokaltidningsångest, en åldrande katt och Helen Feng sjunger Hui Dao Wo.
Hemma och borta
Sista tiden i Kina kändes som en film. Det var liksom sådana där dagar som man skulle vilja spela in, bara ta livet som det är och se det igen. Det skulle vara fint att titta på. Nattbad och dimma, hejdå till allt och alla. Sista barbecuen, sista dansen på Le Bang. Krama folk på gatan utanför, gå runt hörnet och börja gråta. Taxi längs Hong Kong Road till tågstationen, ont i armarna av en tung resväska. Sedan Beijing, med lite ont i hjärtat över avskeden och de snart rivna husen i hutongerna. Dammet och hettan och rödvin på Sandglass. Tidernas partykväll, dyblöta men vilt dansande till PB33. Gitarrkillen utanför klocktornet, magi i skenet av en gatlykta. En sista karaoke med tyskarna, en miljon kramar och fina ord. Sova i tre timmar på en stenhård säng, fulla kineser utanför fönstret klockan halv sju. Gå upp sju, packa ihop det sista, ta en taxi till flygplatsen. Sören följde med mig. Vi lyssnade på Wan mei sheng hou och kramades hårt. När låten var slut och jag vred på huvudet såg jag att han grät. Det var liksom slutscenen, där huvudpersonen susar genom den stora staden i en taxi med en av sina bästa vänner, snart ska de skiljas åt. Det är sorgligt, fast inte. Vemodigt är det rätta ordet, inser jag senare. Det hade varit sorgligt om jag varit enbart glad att åka ifrån Qingdao och Kina. Att jag och Sören grät ikapp i taxin till flygplatsen är bara ett tecken på att det har varit ett fantastiskt år. Det var vemodigt och vackert.
14 timmar och sex tidszoner senare står pappa och alla bröderna och möter mig på Arlanda. Det känns alldeles, alldeles overkligt. När vi stannar för att äta i Morgongåva slår det mig hur gott det luktar. Det har regnat, det luktar friskt av regnvått gräs och nyvaken skog. Jag har inte känt den lukten på nästan ett år. Det är alldeles tyst. När jag ska sova hemma i min säng i Mockfjärd blir jag nästan rädd av tystnaden, den suger ned mig i något tomt, det känns fel i den ensliga frånvaron av ljud. Men sedan somnar jag, och sover tungt och stilla.
Och Sverige är Sverige, det är lugnt och rent, det regnar och är inte mer än 14 grader varmt. Jag trotsar regnet och kylan och far till Bingsjö för att med full kraft kasta mig själv in i mitt gamla liv. I bussen på väg dit kan jag inte låta bli att skratta åt kontrasterna: igår morse satt jag i en taxi i Beijing och lyssnade på Xu Wei, nu sitter jag omringad av Nås- och Floda spelmanslag som värmer upp med Trettondagsmarschen. Utanför fönstret alla de röda husen, alla de gröna fälten. I Bingsjö alla de gamla vännerna, de gamla låtarna, den gamla känslan. Jag dansar polska igen. Marie och jag dricker vin ur en plastmugg och vi skrattar precis som förut. När klockan är tio säger min jetlag att klockan är fyra på morgonen, medan den ljusa himlen säger att den är högst sju på kvällen. Jag hade nästan glömt hur ljusa sommarnätterna är i norra Europa. Jag är alldeles yr av kontrasterna, alldeles ställd över att vara tillbaka, men när jag somnar bredvid Marie i tältet med en överenergisk dragspelare utanför känns det att jag har kommit hem.
14 timmar och sex tidszoner senare står pappa och alla bröderna och möter mig på Arlanda. Det känns alldeles, alldeles overkligt. När vi stannar för att äta i Morgongåva slår det mig hur gott det luktar. Det har regnat, det luktar friskt av regnvått gräs och nyvaken skog. Jag har inte känt den lukten på nästan ett år. Det är alldeles tyst. När jag ska sova hemma i min säng i Mockfjärd blir jag nästan rädd av tystnaden, den suger ned mig i något tomt, det känns fel i den ensliga frånvaron av ljud. Men sedan somnar jag, och sover tungt och stilla.
Och Sverige är Sverige, det är lugnt och rent, det regnar och är inte mer än 14 grader varmt. Jag trotsar regnet och kylan och far till Bingsjö för att med full kraft kasta mig själv in i mitt gamla liv. I bussen på väg dit kan jag inte låta bli att skratta åt kontrasterna: igår morse satt jag i en taxi i Beijing och lyssnade på Xu Wei, nu sitter jag omringad av Nås- och Floda spelmanslag som värmer upp med Trettondagsmarschen. Utanför fönstret alla de röda husen, alla de gröna fälten. I Bingsjö alla de gamla vännerna, de gamla låtarna, den gamla känslan. Jag dansar polska igen. Marie och jag dricker vin ur en plastmugg och vi skrattar precis som förut. När klockan är tio säger min jetlag att klockan är fyra på morgonen, medan den ljusa himlen säger att den är högst sju på kvällen. Jag hade nästan glömt hur ljusa sommarnätterna är i norra Europa. Jag är alldeles yr av kontrasterna, alldeles ställd över att vara tillbaka, men när jag somnar bredvid Marie i tältet med en överenergisk dragspelare utanför känns det att jag har kommit hem.
离歌
Jag ska inte vara sentimental. Jag ska inte skriva sliskiga saker om att det gor ont att saga hejda. Men det gor det. Det som ar bra ar hur fort det gar. Tiden bara flyger forbi och innan man ens fattat vad som hant har man kramat om sina vanner, slapat ned resvaskan for trappan och tagit en taxi till tagstationen. Tack och hej och det var ett fint ar, ett av de finaste.
Och sa sjong Elsa I don't wanna miss a thing, och Soren kramade nastan ihjal mig och sjong med. Det var sorgligt, sa jag. "Don't be sad, you have a whole life-time to be sad", sa Soren. Nagra sekunder senare forstod han att det kanske inte var sa uppmuntrande, men jag fattade vad han menade. Sen sjong Laura Mustang Sally och dansade pa bordet, och Nicola slanger in sma ovantade bouncy 50-talslatar och ar sa sot nar hon sjunger dem.
Trots slutstressen finns de dar sma, sma stunderna da man far stanna till. Pa vag hem fran Jusco fangades jag i en av de dagliga askskurarna som misshandlat stan den senaste veckan, jag hann precis rusa in under det utstickande taket intill BBQ Chicken-restaurangen innan det smallde till ordentligt. Satte mig pa en liten avsats och vantade. Regnet vrakte ned fast himlen var ganska ljus, jag bara satt, och tittade. Tittade pa Crowne Plaza, Cosco-skyskrapan, Jusco, tunneln under Hong Kong Road, manniskorna under sina paraplyer. Tio minuter stillhet, tio minuter betraktande. Har ar Qingdao, har sitter jag. Det regnar och livet ar som det ska vara.
Och sa sjong Elsa I don't wanna miss a thing, och Soren kramade nastan ihjal mig och sjong med. Det var sorgligt, sa jag. "Don't be sad, you have a whole life-time to be sad", sa Soren. Nagra sekunder senare forstod han att det kanske inte var sa uppmuntrande, men jag fattade vad han menade. Sen sjong Laura Mustang Sally och dansade pa bordet, och Nicola slanger in sma ovantade bouncy 50-talslatar och ar sa sot nar hon sjunger dem.
Trots slutstressen finns de dar sma, sma stunderna da man far stanna till. Pa vag hem fran Jusco fangades jag i en av de dagliga askskurarna som misshandlat stan den senaste veckan, jag hann precis rusa in under det utstickande taket intill BBQ Chicken-restaurangen innan det smallde till ordentligt. Satte mig pa en liten avsats och vantade. Regnet vrakte ned fast himlen var ganska ljus, jag bara satt, och tittade. Tittade pa Crowne Plaza, Cosco-skyskrapan, Jusco, tunneln under Hong Kong Road, manniskorna under sina paraplyer. Tio minuter stillhet, tio minuter betraktande. Har ar Qingdao, har sitter jag. Det regnar och livet ar som det ska vara.
Alldeles for mycket om helgen
I take the last melon... and by melon I mean lemon
Sista riktiga lektionerna i fredags, hej och tack. Larare Gao tyckte att vi skulle skarpa till oss med lasforstaelsen, larare Sun bara skrattade och skamtade som vanligt. Pa kvallen drog jag och team Tyskland till Patrick som bjod pa middag. Val tillbaka i stan borjade vi utanfor Hausbrandt, satt ute under parasollerna och fick bara lite regn pa oss. Aki och Mei tjattrade sa gulligt som bara japanskor kan tjattra, Martin forsokte pruta pa tequilan, jag satt bredvid Levi som pratade strunt mest hela tiden. Han pluggar business and engineering-nanting i Stuttgart, gor praktik har i Qingdao pa ett foretag som tillverkar motorsagar. Han blev glad nar jag sa att jag givetvis kande till Husqvarna. I ovrigt blandade han ihop ord nastan hela tiden, och rattade till sig med "and by [nanting] I mean [nanting annat]".
Nar det sedan var dags att dra vidare mot Le Bang blev jag istallet kidnappad av Bernardino som skulle hamta grejer hos Noemi. Han havdade att han aldrig skulle hitta till Le Bang pa egen hand, sa jag traskade med som vagvisare. Nar vi val kom fram till Le Bang var det redan ratt segt dar, det enda intressanta var att jag sag en tjomme som var hemskt lik min kare bror Anders. Snart ville folket dra till Jazz Corner, men jag och Soren vagrade och drog till Holiday och sjong karaoke istallet. Soren hade en fem-sex tequila innanfor vasten och var lite besvarad over att jag var praktiskt taget nykter, men det gjorde ingenting. Soren ar grym med New York, New York, och sjalv har jag gjort 死了都要爱 till mitt paradnummer. Vi avslutade med Thriller, och traskade hemat klockan halv fyra. Utanfor Freeman hade nagot stallt fram en skylt med orden In memory of MJ, King of Pop och ovanfor huset bredvid vart borjade himlen sa smatt overga fran svart till morkblatt.
The only things I can think of right now are pussy and cake
Lordagen bjod pa hemmafesternas aterkomst. Med hundra grillspett fran Fat Guy Place inlindade i en filt tog jag och tyskarna en taxi ut till Laoshan en halvtimme utanfor stan, till en lagenhet Berna fatt lana av en av sina elever. Det var sanslost dimmigt och luft sa fuktig att det kandes som regn fast det liksom inte foll nedat. Egentligen var det ju tankt att vi skulle vara ute pa stranden, men det blev att hanga inomhus istallet. Lagenheten bestod av 7 rum och kok, ganska tom vad gallde mobler, men full av trevligt folk, mat och alkohol.
Vid elva slapade jag och Soren med alla ut till stranden, vi hade bestamt att det var baddags. Och det var tidernas bad; alldeles morkt och dimmigt, med vagor som man just darfor inte sag forran de slog en i ansiktet. Jag tror inte att jag haft sa roligt sen jag var liten; vi hoppade och vralade och det var lite laskigt men mest alldeles surrealistiskt roligt att tumla omkring i morkret och liksom paminna sig sjalv om att man nattbadade i Stilla havet. Marcel, Levi och Ela vagade sig ocksa ut i vattnet, liksom Patrick som oavbrutet vralade om att hur kallt det var. Jag och Soren var de enda som hardade ut lange, det var trots allt inte kallare an ett genomsnittlig bad i Langsjon. Men till slut trottnade aven vi och traskade hemat for att varma oss med torra strumpor och tequila. Framat ett pa natten paborjades det stora projektet att ta sig tillbaka in till stan. Jag hoppade dock over det och stannade kvar i lagenheten tillsammans med Berna, Patrick, Levi och Ela. Det kandes liksom lite Golfvagsfest att stanna kvar, att sitta och hanga tills man ar helt overtrott och skrattar at allt. Jag och Berna kollade pa Ali G-filmen och somnade sedan pa en varsin soffa, lagom tills det borjade ljusna.
Jag vaknade igen vid sju av att det hallregnade och askade. Lag vaken en stund, lyssnade pa Joanna Newsom och tittade pa Berna som sov sott. Somnade igen, vaknade av jag fros for att det blaste genom det oppna fonstret. Vid det laget var Patrick, som i egenskap av vuxen manniska tar ansvar for saker, redan uppe och stadade. Jag sparkade upp Berna och sa att vi var tvungna att se till att Patrick inte stadade hela stallet pa egen hand. Efter en del gnall och en varsin kopp snabbkaffe stadade vi hela lagenheten, lyssnandes pa Metallica. Jag blev gravt mobbad for mina oerhort lortiga fotter (jag hade gatt runt barfota nar vi stadade), och Levi hakade upp sig pa ordet "moist", och i vilka sammanhang det kan anvandas. Kan man saga att ens klader ar moist? Nej, klader ar wet eller damp, sa Patrick. Men vad ar moist da? fragade Levi engagerat. Well, the only things I can think of right now are pussy and cake, sa Patrick, och Levi skrattade i sakert en halvtimme. Vid tre tog alla utom Berna bussen in till stan. Jag kande mig oerhort risig med haret fullt av salt fran gardagens bad, kladd i samma klader som jag sovit i, pa vag fran festen efter 18 timmar. Precis som det ska vara.
Imorgon prov och Vickys fodelsedag. Jag ska fixa en barnslig skattjakt at henne imorgon bitti, tankte jag. Nu maste jag ga hem och repetera grammatik. Onska mig lycka till.
Sista riktiga lektionerna i fredags, hej och tack. Larare Gao tyckte att vi skulle skarpa till oss med lasforstaelsen, larare Sun bara skrattade och skamtade som vanligt. Pa kvallen drog jag och team Tyskland till Patrick som bjod pa middag. Val tillbaka i stan borjade vi utanfor Hausbrandt, satt ute under parasollerna och fick bara lite regn pa oss. Aki och Mei tjattrade sa gulligt som bara japanskor kan tjattra, Martin forsokte pruta pa tequilan, jag satt bredvid Levi som pratade strunt mest hela tiden. Han pluggar business and engineering-nanting i Stuttgart, gor praktik har i Qingdao pa ett foretag som tillverkar motorsagar. Han blev glad nar jag sa att jag givetvis kande till Husqvarna. I ovrigt blandade han ihop ord nastan hela tiden, och rattade till sig med "and by [nanting] I mean [nanting annat]".
Nar det sedan var dags att dra vidare mot Le Bang blev jag istallet kidnappad av Bernardino som skulle hamta grejer hos Noemi. Han havdade att han aldrig skulle hitta till Le Bang pa egen hand, sa jag traskade med som vagvisare. Nar vi val kom fram till Le Bang var det redan ratt segt dar, det enda intressanta var att jag sag en tjomme som var hemskt lik min kare bror Anders. Snart ville folket dra till Jazz Corner, men jag och Soren vagrade och drog till Holiday och sjong karaoke istallet. Soren hade en fem-sex tequila innanfor vasten och var lite besvarad over att jag var praktiskt taget nykter, men det gjorde ingenting. Soren ar grym med New York, New York, och sjalv har jag gjort 死了都要爱 till mitt paradnummer. Vi avslutade med Thriller, och traskade hemat klockan halv fyra. Utanfor Freeman hade nagot stallt fram en skylt med orden In memory of MJ, King of Pop och ovanfor huset bredvid vart borjade himlen sa smatt overga fran svart till morkblatt.
The only things I can think of right now are pussy and cake
Lordagen bjod pa hemmafesternas aterkomst. Med hundra grillspett fran Fat Guy Place inlindade i en filt tog jag och tyskarna en taxi ut till Laoshan en halvtimme utanfor stan, till en lagenhet Berna fatt lana av en av sina elever. Det var sanslost dimmigt och luft sa fuktig att det kandes som regn fast det liksom inte foll nedat. Egentligen var det ju tankt att vi skulle vara ute pa stranden, men det blev att hanga inomhus istallet. Lagenheten bestod av 7 rum och kok, ganska tom vad gallde mobler, men full av trevligt folk, mat och alkohol.
Vid elva slapade jag och Soren med alla ut till stranden, vi hade bestamt att det var baddags. Och det var tidernas bad; alldeles morkt och dimmigt, med vagor som man just darfor inte sag forran de slog en i ansiktet. Jag tror inte att jag haft sa roligt sen jag var liten; vi hoppade och vralade och det var lite laskigt men mest alldeles surrealistiskt roligt att tumla omkring i morkret och liksom paminna sig sjalv om att man nattbadade i Stilla havet. Marcel, Levi och Ela vagade sig ocksa ut i vattnet, liksom Patrick som oavbrutet vralade om att hur kallt det var. Jag och Soren var de enda som hardade ut lange, det var trots allt inte kallare an ett genomsnittlig bad i Langsjon. Men till slut trottnade aven vi och traskade hemat for att varma oss med torra strumpor och tequila. Framat ett pa natten paborjades det stora projektet att ta sig tillbaka in till stan. Jag hoppade dock over det och stannade kvar i lagenheten tillsammans med Berna, Patrick, Levi och Ela. Det kandes liksom lite Golfvagsfest att stanna kvar, att sitta och hanga tills man ar helt overtrott och skrattar at allt. Jag och Berna kollade pa Ali G-filmen och somnade sedan pa en varsin soffa, lagom tills det borjade ljusna.
Jag vaknade igen vid sju av att det hallregnade och askade. Lag vaken en stund, lyssnade pa Joanna Newsom och tittade pa Berna som sov sott. Somnade igen, vaknade av jag fros for att det blaste genom det oppna fonstret. Vid det laget var Patrick, som i egenskap av vuxen manniska tar ansvar for saker, redan uppe och stadade. Jag sparkade upp Berna och sa att vi var tvungna att se till att Patrick inte stadade hela stallet pa egen hand. Efter en del gnall och en varsin kopp snabbkaffe stadade vi hela lagenheten, lyssnandes pa Metallica. Jag blev gravt mobbad for mina oerhort lortiga fotter (jag hade gatt runt barfota nar vi stadade), och Levi hakade upp sig pa ordet "moist", och i vilka sammanhang det kan anvandas. Kan man saga att ens klader ar moist? Nej, klader ar wet eller damp, sa Patrick. Men vad ar moist da? fragade Levi engagerat. Well, the only things I can think of right now are pussy and cake, sa Patrick, och Levi skrattade i sakert en halvtimme. Vid tre tog alla utom Berna bussen in till stan. Jag kande mig oerhort risig med haret fullt av salt fran gardagens bad, kladd i samma klader som jag sovit i, pa vag fran festen efter 18 timmar. Precis som det ska vara.
Imorgon prov och Vickys fodelsedag. Jag ska fixa en barnslig skattjakt at henne imorgon bitti, tankte jag. Nu maste jag ga hem och repetera grammatik. Onska mig lycka till.
