Alldeles for mycket om helgen
Sista riktiga lektionerna i fredags, hej och tack. Larare Gao tyckte att vi skulle skarpa till oss med lasforstaelsen, larare Sun bara skrattade och skamtade som vanligt. Pa kvallen drog jag och team Tyskland till Patrick som bjod pa middag. Val tillbaka i stan borjade vi utanfor Hausbrandt, satt ute under parasollerna och fick bara lite regn pa oss. Aki och Mei tjattrade sa gulligt som bara japanskor kan tjattra, Martin forsokte pruta pa tequilan, jag satt bredvid Levi som pratade strunt mest hela tiden. Han pluggar business and engineering-nanting i Stuttgart, gor praktik har i Qingdao pa ett foretag som tillverkar motorsagar. Han blev glad nar jag sa att jag givetvis kande till Husqvarna. I ovrigt blandade han ihop ord nastan hela tiden, och rattade till sig med "and by [nanting] I mean [nanting annat]".
Nar det sedan var dags att dra vidare mot Le Bang blev jag istallet kidnappad av Bernardino som skulle hamta grejer hos Noemi. Han havdade att han aldrig skulle hitta till Le Bang pa egen hand, sa jag traskade med som vagvisare. Nar vi val kom fram till Le Bang var det redan ratt segt dar, det enda intressanta var att jag sag en tjomme som var hemskt lik min kare bror Anders. Snart ville folket dra till Jazz Corner, men jag och Soren vagrade och drog till Holiday och sjong karaoke istallet. Soren hade en fem-sex tequila innanfor vasten och var lite besvarad over att jag var praktiskt taget nykter, men det gjorde ingenting. Soren ar grym med New York, New York, och sjalv har jag gjort 死了都要爱 till mitt paradnummer. Vi avslutade med Thriller, och traskade hemat klockan halv fyra. Utanfor Freeman hade nagot stallt fram en skylt med orden In memory of MJ, King of Pop och ovanfor huset bredvid vart borjade himlen sa smatt overga fran svart till morkblatt.
The only things I can think of right now are pussy and cake
Lordagen bjod pa hemmafesternas aterkomst. Med hundra grillspett fran Fat Guy Place inlindade i en filt tog jag och tyskarna en taxi ut till Laoshan en halvtimme utanfor stan, till en lagenhet Berna fatt lana av en av sina elever. Det var sanslost dimmigt och luft sa fuktig att det kandes som regn fast det liksom inte foll nedat. Egentligen var det ju tankt att vi skulle vara ute pa stranden, men det blev att hanga inomhus istallet. Lagenheten bestod av 7 rum och kok, ganska tom vad gallde mobler, men full av trevligt folk, mat och alkohol.
Vid elva slapade jag och Soren med alla ut till stranden, vi hade bestamt att det var baddags. Och det var tidernas bad; alldeles morkt och dimmigt, med vagor som man just darfor inte sag forran de slog en i ansiktet. Jag tror inte att jag haft sa roligt sen jag var liten; vi hoppade och vralade och det var lite laskigt men mest alldeles surrealistiskt roligt att tumla omkring i morkret och liksom paminna sig sjalv om att man nattbadade i Stilla havet. Marcel, Levi och Ela vagade sig ocksa ut i vattnet, liksom Patrick som oavbrutet vralade om att hur kallt det var. Jag och Soren var de enda som hardade ut lange, det var trots allt inte kallare an ett genomsnittlig bad i Langsjon. Men till slut trottnade aven vi och traskade hemat for att varma oss med torra strumpor och tequila. Framat ett pa natten paborjades det stora projektet att ta sig tillbaka in till stan. Jag hoppade dock over det och stannade kvar i lagenheten tillsammans med Berna, Patrick, Levi och Ela. Det kandes liksom lite Golfvagsfest att stanna kvar, att sitta och hanga tills man ar helt overtrott och skrattar at allt. Jag och Berna kollade pa Ali G-filmen och somnade sedan pa en varsin soffa, lagom tills det borjade ljusna.
Jag vaknade igen vid sju av att det hallregnade och askade. Lag vaken en stund, lyssnade pa Joanna Newsom och tittade pa Berna som sov sott. Somnade igen, vaknade av jag fros for att det blaste genom det oppna fonstret. Vid det laget var Patrick, som i egenskap av vuxen manniska tar ansvar for saker, redan uppe och stadade. Jag sparkade upp Berna och sa att vi var tvungna att se till att Patrick inte stadade hela stallet pa egen hand. Efter en del gnall och en varsin kopp snabbkaffe stadade vi hela lagenheten, lyssnandes pa Metallica. Jag blev gravt mobbad for mina oerhort lortiga fotter (jag hade gatt runt barfota nar vi stadade), och Levi hakade upp sig pa ordet "moist", och i vilka sammanhang det kan anvandas. Kan man saga att ens klader ar moist? Nej, klader ar wet eller damp, sa Patrick. Men vad ar moist da? fragade Levi engagerat. Well, the only things I can think of right now are pussy and cake, sa Patrick, och Levi skrattade i sakert en halvtimme. Vid tre tog alla utom Berna bussen in till stan. Jag kande mig oerhort risig med haret fullt av salt fran gardagens bad, kladd i samma klader som jag sovit i, pa vag fran festen efter 18 timmar. Precis som det ska vara.
Imorgon prov och Vickys fodelsedag. Jag ska fixa en barnslig skattjakt at henne imorgon bitti, tankte jag. Nu maste jag ga hem och repetera grammatik. Onska mig lycka till.
24 juni
Det jag kan saga ar att de fa dagar som ar kvar ar till bradden fyllda av saker jag maste/vill/ska gora. Imorgon till sommerskan och hamta grejer, traffa Satin, sen har jag rakat lova namnda tyska van att vi ska sjunga karaoke pa kvallen. Pa fredag ata lunch med Liu Bing for sista gangen, troligen dansa for sista gangen pa Le Bang (men nej, jag kommer inte att sakna stallet). Pa lordag tycks det bli ett sjujavla beachparty ute vid Laoshan, organiserat av Berna i den man han alls ar kapabel att organisera saker ("eh... actually we maybe shouldn't have the party this weekend since we have exams on Monday... ah, whatever"). Sondagen blir antagligen mattligt aktiv. Kanske forst och framst far jobba pa att hitta nat satt att ta mig ifran den dar stranden vid Laoshan... Och den har planen skulle ju vara alldeles perfekt, om det inte vore for det faktum att jag har prov pa mandag och tisdag. Fyra stycken. Som jag annu inte agnat en tanke; de fa tankar jag agnat at studier de senaste veckorna har agnats at HSK. Och inte har val jag tid att fundera pa kapitel 6-10 i grammatikboken? Nar havet borjat bli varmt?
For jag och Soren tog oss en tur till Badaguan och premiarbadade idag, stranden var inte sa overfull som man hade kunnat vanta sig, och vattnet var acceptabelt. Som en svensk sjo, ungefar, vilket forvisso inte innebar varmt vatten, men okej. Om man ar van vid temperaturen i Langsjon var det definitivt okej. Relativt algfritt i vattnet ocksa. Men sen var det det dar med att vara utlanning och pinsamt blek och visa sig i bikini pa en kinesisk strand... Avundades Soren som tagit av sig sina glasogon och darmed praktiskt taget var blind och slapp se folk. Men jag gick in i ignorera-stadiet som jag blivit ganska bra pa nu, slangde mig i vattnet sa fort jag kunde och holl mig dar. Hoppas att vi inte blev med i bakgrunden pa alltfor manga av de miljoner brollopsfotografier som togs pa stranden (och tas varje dag, Qingdao ar typ Shandongs brollopsfotografi-Mecka).
Framat kvallen ringde Hu Qian och ville att jag skulle komma ut med hennes paraply som hon glomt. Hon hade inte tid att stanna och prata, hon haller pa att kopa lagenhet och ordna med lan och krangla, och pa sondag aker hon till Sverige for att halsa pa en kollega i Kalmar. Sa jag sprang helt enkelt ut med paraplyet och lamnade over det. Sa grattis, da hon fyller ar imorgon, onskade henne en trevlig resa. Och sa fick jag en stor, varm, riktigt kram. Det vore inget att skriva om ifall det varit nan av tyskarna, eller nan dar hemma som kramat mig, men kineser kramas i regel inte alls. Om de gor det ar det stela slipskramar. Men inte den har gangen. Det var en alldeles riktigt kram. "Jag kommer att sakna dig," sa jag. "Jag kommer att sakna dig ocksa," sa hon. "Men vi ses nasta ar!" Jo, kanske. Jo, jag hoppas det. Jo, vi sager sa, sa lange. Vad sager man till nagon man inte vet om man nagonsin kommer att traffa igen? Hejda! sager man och vinkar och ler. Sen gar man hem och grater litegrann.
Det ar inte rok, det ar dimma
Sa har det alltsa kommit, det beromda sommarvadret i Qingdao. Detta innebar drygt 20 grader varmt, standigt mulet, en alldeles vedervardig luftfuktighet, regn och ibland nagot som man inte vet om det ar regn eller bara blot luft, samt Silent Hill-dimma. Sa dar sa att jag inte ser Grand Regency Hotel fran fonstret, alls. Sa dar sa att hus som ar mer an kanske 10 vaningar hoga liksom forsvinner upp i dimman. Sa dar sa att man inte ser Hong Kong Road fran skolfonstret (och vagen ar inte langt bort). Det suger, kan jag saga. Dels for att det ar liksom kletigt och ackligt, dels for att tvatt och blota handdunkar inte torkar, och dels for att det forvandlar mitt har till ull. Inte for att jag bryr mig jattemycket om mitt har, men jag vill att det ska vara har. Inte ull.
Veckans lat ar Birdy med 22 Pistepirkko.
Imorgon midsommarafton, fast det ar det ju bara jag som fattar. Tyskarna bara garvar och pratar om IKEA-reklam. Folk ar ambitiosa och tanker ta det lugnt och stadat hela helgen pa grund av HSK pa sondag. Jag tankte ju ta det lugnt bara pa lordag... Sa himla viktigt ar det ju inte med HSK, inbillar jag mig. Kanske karaoke imorgon, igen, for tredje gangen pa en vecka. Man maste ta alla chanser man far, snart ar det slut pa den riktiga, roliga karaoken. I tisdags gav jag mig pa Nightwish. Dock inget farligare an Walking in the air.
Lanade ut Jamie T-skivan till Nicola, sen jag fatt upp hennes forvantningar genom att beratta att hela skivan borjar med orden "FUCKING CROISSANT!" Jag tror att hon kommer att gilla den.
Jag tors knappt skriva ut det, men jag lamnar Qingdao om 16 dagar, och kommer hem till Sverige om 19 dagar. Bara sa ni vet. Bara sa jag vet.
Och sa veckans citat, undertecknat Charlie Brown:
Sometimes I lie awake at night, and I ask: "Is life a multiple choice test or is it a true or false test? Then a voice comes to me out of the dark and says: "We hate to tell you this, but life is a thousand word essay."
74
med en sjal över axlarna vill hon
vara steg över midsommargolv,
vill hon öppna och släppa in bergen och axen
och de händer som vuxit sig fast.
Det finns händer som håller kring midjan,
mjukt som steg över midsommarblommor
fast det blommar så långt härifrån;
om det alls orkar blomma i regnet och lugnet
och de händelser ingen vet om.
Med en sjal över axlarna ska hon
vara midsommarsteg över bergen.
Hon är blödande, svidande varm
och mot bröstet en handfull av regnslagna blommor
och det händelselösa i dem.
13
Li Shui Rong
i sin osäkerhet,
med sina vackra ben
- dessa tysta rörelser.
Klara dagar tittar jag ut,
man ser havet och båtar och vågor,
men nu är dimmornas årstid
och inget att se,
så jag vrider på huvudet,
ser Li Shui Rong
i sin vita tröja,
lite vacker
men mest av allt rädd.
November rain
"Why?" Han later uppriktigt forvanad. "Nothing lasts forever!" sager han och slar ut med armarna i en sydeuropeisk gest. Och forst dar och da slar det mig, att det ar alldeles sant som han sager. Han ar vanligtvis inte en manniska som sprider visdomsord omkring sig, snarare tvartom, men har sitter han plotsligt och haver ur sig precis det visdomsord jag behover. For han sager det som den sjalvklara, alldeles uppenbara sanning det ar. Ingenting varar for evigt. Inget att braka om. Lev med det, bara.
"... not even cold November rain," fortsatter han och borjar sedan sjunga, en imponerande traffsaker Axl Rose-imitation. Han fragar mig vilket band det ar och jag ar nastan alldeles saker pa att det Guns n' Roses, men jag vagar inte saga det ifall det skulle vara fel, jag vill liksom gora bort mig infor honom, jag ar ju den som kan musik och jag vet att det ar Guns n' Roses, det ar ju Axl Rose han later som, jag vet ju svaret men ar radd att jag vet fel, sa jag sager ingenting. Da borjar han beskriva videon till laten, och da latsas jag komma pa vilket band det ar, jag sager "Guns n' Roses" och han ler och nickar och sager att de maste ha spenderat miljoner pa den dar videon. Han pratar musik som han brukar prata musik med mig. Han vet att jag vet vad han pratar om. Jag har hans respekt, och han har min beundran.
Han sjunger resten av refrangen; starkt, klart, tonsakert. Detta satt att borja sjunga nar som helst och var som helst, med stora gester och fantastisk rost, ar bara en av tusen saker jag kommer att sakna fran aret som gatt. Men det ar okej, och det ar okej pa grund av vad han sa och vad han sjong dar pa restaurangen. Han sjong att nothing lasts forever, not even cold November rain.
Idag
...lyssnar jag pa Jamie T och far raden and bought this cracked out piece of shit called "the bass-guitar"! pa hjarnan
...kanner jag mig lite ensam tills Satin sms:ar och fragar hur det ar med mig
...fnissar jag at tv-serien Guldbrollop i vilken det nygifta paret pa femtiotalet borjar grala och valdigt snart tar till med saker som "ar inte det kapitalisttankande, kanske?!" och "kallar du mig ett hogerelement?!"
...fick jag ringa och fora ett fejkat samtal med Soren, som traffade en kinesisk couchsurfare och ville bli raddad ur situationen. Jag bad honom komma och fixa min icke-existerande dator. Han blev sa glad over hjalpen att han bjod pa chokladpraliner.
...inser jag att jag missat tva hela kapitel i horforstaelseboken. Synd och skam med tanke pa att det ar de enda lektionerna som faktiskt ger nagot, och med tanke pa att larare Sun far en att skratta minst 15 ganger per lektion.
...ar det 28 grader varmt och jag borjar naaastan bli solbrand pa armarna.
Bläää
Ahhh the face of ambition nej inte alls. De senaste fyra veckorna har jag varit borta fran skolan mer an jag varit dar. Delvis har jag haft ursakter, som forkylning och Beijingresa. Men mest av allt har jag varit lat lat lat och totalt omotiverad. Nar jag val ar dar far jag bryt pa larare Zhaos rostlage och larare Wangs trangsynthet och koreanernas hogljuddhet och att det alltid star minst atta pers och roker pa balkongen sa att man inte kan sta dar och titta pa havet pa rasterna. Och sa sova daligt, vakna pa fel sida, inte fatta varfor telefonen later (vackarklocka kallas det, kommer jag pa tva timmar senare), inte ta sig upp, inte vilja ta sig upp. Krala upp vid elva, dricka en kopp te, se lite pa tv, ga och ata nanstans framat halv tva. Det ar idiotiskt.
Jag har liksom sagt hejda redan. Allt som hander nu ar bara halvt verkligt, halvt viktigt, for halva min hjarna ar redan pa Beijings flygplats, eller till och med pa Arlanda. Jag pluggar lite for HSK, driver omkring, ar bara knappt vaken. Ikvall ligger dimman tung over Qingdao, jag har hangt med Xiaoyan i nagra timmar och nar jag vinkade av henne pa busshallplatsen visste jag att det kanske ar sista gangen jag ser henne, aven om jag sa att vi kanske har tid att ses nan mer gang innan jag aker. En efter en ska jag saga hejda till manniskorna har. Det ar for stort att tanka pa, jag bara latsas som att det inte alls drar mot slutet, och har sitter jag nu och slosar annu en kvall pa internetcafeet. Jag lyssnar pa Holy diver. Det ar utan tvekan idiotiskt.
Men visst, okej, jo, dagen raddades lite av att Vicky kom hem fran skolan med en cd i en genomskinlig plastpase. En brand cd, en ovantad present fran en manniska jag aldrig vantat mig att fa nagot av. Det gjorde mig glad och lite varm.
1/6
som vandrats trasiga men lyckliga
och ätit sand och smakat gräs. Just nu
vet himlen inte vilken färg som passar,
hur klär man sig när hela staden ser?
Jag skulle tveka sönder mig, men himlen
bestämmer sig och bär i öster dimblått,
i väster ljusrött. Däremellan alltet.
