sharlan

Det är måndagen den tjugosjunde april, och det är dagen mellan två årsdagar: sista söndagen i april, och det faktiska 28 april, detta satans datum som river i kroppen på oss. I morgon har det gått två år. Två år sedan söndagen den tjugoåttonde april 2013. Det var mulet men egentligen inte grått, mer vitmulet. Jag åkte hem i min grå klänning, som jag sedermera kastade. Det är två år sedan. Allt har blivit bättre, och inget har blivit bättre.

 

Letar ständigt: de perfekta låtarna, de perfekta böckerna, de perfekta meningarna, de perfekta tankarna, de som ska sammanfatta och förklara. Något som ska begripliggöra, säga något om döden, kanske ge den en mening. Inget, inget, inget. Kloka saker har sagts om sorg, om saknad, om tomhet. Men inget vettigt sägs om döden, för att inget vettigt finns att säga. Det närmsta jag kommit är några rader från andra sidan i boken "Fiskarna har inga fötter" som jag läser alldeles nu:

 

 

Jag försöker också att säga något själv, försöker skriva, försöker säga, försöker formulera. Det finns fan ingenting att säga, och kommer aldrig att finnas något att säga. Bara detta, att döden är Guds brist på argument, och just därför går det inte att argumentera. Diskussionen är inte över, den har aldrig ens varit. Patiensen gick inte ut, och det här är vad vi lämnades med.

"They say that every snowflake is different. If that were true, how could the world go on? How could we ever get up off our knees? How could we ever recover from the wonder of it?
       By forgetting. We cannot keep in mind too many things.

       There is only the present and nothing to remember."

 

Jeanette Winterson: The Passion

Undrar om det säger något om oss, ifall vi dras till hav eller berg eller skog. Eller om det helt enkelt är ett naturligt utslag av vad vi växt upp omgivna av, vad som signalerar hemma och trygghet. De stadigt trofasta dras till berg och de blixtrande kvicktänkta dras till vatten, påstår de gamla kineserna. Undrar om inte skogen är till för grubblarna, för de som ständigt är på väg att nästan gå vilse, och ibland verkligen gör det, men som ändå vill gå och gå och gå, som alltid måste testa stigarna, se vart lederna bär.

Jag vet inte alls. Men jag vet att havet lämnar mig märkligt oberörd. Jag kan stå där och se ut över det, glädjas och förundras, men det är alltid främmande, exotiskt. Det är alltid att vara på besök i en annan värld, en utflykt av något slag. Först i skogen är jag hemma. Hemma och lite lite rädd. Men hemma, björnar och vargar till trots.

Hunden jag har heter Xiao Wu

När jag haltar ut från gården följer den efter
Vi går förbi grönsakslandet, förbi vallen, norrut, mot mormors hus
Jag ramlar omkull i plogfårorna, och den viftar på svansen
Jag sträcker fram handen, och den slickar rent blodet från min hand

Han är full, och säger att det finns en kvinna i Beijing
som är vackrare än jag. När de är barskrapade går de ut och dansar
Han tycker om kvinnor som dansar
Tycker om att se deras rumpor vicka fram och tillbaka
Han säger, att de låter i sängen, med vackra röster. Inte som jag som ligger knäpptyst
och alltid döljer mitt ansikte

Jag äter alldeles knäpptyst
Ropar ”Xiao Wu, Xiao Wu” och slänger ned ett par bitar kött
Den viftar på svansen och skäller glatt

När han tar tag i mitt hår och dunkar mig i väggen
viftar Xiao Wu oupphörligt på svansen
Han har ingen makt över den som inte är rädd för smärta

Först när vi kommer fram till mormors hus
kommer jag på att hon varit död i många år