Sthlm
En fin liten Stockholmsvända, med kaffe, regn och lukten av blöt yllejacka. Gick på kulturhuset med Ashi, såg fina utställningar, finast var en rad foton av Alessandra Sanguinetti; The Adventures of Guille and Belinda and the Enigmatic Meaning of their Dreams. På kvällen vin och småprat hemma hos Marit som jag inte sett på evigheter. Vaknade tidigt, tog bussen ut på Djurgården, lyckades gå av på nästan rätt hållplats, och efter tio minuter på kinesiska ambassaden hade jag fyllt i och lämnat in mina papper och mitt pass. Det känns alltid så jäkla otäckt att lämna bort passet. Som att jag lämnar bort en liten del av mig själv, som att det är något lite farligt. Men det blir hämtat av en snäll Maria på måndag, och mycket mycket snart köper jag biljetter och är på väg på riktigt.
Slutligen kaffe med Svante, och en mycket sömnig tågresa hem. Läste inte en enda sida, trots att Drakarna över Helsingfors är alldeles oerhört bra.
Jag vet inte om det säger någon något, men jag fick äntligen HSK-resultatet idag. HSK 8, mwahaha! Därtill väldigt pepp på Stockholms universitet sen jag pratat med en trevlig syo i förrgår. Kandidatexamen i kinesiska, ja?
Och allting är stilla och det är 24 grader varmt härinne och jag återvänder till The National.
You had fun, but you couldn't get him out of the car
I guess mama's boys only go so far
You went in and put a record on
To make it sound like someone was home
And thanked yourself for pouring yourself a drink
Try to figure out and laugh yourself to the showers
Burn yourself alive and join the monster squad
They say in this place you can reinvent yourself
Well you've done it again, Virginia
Made another masterpiece while I was dreaming
How does it feel to feel like you?
Brilliant sugar, brilliant sugar, brilliant sugar, turn over
Slutligen kaffe med Svante, och en mycket sömnig tågresa hem. Läste inte en enda sida, trots att Drakarna över Helsingfors är alldeles oerhört bra.
Jag vet inte om det säger någon något, men jag fick äntligen HSK-resultatet idag. HSK 8, mwahaha! Därtill väldigt pepp på Stockholms universitet sen jag pratat med en trevlig syo i förrgår. Kandidatexamen i kinesiska, ja?
Och allting är stilla och det är 24 grader varmt härinne och jag återvänder till The National.
You had fun, but you couldn't get him out of the car
I guess mama's boys only go so far
You went in and put a record on
To make it sound like someone was home
And thanked yourself for pouring yourself a drink
Try to figure out and laugh yourself to the showers
Burn yourself alive and join the monster squad
They say in this place you can reinvent yourself
Well you've done it again, Virginia
Made another masterpiece while I was dreaming
How does it feel to feel like you?
Brilliant sugar, brilliant sugar, brilliant sugar, turn over
Cassady, igen
"När dom körde upp över Blue Ridge Mountains hade alla tagit tripper, inklusive Cassady, och det var då som han beslöt att ta sig nedför världens brantaste och mest slingrande bergsväg utan att använda bromsarna. Den spöklika bussen började rulla nedför Blue Ridge Mountains i Virginia. Kesey var uppe på busstaket för att uppleva alltihop."
Viddare
Första krönikan i tidningen igår. Känns rätt gött, faktiskt.
Men kan det sluta vara 8 grader varmt? 8 grader kallt, ja? Snö, ja?
Annars funderar jag lite på vad Neal Cassady egentligen var för en människa. Vän med Jack Kerouac och därmed central figur i On the road och beatikon, chaufför på Ken Keseys LSD-turné med Merry Pranksters och därmed psykedelia-ikon, hade ihop det med Allen Ginsberg... men vad gjorde han egentligen? Inte mycket, tycks det, förutom att knarka och hänga. Ändå är han liksom med överallt.
Hur som helst. Trippen är en fascinerande bok. Man får bland annat reda på att det från början, någon gång på femtiotalet hette psychodelic och inte psychedelic, men att man ändrade ordet så att det inte skulle låta som att det hade något med ordet "psycho" att göra. Det skulle inte låta negativt, LSD var som så många andra droger tänkt att användas som psykofarmaka, något hälsosamt. Men snart läckte det ut från laboratorierna, och användes av gamla beatniks och unga hippies. Det blev olagligt först 1968, och innan dess hann tusentals hippies trippa åtskilligt, vissa så långt bort att de aldrig riktigt hittade tillbaka. Wolfe lyckas beskriva det som både fantastiskt och fruktansvärt på samma gång, lyckas beskriva som något som inte går att beskriva; något oerhört fint och oerhört farligt. Det vilar som en tung skugga över hela berättelsen: gräs, amfetamin, meskalin, LSD, och de som tappade bort sig själva i alltihop, i bussen som skulle ta dem FURTHUR.
Nu ska jag sluta föreläsa och istället se Dr Strangelove på Youku.
Men kan det sluta vara 8 grader varmt? 8 grader kallt, ja? Snö, ja?
Annars funderar jag lite på vad Neal Cassady egentligen var för en människa. Vän med Jack Kerouac och därmed central figur i On the road och beatikon, chaufför på Ken Keseys LSD-turné med Merry Pranksters och därmed psykedelia-ikon, hade ihop det med Allen Ginsberg... men vad gjorde han egentligen? Inte mycket, tycks det, förutom att knarka och hänga. Ändå är han liksom med överallt.
Hur som helst. Trippen är en fascinerande bok. Man får bland annat reda på att det från början, någon gång på femtiotalet hette psychodelic och inte psychedelic, men att man ändrade ordet så att det inte skulle låta som att det hade något med ordet "psycho" att göra. Det skulle inte låta negativt, LSD var som så många andra droger tänkt att användas som psykofarmaka, något hälsosamt. Men snart läckte det ut från laboratorierna, och användes av gamla beatniks och unga hippies. Det blev olagligt först 1968, och innan dess hann tusentals hippies trippa åtskilligt, vissa så långt bort att de aldrig riktigt hittade tillbaka. Wolfe lyckas beskriva det som både fantastiskt och fruktansvärt på samma gång, lyckas beskriva som något som inte går att beskriva; något oerhört fint och oerhört farligt. Det vilar som en tung skugga över hela berättelsen: gräs, amfetamin, meskalin, LSD, och de som tappade bort sig själva i alltihop, i bussen som skulle ta dem FURTHUR.
Nu ska jag sluta föreläsa och istället se Dr Strangelove på Youku.
Återblickar
Den begåvade östersundskan som bloggar om låttexter skrev att upprepningar är låttexternas vitlök. Det passar inte alltid, men när det passar, jävlar vad det passar. Man kan ju också ta det ytterligare ett steg, och liksom skriva en passning till sig själv, till något man skrivit förut. Kan bli synnerligen töntigt, men också ganska charmigt. Som den här söta; Ferlin skriver några rader om vad som följde på I folkviseton. Tjusigt, tycker jag.
Precis som förut
Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.
Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.
Precis som förut
Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.
Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.
Red yellow honey, sassafras and moonshine
De senaste två veckornas stora upptäckt är Laura Nyro. Namnet la sig någonstans långt bak i huvudet efter att jag och Sanna sett A home at the end of the world, där de gräsrökande tonårskillarna lyssnar på It's gonna take a miracle, och mamman säger att hon låter så sorgsen. Sedan tog det en stund innan namnet letade sig fram igen, och jag började lyssna. Samtidigt dök Stoned soul picnic, inspelad av 5th dimension upp i en samling sen 60-talshippiemusik jag laddat ned. Det är ju Nyros låt. Hon var uppenbarligen väldigt begåvad. Och väldigt vacker; se själva. Hon föddes 1947, och dog i cancer 1997. Vid 17 års ålder skrev hon den grymma låten And when I die, som spelades in av både Peter, Paul & Mary och Blood, Sweat & Tears. 17 ynka år. Hennes första skiva kom 1967, och året därpå kom Eli and the 13th confession, med sitt ack så vackra omslag. När hon spelade in detta lilla mästerverk, innehållandes bland annat just Stoned Soul Picnic, var hon alltså 21. Jag är också 21, nu. Det stör mig plötsligt lite att jag inte spelat in någon grym skiva än, och inte tycks ha någon på gång framöver heller. Det blir som ett litet eko av Simons prat om att vi måste skynda oss om vi ska hinna göra rockstjärnekarriär och dö som legender vid 27 års ålder. Det börjar fan bli bråttom.
Fast samtidigt orkar jag ju inte riktigt bekymra mig. Jag orkar inte riktigt vara kreativ. Just nu vill jag bara lyssna. Lyssna och läsa. Läsa allt som någonsin skrivits. Lyssna på allt som någonsin sjungits. Flower power-samlingen går runt runt i iPoden, 170 grymma 60-talslåtar. Och så lånade jag precis Tom Wolfes The Electric Kool-Aid Acid Test, som på svenska fått den inte fullt så flippade titeln Trippen, på biblioteket. Omger mig med hippie-idioti och skriver bara lite lite. Dagdrömmer tjugofyra-sju och Laura Nyro säger att
Come on, come on and surry down to a stoned soul picnic
Surry down to a stoned soul picnic
There'll be lots of time and wine.
Red yellow honey, sassafras and moonshine
Red yellow honey, sassafras and moonshine
Moonshine
Fast samtidigt orkar jag ju inte riktigt bekymra mig. Jag orkar inte riktigt vara kreativ. Just nu vill jag bara lyssna. Lyssna och läsa. Läsa allt som någonsin skrivits. Lyssna på allt som någonsin sjungits. Flower power-samlingen går runt runt i iPoden, 170 grymma 60-talslåtar. Och så lånade jag precis Tom Wolfes The Electric Kool-Aid Acid Test, som på svenska fått den inte fullt så flippade titeln Trippen, på biblioteket. Omger mig med hippie-idioti och skriver bara lite lite. Dagdrömmer tjugofyra-sju och Laura Nyro säger att
Come on, come on and surry down to a stoned soul picnic
Surry down to a stoned soul picnic
There'll be lots of time and wine.
Red yellow honey, sassafras and moonshine
Red yellow honey, sassafras and moonshine
Moonshine
Drömmar
Lätt ställd efter en dröm om att någon kom tillbaka, någon som aldrig skulle komma tillbaka, får jag som ett svar på drömmen ett mycket försenat mail. Ett litet livstecken, men inte mer än så, inte svar på enda fråga. Jag vet inte om jag ska le eller morra. Jag hade bestämt att det är slut med det där nu.
Och inatt fylldes drömmarna av en Hawkeye Pierce som plötsligt inte kunde se, en död människa som bars omkring, en massa främmande hus, och slutligen att jag och Shane satt i en biosalong med ett litet, litet barn. Först höll han i det, det var så overkligt litet, och alldeles tyst. Sedan lämnade han över det till mig, det liksom kröp ihop i famnen på mig, som om det ville rulla in sig i sig själv och försvinna. Det kändes inte som att det var mitt, men som att det var mitt ansvar.
Snön, igen.
Xu Meijing, igen.
Om jag inte får mitt HSK-resultat snart blir jag ledsen.
Men översättningskursen gör mig faktiskt glad. Det är underbart att kunna överlista språket.
Och inatt fylldes drömmarna av en Hawkeye Pierce som plötsligt inte kunde se, en död människa som bars omkring, en massa främmande hus, och slutligen att jag och Shane satt i en biosalong med ett litet, litet barn. Först höll han i det, det var så overkligt litet, och alldeles tyst. Sedan lämnade han över det till mig, det liksom kröp ihop i famnen på mig, som om det ville rulla in sig i sig själv och försvinna. Det kändes inte som att det var mitt, men som att det var mitt ansvar.
Snön, igen.
Xu Meijing, igen.
Om jag inte får mitt HSK-resultat snart blir jag ledsen.
Men översättningskursen gör mig faktiskt glad. Det är underbart att kunna överlista språket.
Den enda levande pojken i New York
Ett tappert försök till snö ligger än så länge kvar utanför fönstret, även om regnet gör sitt bästa för att tvätta bort den. Jag tog mig upp ganska tidigt, tassar omkring i raggsockor, fryser lite. Dricker rött te och läser tidningen långsamt. Är det inte märkligt att man känner att det ligger snö på marken även när man är inomhus och inte ser att det är så? Det är något med ljuset. Något med den inbäddade känslan. Något dämpat?
Oavsett vad det är så får snön mig att vilja lyssna på Simon & Garfunkel. Det passar, av okänd anledning, väldigt bra. Jag har lyssnat på dem sedan jag var tretton, och jag tycker fortfarande att de är precis lika bra som då, kanske bättre. Och med tanke på att jag började lyssna på dem på högstadiet så kan jag alla texter utantill, så där som jag minns texter jag lusläste när jag var just tretton eller fjorton. Nu kan jag inga texter alls längre. Men Bridge over troubled water-skivan sitter:
I get the news I need on the weather report,
I can gather all the news I need on the weather report
Hey, I've got nothing to do today but smile
Oavsett vad det är så får snön mig att vilja lyssna på Simon & Garfunkel. Det passar, av okänd anledning, väldigt bra. Jag har lyssnat på dem sedan jag var tretton, och jag tycker fortfarande att de är precis lika bra som då, kanske bättre. Och med tanke på att jag började lyssna på dem på högstadiet så kan jag alla texter utantill, så där som jag minns texter jag lusläste när jag var just tretton eller fjorton. Nu kan jag inga texter alls längre. Men Bridge over troubled water-skivan sitter:
I get the news I need on the weather report,
I can gather all the news I need on the weather report
Hey, I've got nothing to do today but smile
11 月
Det är november. Det känns som högstadiet, fast bättre. Novembermörker i Mockfjärd är liksom högstadiet. Jag har inte haft en Mockfjärdshöst sedan jag var femton. Höst i Qingdao, höst i Motala, höst i Rättvik, Rättvik, Rättvik. Men nu är jag tillbaka i Mockfjärd, sex år senare. Det är mörkt och lite kallt och ganska grått. Det skulle kunna vara årets sämsta månad, men det känns liksom bra på ett stilla sätt. Det är vila, böcker och skivor. Det är dags att lyssna på Joy Division och Sisters of Mercy igen, och tidig Leonard Cohen. Och så blanda med Carsick Cars, Lonely China Day och Tong Yang. Lite då, lite nu. Som då, fast bättre. Ledsen musik gör inte ont nu. Den sveper förbi, omkring, lockar fram minnen, men med en distans som förvandlar eländigt till fint. Höstmånen är bländande och jag kan ge mig av precis när jag vill. Det gör det lättare att stanna.
Kaifeng II (en liten fortsättning)
Jag var ett barn av Kaifengs skorstensrök,
jag hostade som alla hostade,
som mamma hostade varenda morgon.
Hon var så trött, min mamma, otäckt sliten
av skorstensröken, övervakningen,
av livet på en plats där allt har ögon.
Jag ville bara inte bli som henne.
Jag ville bara lindra hennes hosta.
Det går ett tåg från Hankou mot nordväst,
jag tog mitt liv och lastade på tåget,
tog livet ut ur Kaifeng, trots att parken
just blommade som vackrast. Dit jag kom
fanns andra vackra blommor, körsbärsblommor
i större parker, renare och vida.
MJ
Jag är hemma från Berlin, och det finns inte mycket att säga om det. Tillbaka till stickning, kinesiska tv-serier och hårt bröd. På tisdag åker jag till Äppelbo och dricker whisky. Snart åker jag till Stockholm och fixar kinesiskt visum för våren. Saknar Qingdao-folket lite redan, fast jag träffade dem nyss. Laura och Sören började yra om komma hit i januari, jag hoppas att det blir av, även om jag tvivlar på det. Om inte annat verkar det som att nästan alla (utom Sören) kommer att vara i Kina i mars-april. Då ses vi, och dansar på Le Bang.
Av någon anledning tänker jag på dagen då Michael Jackson dog. Jag har aldrig lyssnat på Michael Jackson, egentligen. Ändå kändes det så konstigt när han dog, och hela dagen ramades in av den tanken. Jag kommer ihåg praktiskt allt som hände den dagen, för att varje händelse kan kopplas till den hädangångne popstjärnan. Mitt på dagen träffade jag Liu Bing för sista gången. Vi åt lunch med en av hennes kompisar på en Sichuan-restaurang. Det första hon sa när vi träffades var "MICHAEL JACKSON ÄR DÖD!" och jag trodde henne inte riktigt. På kvällen åkte jag och Vicky hem till Patrick. Laura och Sören kom också dit, och Patrick lagade mat åt oss. Jag frågade Sören om han också hört att Michael Jackson dött, och det hade han. Vi drack vår sedvanliga Tsingtao-öl och skålade för the late Jacko. Efter middagen åkte vi till Hausbrandt Café och drack mer öl på deras uteservering (trots att det regnade). När det var dags att gå till Le Bang blev jag ivägsläpad av Bernardino som hade ärenden att uträtta och var övertygad om att han inte skulle hitta till Le Bang om inte jag följde med och agerade vägvisare. Därav missade jag Michael Jackson-medleyt som tydligen spelades där. Le Bang var segt, folk ville vidare till Jazz Corner. Jag och Sören vägrade, och gick och sjöng karaoke istället. Han var jättefull, jag nästan nykter. Vi sjöng Billy Jean och Thriller. Framåt fyra gick vi hem, och utanför Freeman stod en liten whiteboard-tavla med orden "In memory of MJ, king of pop". Om inte MJ gått och dött just denna dag hade jag nog inte kommit ihåg mycket av den, åtminstone inte kunnat placera det som hände under en och samma dag. Men nu gick han och dog, och dagen blev alldeles tydlig, liksom inramad. Konstigt, det där.
Av någon anledning tänker jag på dagen då Michael Jackson dog. Jag har aldrig lyssnat på Michael Jackson, egentligen. Ändå kändes det så konstigt när han dog, och hela dagen ramades in av den tanken. Jag kommer ihåg praktiskt allt som hände den dagen, för att varje händelse kan kopplas till den hädangångne popstjärnan. Mitt på dagen träffade jag Liu Bing för sista gången. Vi åt lunch med en av hennes kompisar på en Sichuan-restaurang. Det första hon sa när vi träffades var "MICHAEL JACKSON ÄR DÖD!" och jag trodde henne inte riktigt. På kvällen åkte jag och Vicky hem till Patrick. Laura och Sören kom också dit, och Patrick lagade mat åt oss. Jag frågade Sören om han också hört att Michael Jackson dött, och det hade han. Vi drack vår sedvanliga Tsingtao-öl och skålade för the late Jacko. Efter middagen åkte vi till Hausbrandt Café och drack mer öl på deras uteservering (trots att det regnade). När det var dags att gå till Le Bang blev jag ivägsläpad av Bernardino som hade ärenden att uträtta och var övertygad om att han inte skulle hitta till Le Bang om inte jag följde med och agerade vägvisare. Därav missade jag Michael Jackson-medleyt som tydligen spelades där. Le Bang var segt, folk ville vidare till Jazz Corner. Jag och Sören vägrade, och gick och sjöng karaoke istället. Han var jättefull, jag nästan nykter. Vi sjöng Billy Jean och Thriller. Framåt fyra gick vi hem, och utanför Freeman stod en liten whiteboard-tavla med orden "In memory of MJ, king of pop". Om inte MJ gått och dött just denna dag hade jag nog inte kommit ihåg mycket av den, åtminstone inte kunnat placera det som hände under en och samma dag. Men nu gick han och dog, och dagen blev alldeles tydlig, liksom inramad. Konstigt, det där.
Berlin
Nu är jag i Berlin. Här har man ä och ö pa tangenbordet, men där det där a:et med en ring borde sitta finner man istället ett ü, och y och z har bytt plats. I rummet intill sitter Laura, Sören, Martin, Shane och Lauras mamma och ser pa film. Jag känner mig för ofokuserad för att se pa film, men inbillar mig att jag ska vara fokuserad nog för att kunna skriva. Det gar sadär.
Flög hit i onsdag, flygresan över ett klart och skymningsrött Sverige var sa vacker att jag glömde bort att jag är rädd för att flyga. Fem minuter efter att jag kramat mina kära Qingdao-ers kändes det som att vi inte ens skilts at. De dryga tre manaderna sedan vi sags är som bortblasta. Första kvällen tillbringades i Lauras lägenhet, vi lagade mat, pratade, och drack alldeles för mycket, därav blev det inte mycket alls gjort under torsdagen. Pa fredagen tog vi en sightseeing-rundtur. Berlin är fantastiskt. Stort, men avslappnat, ganska slitet men ganska fint, och sa historietyngt att det tar andan ur en. Judiska museet, riksdagsbyggnaden, den bombade kyrkan, vita kors invid Spree, Brandenburger Tor, Tiergarten, Ku'damm, Alexanderplatz. Imorgon när Laura och Sören har föreläsningar ska jag, Shane och Martin till mur-museet vid Checkpoint Charlie. Jag kommer antagligen att börja grata. Korsen vid Spree var nagot av det sorgligaste jag sett, med namn och dödsdatum tillhörande ett antal människor som försökte fly till väst genom att simma över floden, men misslyckades.
Staden gör mig liksom yr. Lauras mammas otroliga lägenhet vid Mehringdamm med fyra meter i tak, all billig, god mat, ett electronicadisco i ett suspekt källarvalv, blandningen av nationaliteter, sprak, ideer, en explosion av kultur och kreativitet. Samtidigt är det en fattig stad. Det är billigt, lite nerganget, enkelt. Men det är vackert, och oavbrutet intressant. Jag kommer att komma tillbaka hit.
Och igar kvall dansade vi till Michael Jackson pa en fyrtioarsfest pa ett tjusigt reklamkontor, tillsammans med en massa kulturella människor med ett antal glas champagne innanför västen. Det var märkligt, men väldigt roligt.
Flög hit i onsdag, flygresan över ett klart och skymningsrött Sverige var sa vacker att jag glömde bort att jag är rädd för att flyga. Fem minuter efter att jag kramat mina kära Qingdao-ers kändes det som att vi inte ens skilts at. De dryga tre manaderna sedan vi sags är som bortblasta. Första kvällen tillbringades i Lauras lägenhet, vi lagade mat, pratade, och drack alldeles för mycket, därav blev det inte mycket alls gjort under torsdagen. Pa fredagen tog vi en sightseeing-rundtur. Berlin är fantastiskt. Stort, men avslappnat, ganska slitet men ganska fint, och sa historietyngt att det tar andan ur en. Judiska museet, riksdagsbyggnaden, den bombade kyrkan, vita kors invid Spree, Brandenburger Tor, Tiergarten, Ku'damm, Alexanderplatz. Imorgon när Laura och Sören har föreläsningar ska jag, Shane och Martin till mur-museet vid Checkpoint Charlie. Jag kommer antagligen att börja grata. Korsen vid Spree var nagot av det sorgligaste jag sett, med namn och dödsdatum tillhörande ett antal människor som försökte fly till väst genom att simma över floden, men misslyckades.
Staden gör mig liksom yr. Lauras mammas otroliga lägenhet vid Mehringdamm med fyra meter i tak, all billig, god mat, ett electronicadisco i ett suspekt källarvalv, blandningen av nationaliteter, sprak, ideer, en explosion av kultur och kreativitet. Samtidigt är det en fattig stad. Det är billigt, lite nerganget, enkelt. Men det är vackert, och oavbrutet intressant. Jag kommer att komma tillbaka hit.
Och igar kvall dansade vi till Michael Jackson pa en fyrtioarsfest pa ett tjusigt reklamkontor, tillsammans med en massa kulturella människor med ett antal glas champagne innanför västen. Det var märkligt, men väldigt roligt.
Best care anywhere
Sista texten vi läser med kinesiskakursen är en översättning av andra kapitlet ur Salingers Catcher in the rye. Jag läser den och tycker att den är ganska bra. Sedan letar jag fram Räddaren i nöden ur bokhyllan och läser samma kapitel. Visst känner jag igen vad som händer, hur huvudpersonen går hem till sin lärare för att säga adjö, och läraren är dryg och sarkastisk och talar om för honom att han är en sopa. Men ändå är det två helt olika texter på svenska och kinesiska. I den kinesiska, lite tillrättalagda versionen säger Holden "aiya!" hela tiden, vilket betyder precis vad det låter som (en uppgiven suck, ungefär), medan han i den svenska påpekar att det är "ja jävlar!" som han så ofta häver ur sig. Faktum är att Holden i den svenska versionen (och, får jag anta, även i den engelska) svär i varannan mening. Han verkar fruktansvärt frustrerad och förbannad. I den kinesiska är han mer lite tjurig och trött på allting. Jag hade tidigare inte tänkt på att det skulle vara så, men när jag tänker efter är det inte konstigt att man putsar till de kinesiska översättningarna. Tonar ned, slätar ut, ta det lilla lugna. Inte bråka. Det skrämmer mig onekligen lite.
För övrigt anar jag att det faktum att jag två nätter i rad drömt om Hawkeye-skämt, BJ-skratt och korpral Klingers klänningar är ett tecken på att jag borde ta en paus i mitt MASH-frossande. Det är inte hälsosamt längre. Men det är svårt att låta bli. Min fascination för Hawkeye börjar övergå i en BJ-crush, trots den hiskeliga mustaschen. När jag ser bilder av skådespelargänget idag blir jag nästan lite ledsen över att de faktiskt blivit gamla, jag skulle önska att det gick omkring en Benjamin Franklin Pierce någonstans i världen, med håret bara lite gråsprängt, inte vitt. Helst skulle han få gå omkring någonstans i närheten av mig, och ta sin kompis BJ Hunnicutt med sig. Men som sagt, jag kanske borde lägga av ett tag. Eller så köper jag den där t-shirten jag såg på nätet, den med trycket FRANK BURNS EATS WORMS. Eller den där det står RADAR FOR PRESIDENT.
För övrigt anar jag att det faktum att jag två nätter i rad drömt om Hawkeye-skämt, BJ-skratt och korpral Klingers klänningar är ett tecken på att jag borde ta en paus i mitt MASH-frossande. Det är inte hälsosamt längre. Men det är svårt att låta bli. Min fascination för Hawkeye börjar övergå i en BJ-crush, trots den hiskeliga mustaschen. När jag ser bilder av skådespelargänget idag blir jag nästan lite ledsen över att de faktiskt blivit gamla, jag skulle önska att det gick omkring en Benjamin Franklin Pierce någonstans i världen, med håret bara lite gråsprängt, inte vitt. Helst skulle han få gå omkring någonstans i närheten av mig, och ta sin kompis BJ Hunnicutt med sig. Men som sagt, jag kanske borde lägga av ett tag. Eller så köper jag den där t-shirten jag såg på nätet, den med trycket FRANK BURNS EATS WORMS. Eller den där det står RADAR FOR PRESIDENT.
Minnen av Månskugga
Under kvällen fastnar jag i mitt rum. Börjar riva i lådor och kartonger, bläddra bland papper och lägga böcker i fina högar. Dammet yr och minnena skräller. Jag tar slutligen ned min gamla Nirvana-affisch från väggen, det är dags för det, sju år senare. Där den suttit sätter jag istället upp målade vykort från 798, kortet från Sören, en gammal bild på Mio och Linda, Leonard Cohen-biljetten, det urgamla urklippet med texten till "Working class hero" som jag hittade inuti Marianne Faithfull-skivan, en Berglin-bild, två kinesiska tågbiljetter, ett ess och en dam ur kortleken jag stal på Transsibiriska järnvägen, en bild på Anders när han var liten och sockersöt, och en bild på Jim Morrison. Så blev väggen mycket mera min, mycket mera nu. Jag sorterar alla nästintill oanvända smycken, men låter garderoben vara tills en annan gång.
På golvet bredvid elementet står tre kartonger. Den minsta är full av brev, jag hade nog trott att det var brev från flera olika personer. Men när jag lyfter upp kartongen och tittar igenom breven visar det sig att de är från samma person allihop. Det är nästan 70 brev, från en och samma människa. Det första är skrivet den tjugonde augusti 2000. Då hade denna människa nyss fyllt tolv, och jag skulle snart fylla tolv. I brev nummer tre skriver hon att hon har åtta brevkompisar, och jag vill minnas att jag också hade uppåt tio stycken på den tiden. Jag läser några slumpvis utvalda brev, ser hennes handstil förvandlas, ser det färgglada brevpapperet bytas ut mot vanliga papper från ett kollegieblock. Det dyker upp dikter, och bilder, och foton. Det blir mer och mer personligt, det blir så personligt som det någonsin har varit med någon. Ett tag berättade vi precis allt för varandra. Sedan tunnades strömmen av brev ut, vi kanske mest tänkte på varandra, men skrev inte. Kanske har jag tappat bort några brev när jag flyttat. Men det är ändå nästan 70 brev, en annan människas ord som fomar ett dokument över hennes liv, och över mitt. Få saker har varit så betydelsefulla som dessa brev. De har varit något att vila i, något att luta sig mot. Det sista brevet är skrivet någon gång i somras, nätt nio år efter att det första skrevs. Inte mycket är sig likt. De åtta-tio brevvännerna har blivit en, men denna enda är den enda jag någonsin behöver.
På golvet bredvid elementet står tre kartonger. Den minsta är full av brev, jag hade nog trott att det var brev från flera olika personer. Men när jag lyfter upp kartongen och tittar igenom breven visar det sig att de är från samma person allihop. Det är nästan 70 brev, från en och samma människa. Det första är skrivet den tjugonde augusti 2000. Då hade denna människa nyss fyllt tolv, och jag skulle snart fylla tolv. I brev nummer tre skriver hon att hon har åtta brevkompisar, och jag vill minnas att jag också hade uppåt tio stycken på den tiden. Jag läser några slumpvis utvalda brev, ser hennes handstil förvandlas, ser det färgglada brevpapperet bytas ut mot vanliga papper från ett kollegieblock. Det dyker upp dikter, och bilder, och foton. Det blir mer och mer personligt, det blir så personligt som det någonsin har varit med någon. Ett tag berättade vi precis allt för varandra. Sedan tunnades strömmen av brev ut, vi kanske mest tänkte på varandra, men skrev inte. Kanske har jag tappat bort några brev när jag flyttat. Men det är ändå nästan 70 brev, en annan människas ord som fomar ett dokument över hennes liv, och över mitt. Få saker har varit så betydelsefulla som dessa brev. De har varit något att vila i, något att luta sig mot. Det sista brevet är skrivet någon gång i somras, nätt nio år efter att det första skrevs. Inte mycket är sig likt. De åtta-tio brevvännerna har blivit en, men denna enda är den enda jag någonsin behöver.
(FGL)
Jag är fångad mellan floden och vägen
klockan fem på eftermiddagen
Hör hur bilarna rusar mot smällen
klockan fem på eftermiddagen
Hör hur fågeln, försvagad, lägger under sig landet
klockan fem på eftermiddagen
När solen går ner finns det ingenting kvar
klockan fem
och sju
och eftermiddagen blir natt
utan kväll emellan
Men klockan fem på eftermiddagen
visar åkrarnas fåror
inga försonande drag
Bara himlen
och floden
och träden i gungning
och en årstid stadd i förfall
Jag är fångad, men vem är inte fångad?
klockan fem på eftermiddagen
En början
Jag bjuder härmed på de första vingliga raderna i något som jag började spåna på i juni. Något om tvivelaktiga barer i Hong Kong Garden, om skräp och ovärdigheter. Det ska bli förjävla episkt, hade jag tänkt. Fortsättning följer någon gång senare, om gud vill och hängslena håller. Tills dess:
I Kaifeng blommar snart pionerna.
Min mamma älskade pionerna,
hon rätade på ryggen varje år
när Longting-parken fann sig inbäddad
i kronbladen och de som kom att se dem.
Hon älskade pionerna, det ljus
som silades emellan blommorna,
ett ljus man sällan ser i städerna.
I Kaifeng blommar snart pionerna.
Min mamma älskade pionerna,
hon rätade på ryggen varje år
när Longting-parken fann sig inbäddad
i kronbladen och de som kom att se dem.
Hon älskade pionerna, det ljus
som silades emellan blommorna,
ett ljus man sällan ser i städerna.
Istället för "What lips my lips have kissed..."
Jag jagade en viss sonett, men hittade istället den här skönheten. Läs den ni också.
Travel
The railroad track is miles away,
And the day is loud with voices speaking,
Yet there isn't a train goes by all day
But I hear its whistle shrieking.
All night there isn't a train goes by
Though the night is still for sleep and dreaming
But I see its cinders red on the sky,
And I hear its engine steaming.
My hearts is warm with friends I make,
And better friends I'll not be knowing;
Yet there isn't a train I wouldn't take
No matter where it's going.
-Edna St. Vincent Millay
Travel
The railroad track is miles away,
And the day is loud with voices speaking,
Yet there isn't a train goes by all day
But I hear its whistle shrieking.
All night there isn't a train goes by
Though the night is still for sleep and dreaming
But I see its cinders red on the sky,
And I hear its engine steaming.
My hearts is warm with friends I make,
And better friends I'll not be knowing;
Yet there isn't a train I wouldn't take
No matter where it's going.
-Edna St. Vincent Millay
Höst
Det är den perfekta höstdagen. Och de perfekta höstdagarna är de allra mest perfekta av alla dagar. Det är det där riktiga gula solskenet som får löven att spraka och rönnbären att glöda av färg. Det blåser, men det är inte kallt. Luften är så klar att man nästan blir yr av att andas den. Det luktar av en föraning om vinterkyla, men värmer som sommar när jag sitter ute på trappan och läser mitt på dagen.
Jag går ut i skogen. Jag är förkyld och orkar inte gå fort. Där stigarna delar sig tar jag den högra, den som fortsätter rakt upp och inte går ut mot vägen, den som leder till Trollkärringsstenen, om man skulle orka gå så långt. Fåglarna har tystnat lite, men vinden får skogen att mumla och prassla. Jag plockar blåbär bredvid stigen, när det inte får plats fler i vänsterhanden tar jag av mig sjalen och lägger blåbären i den. Går vidare en liten bit, sätter mig på en sten en bit in bland träden, äter mina blåbär, tittar på solskenet och skuggorna och tänker på nästan inget alls. Känner mig som ett litet barn i en saga, en saga där djuren kan tala, eller en saga där det finns små snälla tomtar och älvor. I själva verket är det enda jag ser en ganska stor fågel. Den kunde inte prata, i alla fall inte så att jag förstod.
Så stör mig inte nu. Idag låter jag inget förstöra illusionen av att det här är allt jag behöver. En skog, en bok, blåbär, solsken. Höstluft och susande tallar.
Jag går ut i skogen. Jag är förkyld och orkar inte gå fort. Där stigarna delar sig tar jag den högra, den som fortsätter rakt upp och inte går ut mot vägen, den som leder till Trollkärringsstenen, om man skulle orka gå så långt. Fåglarna har tystnat lite, men vinden får skogen att mumla och prassla. Jag plockar blåbär bredvid stigen, när det inte får plats fler i vänsterhanden tar jag av mig sjalen och lägger blåbären i den. Går vidare en liten bit, sätter mig på en sten en bit in bland träden, äter mina blåbär, tittar på solskenet och skuggorna och tänker på nästan inget alls. Känner mig som ett litet barn i en saga, en saga där djuren kan tala, eller en saga där det finns små snälla tomtar och älvor. I själva verket är det enda jag ser en ganska stor fågel. Den kunde inte prata, i alla fall inte så att jag förstod.
Så stör mig inte nu. Idag låter jag inget förstöra illusionen av att det här är allt jag behöver. En skog, en bok, blåbär, solsken. Höstluft och susande tallar.
Kulturnotiser 090921
Läste det mycket omtalade Manifest för ett nytt litterärt decennium för någon vecka sedan. (Jo, ni förstår, när man bor så här ute på landet får man finna sig att det är några veckors fördröjning på internet, det är inte mycket att göra åt.) Jag förstår i ärlighetens namn inte vart författarna vill komma. "Vi tycker att man ska skriva så här." Jaha. Gör det då. Sluta whina på DN:s kultursidor.
Såg andra avsnittet av Svenska Hollywoodfruar här ikväll, för att se vad det är som orsakat ett sådant liv den senaste veckan (eller egentligen mest i hopp om att få hånskratta lite). Det var vansinnigt tråkigt. Man hade kunnat göra det roligt, göra det riktigt elakt och jävligt och roligt. Men det var ju inte det. Det var ju tråkigt. Det enda roliga var Montazami-människans märkliga dialekt. Vad gäller den osannolika Anna Anka så kan vi väl bara enas om att ignorera henne helt?
Fnissar nästan ihjäl mig åt den briljant gubbiga bloggen En man med ett skägg. Inläggen om Stanley Sjöbergs kristna barnböcker förföljer mig fortfarande och framkallar oförutsedda skrattattacker precis när som helst.
Fick hem ytterligare två Tom Waits-skivor idag. Nighthawks at the diner och Bone machine. Nu återstår bara Small change och Real gone, sedan ska jag gå omkring och mysa åt det faktum att jag har alla hans skivor. Det kommer att kännas fint, på ett alldeles genomnördigt sätt. Någon gång ska jag skriva ett ordentligt inlägg om Tom Waits, om varför det är just hans skivor jag fortfarande köper. Risken är att det spårar ur i en överväldigande men skruvad kärleksroman, för den enkla orsaken är att jag älskar honom. Egentligen skulle man kunna låta låttitlarna tala för sig själva. Earth died screaming. Bad liver and a broken heart. A sight for sore eyes. Misery is the river of the world. The piano has been drinking (not me). Looks like I'm up Shit Creek again. Lägg sedan till en varm countryröst som körts genom en flistugg och sedan marinerats i whiskey över natten. Det kan bara inte bli fel.
Dreglar över Bill the vampire i True Blood, är glad över att House drar igång igen nästa vecka. I övrigt blir jag alltmer hatisk mot allt vad tv heter. (Ja, jag vet att jag är ett pretto. Det är medfött.)
Äter mig långsamt, långsamt igenom Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Den är fantastisk i sin känslokalla stillhet och sitt detaljfrosseri.
...och allt detta är bara ett bevis på att jag för tillfället har för mycket fritid.
Såg andra avsnittet av Svenska Hollywoodfruar här ikväll, för att se vad det är som orsakat ett sådant liv den senaste veckan (eller egentligen mest i hopp om att få hånskratta lite). Det var vansinnigt tråkigt. Man hade kunnat göra det roligt, göra det riktigt elakt och jävligt och roligt. Men det var ju inte det. Det var ju tråkigt. Det enda roliga var Montazami-människans märkliga dialekt. Vad gäller den osannolika Anna Anka så kan vi väl bara enas om att ignorera henne helt?
Fnissar nästan ihjäl mig åt den briljant gubbiga bloggen En man med ett skägg. Inläggen om Stanley Sjöbergs kristna barnböcker förföljer mig fortfarande och framkallar oförutsedda skrattattacker precis när som helst.
Fick hem ytterligare två Tom Waits-skivor idag. Nighthawks at the diner och Bone machine. Nu återstår bara Small change och Real gone, sedan ska jag gå omkring och mysa åt det faktum att jag har alla hans skivor. Det kommer att kännas fint, på ett alldeles genomnördigt sätt. Någon gång ska jag skriva ett ordentligt inlägg om Tom Waits, om varför det är just hans skivor jag fortfarande köper. Risken är att det spårar ur i en överväldigande men skruvad kärleksroman, för den enkla orsaken är att jag älskar honom. Egentligen skulle man kunna låta låttitlarna tala för sig själva. Earth died screaming. Bad liver and a broken heart. A sight for sore eyes. Misery is the river of the world. The piano has been drinking (not me). Looks like I'm up Shit Creek again. Lägg sedan till en varm countryröst som körts genom en flistugg och sedan marinerats i whiskey över natten. Det kan bara inte bli fel.
Dreglar över Bill the vampire i True Blood, är glad över att House drar igång igen nästa vecka. I övrigt blir jag alltmer hatisk mot allt vad tv heter. (Ja, jag vet att jag är ett pretto. Det är medfött.)
Äter mig långsamt, långsamt igenom Haruki Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Den är fantastisk i sin känslokalla stillhet och sitt detaljfrosseri.
...och allt detta är bara ett bevis på att jag för tillfället har för mycket fritid.
MGMT: "Kids"
Den hetsiga väntan medan rytmen byggs upp, takt för takt och slag för slag. Snart kommer slingan, kommer rösten, kommer kören. Det är tryggt att veta att det kommer. Jag borde vila trygg i vetskapen att allt är som det ska, efter vers kommer refräng. Men jag sugs med av den hetsiga väntan, av rytmen som lovar festivalsommar och festivalrädsla. Den påminner om ett vardagsrum långt borta, där två vackra pojkar sträckte ut sig i sin vackerhet; den ene rökte gräs, den andre inte. Kontrollera dig själv, ta bara vad du behöver av det. Jag slängde hungriga blickar omkring mig och absolut inget hände. Och händelselösheten följer med mig som en uttråkad skugga, här är den i sin fulla fula intighet, tätt bakom mig, andas mig i nacken. För när en slinga läggs ovanpå rytmerna vill jag vara där, vill jag kasta mig in i det dagsfärska, kvällskåta, nattgamla. Jag vet inte varför det påminner mig om de två pojkarna, den ene mörk, den andre mörkare, båda med ögon, smak och accenter. De spelade inte den låten, de spelade hundra andra låtar. Kanske kändes det festivalsommar festivalrädsla även då, så som låten känns här och nu. Jag tittade hungrigast på den ene, och undrade varför den andre inte rökte gräs. Så högt där ovanför utsträckta i sofforna, jag så långt ivägknuffad, bortslarvad. Kontrollera dig själv, ta bara vad du behöver av det. Och de vet att jag är kontroll. Gräsångor, gintonic, hemlängtan till trots, jag är kontrollen och lugnet och det vet vi. Så blir jag händelselöshetens och intighetens. Så är de utsträckta, vackra och med tankar bakom pannbenet. Om något händer vet vi ännu inte.
Muppsala
De senaste dagarna är ett party i Uppsala inramat av något så vansinnigt som att vikariera på högstadiet. Partyt var som partyn ska vara, med grogg och dans och ont i fötterna och förfest där man spelar es04-hits och "Alla gossar" och lite lagom förvirring och nattburgare. Es04 har begett sig iväg åt olika håll, vissa är seriösa och pluggar på universitet, andra (typ jag) går mest omkring och... funderar? Studenten är drygt två år bort, men vi kan fortfarande träffas och känna att vi hör ihop litegrann, vi spelar Bisonpolska och skrattar och förväntar oss att få svar på synnerligen personliga frågor. Det är fortfarande vi som är Klassen, och vi hade en trevlig kväll i Uppsala, trots att vi inte kom in på BJ och hamnade på ett sunkigt ställe som lika gärna hade kunnat ligga i typ Leksand. Det är sällskapet som räknas. Sällskapet som gör att livet känns bara bra även fast man vaknar med huvudvärk och ögon som kliar av gårdagens kajal.
Och så fick jag ju sjunga Chiquitita med Marie.
Och så fick jag ju sjunga Chiquitita med Marie.
