sharlan

Ack allt som pågår och går på fast det inte borde vara möjligt. Sorg är bara sorg och den är i sig inte farlig.

 

Tretakt är tretakt, och så slår hjärtat, med betoning på ett och tre. Hjärtan kan också sluta slå, uppenbarligast, men andra stampar vidare, ett - tre, ett - tre, ett - tre, klapp klapp klapp. Vi ges allt som oftast inte möjlighet att välja.

 

Malung är bara ett annat nästan likadant ställe, elva mil upp längs älven, så pass långt upp att älven börjat kallas för å (gränsen verkar gå någonstans efter Äppelbo?). Lövträden är lite färre, vokalerna mycket bredare, centrum alldeles platt till glädje för cyklande ben. Jag har skaffat lånekort på biblioteket, tjuvlyssnat på kantorn som övade i kyrkan och hunnit få lite lite träningsvärk i magen. Det är sensommarvackert, förhöstklart.

 

Oron för allt som kommer senare får vackert maka på sig, den får just vänta till senare.

Nu är det här. Här är det nu.

Jag kommer trots allt på mig själv med att inte alls längta någon annanstans. 

Förtvivlan är ett alltför stort
ord, men jag vet inte... Ty sorgen är
obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka, dess bördighet för det
som ännu inte förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen har intet
Den som inte har sorgen kan ta sig till
med vad som helst! Med vem som helst!
Den som inte har sorgen har aldrig förlorat
någonting, aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte hos den
som aldrig har haft sorgen    Och dikten
växer bara ur sorgen, ur den sorg
som beretts ett rum i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick och förståelse