(FGL)
Jag är fångad mellan floden och vägen
klockan fem på eftermiddagen
Hör hur bilarna rusar mot smällen
klockan fem på eftermiddagen
Hör hur fågeln, försvagad, lägger under sig landet
klockan fem på eftermiddagen
När solen går ner finns det ingenting kvar
klockan fem
och sju
och eftermiddagen blir natt
utan kväll emellan
Men klockan fem på eftermiddagen
visar åkrarnas fåror
inga försonande drag
Bara himlen
och floden
och träden i gungning
och en årstid stadd i förfall
Jag är fångad, men vem är inte fångad?
klockan fem på eftermiddagen
En början
I Kaifeng blommar snart pionerna.
Min mamma älskade pionerna,
hon rätade på ryggen varje år
när Longting-parken fann sig inbäddad
i kronbladen och de som kom att se dem.
Hon älskade pionerna, det ljus
som silades emellan blommorna,
ett ljus man sällan ser i städerna.
Istället för "What lips my lips have kissed..."
Travel
The railroad track is miles away,
And the day is loud with voices speaking,
Yet there isn't a train goes by all day
But I hear its whistle shrieking.
All night there isn't a train goes by
Though the night is still for sleep and dreaming
But I see its cinders red on the sky,
And I hear its engine steaming.
My hearts is warm with friends I make,
And better friends I'll not be knowing;
Yet there isn't a train I wouldn't take
No matter where it's going.
-Edna St. Vincent Millay
Höst
Jag går ut i skogen. Jag är förkyld och orkar inte gå fort. Där stigarna delar sig tar jag den högra, den som fortsätter rakt upp och inte går ut mot vägen, den som leder till Trollkärringsstenen, om man skulle orka gå så långt. Fåglarna har tystnat lite, men vinden får skogen att mumla och prassla. Jag plockar blåbär bredvid stigen, när det inte får plats fler i vänsterhanden tar jag av mig sjalen och lägger blåbären i den. Går vidare en liten bit, sätter mig på en sten en bit in bland träden, äter mina blåbär, tittar på solskenet och skuggorna och tänker på nästan inget alls. Känner mig som ett litet barn i en saga, en saga där djuren kan tala, eller en saga där det finns små snälla tomtar och älvor. I själva verket är det enda jag ser en ganska stor fågel. Den kunde inte prata, i alla fall inte så att jag förstod.
Så stör mig inte nu. Idag låter jag inget förstöra illusionen av att det här är allt jag behöver. En skog, en bok, blåbär, solsken. Höstluft och susande tallar.
Kulturnotiser 090921
Såg andra avsnittet av Svenska Hollywoodfruar här ikväll, för att se vad det är som orsakat ett sådant liv den senaste veckan (eller egentligen mest i hopp om att få hånskratta lite). Det var vansinnigt tråkigt. Man hade kunnat göra det roligt, göra det riktigt elakt och jävligt och roligt. Men det var ju inte det. Det var ju tråkigt. Det enda roliga var Montazami-människans märkliga dialekt. Vad gäller den osannolika Anna Anka så kan vi väl bara enas om att ignorera henne helt?
Fnissar nästan ihjäl mig åt den briljant gubbiga bloggen En man med ett skägg. Inläggen om Stanley Sjöbergs kristna barnböcker förföljer mig fortfarande och framkallar oförutsedda skrattattacker precis när som helst.
Fick hem ytterligare två Tom Waits-skivor idag. Nighthawks at the diner och Bone machine. Nu återstår bara Small change och Real gone, sedan ska jag gå omkring och mysa åt det faktum att jag har alla hans skivor. Det kommer att kännas fint, på ett alldeles genomnördigt sätt. Någon gång ska jag skriva ett ordentligt inlägg om Tom Waits, om varför det är just hans skivor jag fortfarande köper. Risken är att det spårar ur i en överväldigande men skruvad kärleksroman, för den enkla orsaken är att jag älskar honom. Egentligen skulle man kunna låta låttitlarna tala för sig själva. Earth died screaming. Bad liver and a broken heart. A sight for sore eyes. Misery is the river of the world. The piano has been drinking (not me). Looks like I'm up Shit Creek again. Lägg sedan till en varm countryröst som körts genom en flistugg och sedan marinerats i whiskey över natten. Det kan bara inte bli fel.
Dreglar över Bill the vampire i True Blood, är glad över att House drar igång igen nästa vecka. I övrigt blir jag alltmer hatisk mot allt vad tv heter. (Ja, jag vet att jag är ett pretto. Det är medfött.)
Äter mig långsamt, långsamt igenom Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Den är fantastisk i sin känslokalla stillhet och sitt detaljfrosseri.
...och allt detta är bara ett bevis på att jag för tillfället har för mycket fritid.
MGMT: "Kids"
Den hetsiga väntan medan rytmen byggs upp, takt för takt och slag för slag. Snart kommer slingan, kommer rösten, kommer kören. Det är tryggt att veta att det kommer. Jag borde vila trygg i vetskapen att allt är som det ska, efter vers kommer refräng. Men jag sugs med av den hetsiga väntan, av rytmen som lovar festivalsommar och festivalrädsla. Den påminner om ett vardagsrum långt borta, där två vackra pojkar sträckte ut sig i sin vackerhet; den ene rökte gräs, den andre inte. Kontrollera dig själv, ta bara vad du behöver av det. Jag slängde hungriga blickar omkring mig och absolut inget hände. Och händelselösheten följer med mig som en uttråkad skugga, här är den i sin fulla fula intighet, tätt bakom mig, andas mig i nacken. För när en slinga läggs ovanpå rytmerna vill jag vara där, vill jag kasta mig in i det dagsfärska, kvällskåta, nattgamla. Jag vet inte varför det påminner mig om de två pojkarna, den ene mörk, den andre mörkare, båda med ögon, smak och accenter. De spelade inte den låten, de spelade hundra andra låtar. Kanske kändes det festivalsommar festivalrädsla även då, så som låten känns här och nu. Jag tittade hungrigast på den ene, och undrade varför den andre inte rökte gräs. Så högt där ovanför utsträckta i sofforna, jag så långt ivägknuffad, bortslarvad. Kontrollera dig själv, ta bara vad du behöver av det. Och de vet att jag är kontroll. Gräsångor, gintonic, hemlängtan till trots, jag är kontrollen och lugnet och det vet vi. Så blir jag händelselöshetens och intighetens. Så är de utsträckta, vackra och med tankar bakom pannbenet. Om något händer vet vi ännu inte.
Muppsala
Och så fick jag ju sjunga Chiquitita med Marie.
