sharlan

Solskenet fortsatter, det ar nyinkopta varjackan pa och inga vantar langre. Igar lekte vi sommar pa Beach no 1, strackte ut oss pa filtar och at jordgubbar, log mot solen, sparkade av oss skorna, njot. Vattnet var forvisso svinkallt, och framat klockan fem var det inte sa varmt i luften heller, vi drog motvilligt pa oss jackor och skor och traskade hemat. Men ett tag, under tva-tre timmar pa eftermiddan, var det sommar pa stranden, en foraning om vilka skona tre-fyra manader som ligger framfor oss. Om bara diset ville latta lite sa vore allt perfekt.

Dock berovas man varje gnutta solljus i klassrummet, med tanke pa att koreaner nog ar troll eller vampyrer, och drar for gardinerna sa fort de ser minsta tecken pa ljus utanfor. Idag var det inte alls starkt solsken, men tjejerna framfor mig skulle anda nodvandigtvis gomma sig bakom gardinen. Inte konstigt att de tar livet av sig i den utstrackning de gor, nar de frivilligt gommer sig i morkret pa det dar viset. Dumskrallen.

Idag bytte jag och Vicky rum, som de demokratiska europeer vi ar. Halva tiden var i stora rummet, banne mig! Tyvarr ar det alltsa jag som fatt byta ner mig. Men lilla rummet ar inte sa tokigt det heller. Insag hur fruktansvart mycket saker jag samlat pa mig redan. Och hur jag inte kommer att fa med mig allt till Sverige. Enbart mina skolbocker vager nog mer an 20 kilo vid det har laget. Nastan i alla fall.

Hostar och hostar och hostar. Snorvlar och snorvlar och forsummar redan laxorna. Daremot har jag traffat tre kineskompisar den har veckan, daribland Cynthia (Jin Xin) som jag inte traffat pa nastan ett halvar. Hon var annu sotare an jag mindes henne. Hon sa att min kinesiska blivit battre, och det far man ju hoppas att den blivit efter ett halvars tragglande. Siktar pa att vara Da Shan nummer tva om nagra ar (fast utan fanigheterna).

Var i Qingdao, ljumma vindar och solsken. Lyckokanslor och The Mamas & The Papas i horlurarna. Tog bussen till gamla stan och kopte en varjacka och en tunika pa favvoaffaren Meet. Den ags av ett skont hippiekvinnofolk i 40-arsaldern, valdigt olik alla andra kinesiska kvinnor jag traffat. Affaren ar en smarorig blandning av klader, skor, accessoarer och tavlor hennes mamma malat. Samt en liten lurvig hund som springer omkring och gnyr. Forra gangen jag var dar spelade hon Sissel, jag sa "ah, norsk musik", och nar jag kom tillbaka idag drog hon igang samma lat som da. Efter att jag prutat ned kladerna litegrann (orkade inte braka sa mycket idag, sant dar beror pa ens dagsform) vinkade jag hejda, och hon bad mig komma tillbaka snart.

Har insett att inget forenar europeer sa mycket som sunkiga andra varldskriget-skamt. Som pa farjan till Huangdao, da Bernardino plotsligt tog tag i min arm, gjorde en gest ut mot land och sa: "Titta! En dag ska allt det har bli ditt!", varpa Soren ryckte tag i Vickys arm och sa: "Titta! En dag ska allt det har bli ditt, efter att vi stulit det fran svenskan." Jag och Bernardino konstaterade att det ar sa det blir nar man har flera tyskar pa ett och samma stalle, det tar bara nagra minuter innan de borjar planera invasioner. Och med tanke pa att jag ar svensk kan jag ju inte direkt protestera, jag haller snallt kaften och latsas som att inget vet, medan Bernardino i egenskap av italienare hur som helst kommer att byta sida sa smaningom...

Det ar nagonting med vackra hander. Nagonting man inte kan forneka.