I universitetsbiblioteket

här stannade de till
la realister och marxister åt sidan
men uppfläkta, texttunga sidor
blinkar öppna mot taket
och de lutar sig tillbaka
går till ro innan för kragen
(halvt gömd innanför tröjan med militärlapp på axeln)
och deras ro är för alla
de stryker vila längs hyllorna
och ner i magasinet, fyra plan under jord

de blev så lika när de somnade
de slutna ögonen mer lika än de öppna
den tysta lättnaden i att kliva ned
från värld och krig och teori
den tysta glädjen i att somna
och bli lika varandra


(novemberfragment)

tefläck på papperen
tesmak på tungorna
teblad ihoptorkade
prasslande av dig
och den saknad du lämnade efter

(- att få blötas upp
igen!)


"Middagstid, vinande nordvästvind" av Yu Hua

Solskenet störtade in genom fönstret i vilket det inte fanns minsta spricka eller hål, störtade nästan fram till mina byxor som låg kastade på stolen. Just då låg jag fortfarande under täcket med bar överkropp och pillade gruset ur ögonvrån med högerhanden; det hade bildats medan jag sov. Nu tyckte jag inte att det var lämpligt att låta det vara kvar, men det tycktes också ologiskt att gå fram för hårdhänt med det. Alltså pillade jag väldigt sofistikerat. Samtidigt var mitt vänsteröga ledigt, så jag roade det med att titta på byxorna. Jag hade tagit av mig dem kvällen innan när jag lade mig, men nu ångrade jag att jag kastat dem så slarvigt på stolen, så att de nu hängde där i knipa. När jag nu betraktade dem med vänsterögat började jag misstänka att jag kanske ömsat skinn som en orm igår kväll, byxorna och skjortan såg verkligen så ut. Det syntes en ljusstrimma på byxbenet, den hoppande glimten såg ut som en gyllene loppa. Det fick det att börja klia på min kropp, så jag kliade mig med min lediga vänsterhand, men vänsterhanden räckte inte till, och jag blev tvungen att ta hjälp av högerhanden också. Det knackade på dörren. Först trodde jag att det knackade på grannens dörr, men ljudet var helt uppenbarligen riktat till mig. Det förvånade mig, jag undrar vem som skulle kunna tänkas komma och knacka på min dörr? Annat än jag själv, och jag låg ju där i sängen. Någon hade säkert tagit fel dörr. Jag struntade i det och fortsatte att klia mig
Jag minns att jag alltid knackade på min egen dörr efter att jag varit ute och tagit lite luft, och tog fram nycklarna först när jag var helt säker på att ingen kom och öppnade. Vid det här laget dundrade det i dörren som om den var på väg att kollapsa. Nu visste jag att personen utanför inte använde handen utan foten, och jag hann inte ens tänka på hur jag skulle åtgärda detta innan dörren tungt föll i golvet med ett ljud som fick mitt att spritta till flera gånger.
En storvuxen karl med kinderna täckta av skägg kom fram till min säng, och vrålade ilsket: ”Din vän håller på att dö, och här ligger du och sover!”
Jag hade aldrig träffat den här personen förr, och visste inte vem han var. ”Du kanske har gått fel?” sa jag till honom, men han svarade tvärsäkert: ”Absolut inte.”
Hans övertygelse fick mig att tveka, tveka om jag kanske lagt mig på fel ställe igår kväll. Jag hoppade raskt ur sängen och sprang för att titta på skylten utanför dörren. Men min dörrskylt låg ju inne i rummet nu. Jag rusade in igen, och letade rätt på skylten på den omkullvälta dörren. Det stod Zaohongqiao Xincun nummer 26, rum 3. Jag frågade: ”Är det här dörren du nyss sparkade omkull?”
”Ja,” svarade han. Då måste det vara så. ”Du har helt klart gått fel,” sa jag till honom.
Nu var det min övertygelse som fick honom att tveka. Han tittade på mig en kort stund, och sa sedan: ”Heter du Yu Hua?” ”Ja,” svarade jag, ”men jag känner inte dig.”
Då blev han med ens rasande och och vrålade: ”Din vän håller på att dö!” ”Men jag har aldrig haft några vänner!” vrålade jag tillbaka.
”Du pratar strunt, din vidriga lilla kälkborgare,” sa han med ilska i blicken.
”Jag är ingen kälkborgare,” svarade jag, ”det kan alla de här böckerna i mitt rum bevisa. Om du försöker pracka på mig din vän så vill jag verkligen inte ha honom. För jag har aldrig haft några vänner. Däremot...” Jag fortsatte med lite mildare tonfall: ”Däremot kan du ge din vän till rum nummer fyra, det vill säga min granne. Han har en massa vänner, och har säkert inte något emot att få en till.”
”Men han är din vän, tro inte att du kan förneka det.” Han trängde sig ett steg närmare mig, som om han tänkte sluka mig i en munsbit. ”Men vem är han då?” Han sa ett namn jag aldrig hört förut.
”Jag har aldrig känt den här människan!” utropade jag.
”Din otacksamma lilla kälkborgare.” Han sträckte fram en arm lika grov som min vad och tänkte grabba tag i mitt hår. Jag drog mig snabbt bort till hörnet av sängen, och skrek uppretat: ”Jag är ingen liten kälkborgare, det kan mina böcker bevisa! Om du kallar mig kälkborgare en gång till kommer jag be dig att fara och flyga.” Hans hand sträcktes plötsligt in under mitt täcke, och hans iskalla men starka hand fick tag om min varma men svaga fot. Sedan lyftes hela jag ur sängen, och han kastade ned mig på golvet  och sa: ”Fort på med kläderna, annars släpar jag dit dig.” Jag visste att det var fullkomligt meningslöst att diskutera vidare med den här mannen, då han ju var minst fem gånger så stark som jag. Han skulle kunna slänga ut mig genom fönstret som ett par gamla byxor. Alltså sa jag: ”Om nu en döende person vill träffa mig, så har jag givetvis inget emot det,” varpå jag reste mig upp från golvet och började klä mig.
Det var alltså så det gick till denna förbannade dag, då denna stora karl sparkade ned min dörr och gav mig en vän som verkligen inte ville ha, en vän som dessutom höll på att dö. Utanför tjöt och ven nordvästvinden. Jag hade ingen jacka, ingen halsduk, och heller ingen mössa eller vantar. Iklädd tunna kläder följde jag efter den storvuxne mannen som hade jacka, halsduk, mössa och vantar, för att träffa en vän som jag inte visste vad det var för en.
I nordvästvinden ute på gatorna sveptes jag och mannen likt två löv hela vägen fram till vännens dörr. Jag såg att det låg en massa blomsterkransar vid dörren. Den storvuxne mannen vände sig mot mig och sa oerhört sorgset: ”Din vän har dött.”
Innan jag hann tänka efter om detta var något att glädjas åt eller oroas över hördes ett skarpt ljud av gråt. Mannen knuffade in mig i gråten.
En skara förkrossade män och kvinnor omringade mig, och sa med ett rörande ömsint tonfall: ”Du får inte ta det för hårt.”
Där och då kunde jag inte göra annat än att nicka med spelad sorgsenhet, för just då var det ingen mening med att säga allt det jag egentligen ville säga. Jag klappade dem försiktigt på skuldrorna, strök försiktigt deras hår, visade tacksamhet över deras tröst. Jag skakade också hand hårt och länge med några stora starka karlar, samtidigt som jag lovade att jag inte skulle ta det för hårt. Då kom en senil gammal gumma fram till mig, och tog tag i min hand medan hon med tårarna strömmande sa: ”Min son har dött.”
”Jag vet,” sa jag till henne. ”Jag är hemskt ledsen, det kom så plötsligt.” Jag tänkte också säga att jag och hennes son tittat på solen tillsammans igår.
Hon började storgråta, och hennes skarpa snyftningar fick mig att rysa in i märgen. ”Du får inte ta det för hårt,” sa jag till henne, och kände att hennes gråt mildrades lite. Hon började torka tårarna med min hand, och sedan lyfte hon på huvudet och sa: ”Du får inte heller ta det för hårt.” Jag nickade energiskt och sa: ”Jag ska inte ta det för hårt. Du måste ta hand om dig.” Hon torkade än en gång tårarna med min hand, använde min hand som näsduk. Hennes grumliga och heta tårar ströks ut över hela handen; jag ville dra bort den, men hon höll för hårt. ”Du måste också ta hand om dig,” sa hon.
”Jag ska ta hand om mig, vi måste alla ta hand om oss,” sa jag. ”Vi måste vända sorgen till styrka.” Hon nickade, och sa: ”Du kommer väl inte att anklaga min son för att han slöt ögonen innan du hann hit?” ”Nej, jag kommer inte att anklaga honom,” sa jag.
Hon började gråta på nytt, och sa sedan hon gråtit en stund: ”Jag har bara en enda son, och han har dött. Nu är du min son.”
Jag drog häftigt bort min hand, och låtsades att jag behövde torka mina egna tårar. Jag hade överhuvudtaget inte gråtit. Sedan sedan jag till henne: ”Faktum är att jag länge betraktat dig som en mor.” Det var det enda jag kunde säga.
Dessa ord fick henne att börja gråta än mer sorgset, och därför var jag tvungen att klappa henne försiktigt på axeln, och när hon väl slutade gråta hade jag klappat så att handen värkte. Så tog hon tag i min hand och drog med mig till dörren till ett annat rum och sa: ”Gå in och håll min son sällskap, du.” Jag öppnade dörren och steg in, rummet var tomt så när som på den döde. Han låg på sängen, täckt av ett vitt tyg. Alldeles intill stod en stol som tycktes vara ämnad för mig, så jag satte mig där.
Jag satt vid den dödes sida länge innan jag lyfte på det vita tyget och tittade på honom. Jag såg ett likblekt ansikte, ett ansikte vars ålder det var svårt att avgöra. Jag hade aldrig sett detta ansikte förut. Jag vek tillbaka tyget och täckte honom. Inom mig tänkte jag: Det här är min vän. Här sitter jag intill den döde vars ansikte jag nyss såg men sedan omedelbart glömde igen. Jag kom verkligen inte hit frivilligt, jag kom för att jag var tvungen. Trots att denna vän som jag alls inte tänkt ta till mig redan dött, så har jag ännu inte blivit av med bördan i mitt hjärta. För hans mor har ersatt honom. En vilt främmande gammal kvinna som jag inte har några känslor för har blivit min mor. Att hon använde min hand som näsduk gjorde mig irriterad, men jag kunde inte annat än låta henne hållas. Och dessutom måste jag hädanefter respektfullt ge henne min hand närhelst hon behöver den, utan att klaga. Jag är fullständigt på det klara med vad jag ska göra hädanefter. Jag borde gräva fram tjugo yuan och köpa en stor blomsterkrans, och vaka över honom som en sörjande släkting bör, och jag måste gråta, och jag måste gå med hans mor och bära runt hans aska på gatorna. Och när allt detta är avklarat måste jag sopa hans grav varje år vid qingming-högtiden. Dessutom ska jag ta över hans oavslutade arbete med att vara en lydig son... Det viktigaste just nu är dock att omedelbart leta rätt på en snickare och be honom sätta tillbaka som den storvuxne mannen sparkade omkull. Fast just nu kan jag inte annat än vaka här vid den dödes sida.

余华: 西北风呼啸的中午


Solskenet störtade in genom fönstret i vilket det inte fanns minsta spricka eller hål, störtade nästan fram till mina byxor som låg kastade på stolen. Just då låg jag fortfarande under täcket med bar överkropp och pillade gruset ur ögonvrån med högerhanden; det hade bildats medan jag sov. Nu tyckte jag inte att det var lämpligt att låta det vara kvar, men det tycktes också ologiskt att gå fram för hårdhänt med det. Alltså pillade jag väldigt sofistikerat. Samtidigt var mitt vänsteröga ledigt, så jag roade det med att titta på byxorna. Jag hade tagit av mig dem kvällen innan när jag lade mig, men nu ångrade jag att jag kastat dem så slarvigt på stolen, så att de nu hängde där i knipa. När jag nu betraktade dem med vänsterögat började jag misstänka att jag kanske ömsat skinn som en orm igår kväll, byxorna och skjortan såg verkligen så ut. Det syntes en ljusstrimma på byxbenet, den hoppande glimten såg ut som en gyllene loppa. Det fick det att börja klia på min kropp, så jag kliade mig med min lediga vänsterhand, men vänsterhanden räckte inte till, och jag blev tvungen att ta hjälp av högerhanden också. Det knackade på dörren. Först trodde jag att det knackade på grannens dörr, men ljudet var helt uppenbarligen riktat till mig. Det förvånade mig, jag undrar vem som skulle kunna tänkas komma och knacka på min dörr? Annat än jag själv, och jag låg ju där i sängen. Någon hade säkert tagit fel dörr. Jag struntade i det och fortsatte att klia mig.
Jag minns att jag alltid knackade på min egen dörr efter att jag varit ute och tagit lite luft, och tog fram nycklarna först när jag var helt säker på att ingen kom och öppnade. Vid det här laget dundrade det i dörren som om den var på väg att kollapsa. Nu visste jag att personen utanför inte använde handen utan foten, och jag hann inte ens tänka på hur jag skulle åtgärda detta innan dörren tungt föll i golvet med ett ljud som fick mitt att spritta till flera gånger.
En storvuxen karl med kinderna täckta av skägg kom fram till min säng, och vrålade ilsket: ”Din vän håller på att dö, och här ligger du och sover!”
Jag hade aldrig träffat den här personen förr, och visste inte vem han var. ”Du kanske har gått fel?” sa jag till honom, men han svarade tvärsäkert: ”Absolut inte.”
Hans övertygelse fick mig att tveka, tveka om jag kanske lagt mig på fel ställe igår kväll. Jag hoppade raskt ur sängen och sprang för att titta på skylten utanför dörren. Men min dörrskylt låg ju inne i rummet nu. Jag rusade in igen, och letade rätt på skylten på den omkullvälta dörren. Det stod Zaohongqiao Xincun nummer 26, rum 3. Jag frågade: ”Är det här dörren du nyss sparkade omkull?”
”Ja,” svarade han. Då måste det vara så. ”Du har helt klart gått fel,” sa jag till honom. 
Nu var det min övertygelse som fick honom att tveka. Han tittade på mig en kort stund, och sa sedan: ”Heter du Yu Hua?” ”Ja,” svarade jag, ”men jag känner inte dig.”
Då blev han med ens rasande och och vrålade: ”Din vän håller på att dö!” ”Men jag har aldrig haft några vänner!” vrålade jag tillbaka.
”Du pratar strunt, din vidriga lilla kälkborgare,” sa han med ilska i blicken.
”Jag är ingen kälkborgare,” svarade jag, ”det kan alla de här böckerna i mitt rum bevisa. Om du försöker pracka på mig din vän så vill jag verkligen inte ha honom. För jag har aldrig haft några vänner. Däremot...” Jag fortsatte med lite mildare tonfall: ”Däremot kan du ge din vän till rum nummer fyra, det vill säga min granne. Han har en massa vänner, och har säkert inte något emot att få en till.”
”Men han är din vän, tro inte att du kan förneka det.” Han trängde sig ett steg närmare mig, som om han tänkte sluka mig i en munsbit. ”Men vem är han då?” Han sa ett namn jag aldrig hört förut.
”Jag har aldrig känt den här människan!” utropade jag.
”Din otacksamma lilla kälkborgare.” Han sträckte fram en arm lika grov som min vad och tänkte grabba tag i mitt hår. Jag drog mig snabbt bort till hörnet av sängen, och skrek uppretat: ”Jag är ingen liten kälkborgare, det kan mina böcker bevisa! Om du kallar mig kälkborgare en gång till kommer jag be dig att fara och flyga.” Hans hand sträcktes plötsligt in under mitt täcke, och hans iskalla men starka hand fick tag om min varma men svaga fot. Sedan lyftes hela jag ur sängen, och han kastade ned mig på golvet och sa: ”Fort på med kläderna, annars släpar jag dit dig.” Jag visste att det var fullkomligt meningslöst att diskutera vidare med den här mannen, då han ju var minst fem gånger så stark som jag. Han skulle kunna slänga ut mig genom fönstret som ett par gamla byxor. Alltså sa jag: ”Om nu en döende person vill träffa mig, så har jag givetvis inget emot det,” varpå jag reste mig upp från golvet och började klä mig.
Det var alltså så det gick till denna förbannade dag, då denna stora karl sparkade ned min dörr och gav mig en vän som verkligen inte ville ha, en vän som dessutom höll på att dö. Utanför tjöt och ven nordvästvinden. Jag hade ingen jacka, ingen halsduk, och heller ingen mössa eller vantar. Iklädd tunna kläder följde jag efter den storvuxne mannen som hade jacka, halsduk, mössa och vantar, för att träffa en vän som jag inte visste vad det var för en. I nordvästvinden ute på gatorna sveptes jag och mannen likt två löv hela vägen fram till vännens dörr. Jag såg att det låg en massa blomsterkransar vid dörren. Den storvuxne mannen vände sig mot mig och sa oerhört sorgset: ”Din vän har dött.”
Innan jag hann tänka efter om detta var något att glädjas åt eller oroas över hördes ett skarpt ljud av gråt. Mannen knuffade in mig i all gråten. 
En skara förkrossade män och kvinnor omringade mig, och sa med ett rörande ömsint tonfall: ”Du får inte ta det för hårt.”
Där och då kunde jag inte göra annat än att nicka med spelad sorgsenhet, för just då var det ingen mening med att säga allt det jag egentligen ville säga. Jag klappade dem försiktigt på skuldrorna, strök försiktigt deras hår, visade tacksamhet över deras tröst. Jag skakade också hand hårt och länge med några stora starka karlar, samtidigt som jag lovade att jag inte skulle ta det för hårt. Då kom en senil gammal gumma fram till mig, och tog tag i min hand medan hon med tårarna strömmande sa: ”Min son har dött.”
”Jag vet,” sa jag till henne. ”Jag är hemskt ledsen, det kom så plötsligt.” Jag tänkte också säga att jag och hennes son tittat på solen tillsammans igår.
Hon började storgråta, och hennes skarpa snyftningar fick mig att rysa in i märgen. ”Du får inte ta det för hårt,” sa jag till henne, och kände att hennes gråt mildrades lite. Hon började torka tårarna med min hand, och sedan lyfte hon på huvudet och sa: ”Du får inte heller ta det för hårt.” Jag nickade energiskt och sa: ”Jag ska inte ta det för hårt. Du måste ta hand om dig.” Hon torkade än en gång tårarna med min hand, använde min hand som näsduk. Hennes grumliga och heta tårar ströks ut över hela handen; jag ville dra bort den, men hon höll för hårt. ”Du måste också ta hand om dig,” sa hon. 
”Jag ska ta hand om mig, vi måste alla ta hand om oss,” sa jag. ”Vi måste vända sorgen till styrka.” Hon nickade, och sa: ”Du kommer väl inte att anklaga min son för att han slöt ögonen innan du hann hit?” ”Nej, jag kommer inte att anklaga honom,” sa jag.
Hon började gråta på nytt, och sa sedan hon gråtit en stund: ”Jag har bara en enda son, och han har dött. Nu är du min son.”
Jag drog häftigt bort min hand, och låtsades att jag behövde torka mina egna tårar. Jag hade överhuvudtaget inte gråtit. Sedan sedan jag till henne: ”Faktum är att jag länge betraktat dig som en mor.” Det var det enda jag kunde säga.
Dessa ord fick henne att börja gråta än mer sorgset, och därför var jag tvungen att klappa henne försiktigt på axeln, och när hon väl slutade gråta hade jag klappat så att handen värkte. Så tog hon tag i min hand och drog med mig till dörren till ett annat rum och sa: ”Gå in och håll min son sällskap, du.” Jag öppnade dörren och steg in, rummet var tomt så när som på den döde. Han låg på sängen, täckt av ett vitt tyg. Alldeles intill stod en stol som tycktes vara ämnad för mig, så jag satte mig där.
Jag satt vid den dödes sida länge innan jag lyfte på det vita tyget och tittade på honom. Jag såg ett likblekt ansikte, ett ansikte vars ålder det var svårt att avgöra. Jag hade aldrig sett detta ansikte förut. Jag vek tillbaka tyget och täckte honom. Inom mig tänkte jag: Det här är min vän. Här sitter jag intill den döde vars ansikte jag nyss såg men sedan omedelbart glömde igen. Jag kom verkligen inte hit frivilligt, jag kom för att jag var tvungen. Trots att denna vän som jag alls inte tänkt ta till mig redan dött, så har jag ännu inte blivit av med bördan i mitt hjärta. För hans mor har ersatt honom. En vilt främmande gammal kvinna som jag inte har några känslor för har blivit min mor. Att hon använde min hand som näsduk gjorde mig irriterad, men jag kunde inte annat än låta henne hållas. Och dessutom måste jag hädanefter respektfullt ge henne min hand närhelst hon behöver den, utan att klaga. Jag är fullständigt på det klara med vad jag ska göra hädanefter. Jag borde gräva fram tjugo yuan och köpa en stor blomsterkrans, och vaka över honom som en sörjande släkting bör, och jag måste gråta, och jag måste gå med hans mor och bära runt hans aska på gatorna. Och när allt detta är avklarat måste jag sopa hans grav varje år vid qingming-högtiden. Dessutom ska jag ta över hans oavslutade arbete med att vara en lydig son... Det viktigaste just nu är dock att omedelbart leta rätt på en snickare och be honom sätta tillbaka dörren som den storvuxne mannen sparkade omkull. Fast just nu kan jag inte annat än att vaka här vid den dödes sida.


2011: Böckerna

I början av 2011 lovade jag mig själv att jag skulle läsa minst 50 böcker, och igår räknade jag efter och fann att jag läst just precis 50 stycken. Började året med Song of Solomon av Toni Morrison, och avslutade med Din tjänare hör av Sara Lidman. Båda fantastiska böcker, på sina skilda sätt.

Utöver dessa två skulle jag säga att de 10 bästa böckerna jag läste under året var:

Nostalgia av Mircea Cartarescu
Färden genom mangroven av Maryse Condé
Älskaren av Marguerite Duras
Rapport från en skurhink av Maja Löfgren
En dåre fri av Beate Grimsrud
Imperiet av Ryszard Kapuscinski
Tredje flykthastigheten av Lotta Lotass
No country for old men av Cormac McCarthy
Just kids av Patti Smith
The Joy Luck Club av Amy Tan

Jag grät åt de två sistnämnda, skrattade ibland åt Grimsrud och Kapuscinski fick mig att längta till Centralasien.
Jag siktar på 60 böcker i år, och undrar efter blott 40 sidor i Yarden om den inte kommer att hämta på årsbästa-listan 2012.

RSS 2.0