sharlan

I fredags såg vi en löjligt bra spelning med bandet Buyi. Jag hade hört dem aldrig så lite på nätet förut, tyckte egentligen bara att de var okej. Men jag släpade med mig Jing och en gammal klasskompis till honom till JJJ ändå, och jag är mycket glad över det. Det var som sagt löjligt bra. Det är inte ofta folk står upp och hoppar av entusiasm inne på JJJ, det är egentligen för litet för det, men det var onekligen svårt att låta bli. 

Lördagen bjöd på Wang Fei-kväll på Mao, det var packat med folk, nästan slut på luft, men värt besväret. Jag önskade bara att jag också hade kunnat Wang Fei-låtarna, och kunnat sjunga med som alla andra. 


Jag vet inte vart tiden tar vägen. Den bara rusar förbi. Två och en halv månad, och mer. Vad har jag egentligen gjort med tiden? Jag vet inte, vet inte, vet inte. Jag har inte (tar inte) ens tid att skriva.

Jag är så hemskt trött på tunnelbanan. Ganska länge gillade jag att åka tunnelbana; det går fort, det är aldrig trafikstockning, man kan stå upp utan att bli omkullkastad av någon osmidig rallykalle till chaufför. Men de senaste veckorna känns det som att jag tillbringat åtminstone hälften av min tid på tunnelbanan. Jag jobbar på fem olika ställen, varav det är gångavstånd till inget. Så jag åker tunnelbana. Till Dengshikou, till Wudakou, till Liujiayao, till Liangmaqiao, till Nanlishilu, till Xidan, hem till Guloudajie, till fanimej överallt. Och när jag inte åker tunnelbana så åker jag buss. Jag vill inte åka mer. Jag vill vara stilla. Taskig tajming att jag har en 24-timmarsresa till Hong Kong inplanerad nästa vecka. Men då får man åtminstone ligga ned om man vill.

Sms:
"Plötsligt saknar jag dig väldigt mycket."
Plötsligt känner jag mig mycket lycklig.

Lonely China Day-spelningen var just så vacker som jag hoppats på; tungt elektronisk men ändå skört flämtande. De och Re-Tros delar nu förstaplatsen som bästa Beijingband. Re-Tros spelar den tredje april, men då är jag tyvärr (och inte tyvärr) i Hong Kong. Köpte tågbiljett alldeles nyss.

Det är måndag, min helg har börjat. Det är solsken, igen, efter gårdagens anfall av blötsnö. Blötsnö i Beijing i mitten av mars. Det är 2012 som närmar sig, säger man. Men nu skiner solen, och det blåser, och jag tittar på en stackars istapp på huset mitt emot, som snart, alldeles snart kommer att ramla ned.

Jag lyssnar på Lonely China Day och ser fram emot torsdagens spelning alldeles gränslöst mycket. Chanserna är goda att det blir det vackraste som händer i Beijing 2010. Rachel ska också dit, schyssta Rachel från Hong Kong, som jag hängde med i fredags. Hon är den enda jag hittills träffat som är lika insnöad på Beijingrock som jag är, som säger "ja, Li Zhi! han är ju bäst!" och så. På fredag ska vi se Zuo Xiao Zu Zhou också. Jag jobbar till kvart i sju, och konserten börjar sju. Jag jobbar på en lösning. Musik går före jobb (?).

I övrigt, de senaste dagarna: Avatar, till slut (mer imponerande än bra); en längtan efter nya kläder; pengar; Gangzi i dålig form på folkmusikhaket (men fortfarande i Adidaskläder); Ajinai i bra form på folkmusikhaket; snöbollskrig; tunnelbanefärder i all oändlighet; fina kantiga händer; att vara en nattkatt; livet som det ska vara.

Nu ramlade istappen ned.

Och så sprang jag på en rättvikare på couchsuringmötet i onsdags, och det var bara stört. "Nej men hej Marcus!", på en liten bar i Shuangjing. Jag minns att Svante sa något om att han var i Kina i höstas eller så, men världen är ändå löjligt liten. Från midsommarfirande i Vikarbyn 2006 till en onsdagsöl i Beijing 2010. Det känns nästan som att någon driver med en.

Patti Smith till Peace&Love! Underbara, underbara Patti Smith. Jag slutar vela nu, klart jag ska dit. Hänger ni på eller?

Igår läste jag att det görs fem miljoner tunnelbaneresor per dag i Beijing. Jag vrider och vänder på siffran, men den är för stor att hantera. Fem miljoner per dag. Och då har ändå väldigt många inte råd att åka tunnelbana, utan tar bussen om de ska någonstans, och många många kör bil (de flesta helt i onödan). Fem miljoner resor. Per dag.

Vi håller med varandra om väldigt mycket, nästan allt. Men så glider vi in i en diskussion om dödsstraff, och plötsligt förvånar han mig. Han som är vegetarian och pratar varje livs värde säger att man lika gärna kan ha ihjäl människor som inte bättrar sig. Visst, man kan få två chanser, kanske tre, men om du fortsätter att döda kan du lika gärna dö själv. Jag ropar stopp stopp stopp! så där kan du inte säga. Döda för att visa att det är fel att döda, nej, nu får du fan skärpa dig. Men han har faktiskt tänkt igenom det. Vi bråkar vidare, och jag börjar fundera om det kanske faller tillbaka på religionen. Att jag är vuxit upp i något slags kristendom, i en vända andra kinden till-mentalitet, något jag inte ens tänkt på, jag bara tycker att det är så. Självklart är det fel. Det sitter någonstans i ryggmärgen, även om jag själv inte känner mig så särskilt religiös längre, och även om Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Det påverkar oss ändå. Han å sin sida betraktar frågan från sin till största delen ickereligiösa synvinkel, där det inte finns något gudagivet rätt och fel. Där vända andra kinden till gång på gång bara är naivt. 
Jag tycker fortfarande att han har fel, men jag tycker om att prata med någon som vänder uppochned på saker.

Snö, igen, i natt. Kläderna jag hängt ut på vädring är blöta, och snön har samlats i vecken längst ner på jeansen. Våren dröjer även här.

Fyra fina band på Yugong Yishan i lördags. Först White bestående av trummis och synthsnubbe, envist producerande allsköns oljud och ekon. Sedan de alldeles fantastiska AV Okubo, bestående av fyra personer liksom hämtade från varsin värld: en basist klädd exakt som Sid Vicious, en snygg trummis som kunde ha platsat i ett japanskt snyggpunkband, en gitarrist med kofta och randiga byxor och håret klippt och färgat ungefär som mitt ser ut en dag med hög luftfuktighet, och slutligen en kort sångare i leopardmönstrad jacka och konstig skinnkeps. De spelade kick-ass synthig punk, och det var grymt bra. Därefter äntrade Xiao He scenen, med en Macbook och en gitarr. I bakgrunden flimrade bilder på månen och stjärnhimlen förbi, och han sjunger, låter, klappar, ler, liknar ingen annan. Slutligen: Carsick cars. Ett Beijingskt rockmonument i form av tre killar i rutiga skjortor och tajta jeans. Bandet vars mest kända låt handlar om ett cigarettmärke. "Ska du röka så ska du röka Zhongnanhai!" Alla sjunger med. 

Ny vecka, jag tar helg. Funderar på Hongkong och ska snart träffa Jessicas kusin Weihua.

Igår kväll stod vi länge länge och tittade på den lilla lysande jordgloben. Pekade, funderade, pratade. Där, där kommer jag ifrån, ungefär. Från den där lilla lilla remsan land högt uppe. I am a native of the north pole, and that could mess up any kid, som Tallest sjunger. Och dit vill jag åka, och dit och dit och dit. Båda lika fascinerade av denna jordglob, av allt vi ännu inte sett men som vi vet finns där ute. Påminde mig om december då vi fastnade i en kartbok. Alla dessa platser vi aldrig kommer att besöka, och de vi kommer att besöka.

Sedan ägnade vi i alla fall tio minuter åt att reda ut vilket land som på kinesiska heter Heishan. Ett litet land på Balkan, men vilket? Montenegro, så klart; Heishan, svarta berget. Jag lär mig något nytt varje dag.

Imorgon åter till Yugong Yishan där idel bra band spelar. Denna gång Snapline, PK14, Xiao He och Carsick Cars, en sista spelning innan de ska yue xiyang, korsa havet och spela på en festival någonstans i USA. 

"Ibland tror jag att det här är meningen med livet." Det verkar så, det verkar så.

En kinesisk kille med blonderad sleazerocker-frisyr är bland det mest bisarrt underhållande man kan få syn på.