20
Det är förvisso min 21-årsdag, men det är inte det jag tänker på. Jag tänker på att det är prick ett år sedan jag landade i Beijing. Tänker på vad jag gjorde under mitt tjugonde år. Jag åkte, och åkte, och åkte.
Beijing. Qingdao. Kaifeng. Luoyang. Shanghai. Harbin. Chengdu. Lijiang. Kunming. Seoul. Busan. Gyeong-ju. Och mer Beijing, och ännu mer. Qingdao Qingdao Qingdao: Hong Kong Garden, Laoshan, gamla stan, Taidong, campus, fjärde maj-torget, havet havet havet.
Och så hem igen. Till Mockfjärd. Till inte fullt så häftiga ställen. Vansbro, Malung, Rättvik, Borlänge, Falun. Norrköping, Linköping, Göteborg. Härnäst Uppsala. I oktober Berlin. Jag vill åka, och åka, och åka.
Hur som helst var det ett fantastiskt år. Vill bara säga det. Ett alldeles fantastiskt år. Ni som gjort det fantastiskt vet själva vilka ni är. Just idag är jag sentimental och saknar Satin jättemycket och vill gå och äta god mat i Hong Kong Garden med henne. Beundra hennes figur och ansikte och skratta åt hennes knäppa idéer. Så som jag gjort en massa gånger under mitt tjugonde år. Vad jag ska göra under mitt tjugoförsta år är, som jag gärna säger, mycket oklart.
Beijing. Qingdao. Kaifeng. Luoyang. Shanghai. Harbin. Chengdu. Lijiang. Kunming. Seoul. Busan. Gyeong-ju. Och mer Beijing, och ännu mer. Qingdao Qingdao Qingdao: Hong Kong Garden, Laoshan, gamla stan, Taidong, campus, fjärde maj-torget, havet havet havet.
Och så hem igen. Till Mockfjärd. Till inte fullt så häftiga ställen. Vansbro, Malung, Rättvik, Borlänge, Falun. Norrköping, Linköping, Göteborg. Härnäst Uppsala. I oktober Berlin. Jag vill åka, och åka, och åka.
Hur som helst var det ett fantastiskt år. Vill bara säga det. Ett alldeles fantastiskt år. Ni som gjort det fantastiskt vet själva vilka ni är. Just idag är jag sentimental och saknar Satin jättemycket och vill gå och äta god mat i Hong Kong Garden med henne. Beundra hennes figur och ansikte och skratta åt hennes knäppa idéer. Så som jag gjort en massa gånger under mitt tjugonde år. Vad jag ska göra under mitt tjugoförsta år är, som jag gärna säger, mycket oklart.
nästan direkt ur dagboken: i går natt halv tre sömnlös skakad skrivande
[...]
Annars:
Utanför fönstret: Karlavagnens böjda skaklar
och dess skeva blinkande framhjul
konstellationer och revelationer.
En kvarts dvala och det är borta.
Säg något du är rädd för.
Säg något jag inte är rädd för!
[...]
Franks vilda år och min egen orossommar.
Det är så mycket som bränner i natt. Så många rädslor i omlopp.
Valerie Solanas jagar mig och varför fascineras vi av såna trasiga
människor? De är ju trasiga, inte hela.
Utanför fönstret återvänder Karlavagnen, svagt.
Jag åker i den hemåt.
Månans silfverfålar bortgalopperade mot hösten.
De böjda skaklarna, de böjda.
Ta mig hemåt över himlen.
Slumra med huvudet mot Karlavagnens slitna säte.
Omslingrad i baksätet, omtänkt.
Säg något jag inte är rädd för!
Tom Waits låter trygg i sitt vansinne.
Kanske kan han hjälpa mig att sova i natt.
Det här jag känner i bröstet är bara för att hon är livrädd.
Det där i magen vet jag inte, kanske Hectors sommarbarn,
one for the road.
Ta min hand och mitt pass och lämna.
Det är oförklarlig halvtrepånatten-rädsla, kommer ur ingenstans och överallt där människor låter och gror.
I Tom Waits värld finns folk med dubbla ansikten och puertoricanska älskarinnor med träben. Vi är alla galna här.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Man skulle ha en skrivmaskin.
En skrivmaskin, en älskare, en lägenhet, ett kylskåp.
En vinterkappa, en halsduk, en chokladkaka, en grammofon.
En brevvän, en diktsamling, en väska. En skrivmaskin med färgband som aldrig tar slut.
Livet i en låda. Livet under Karlavagnen. Silverskaklarna så böjda. Tre stjärnor och ett blinkande framhjul. Kommer och går som rädslan här i natt. Hur känns det att tappa taget?
Livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag sa: livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag tänker på Bruce Springsteen och Valerie Solanas och Elas Levi och min Sören och här är Tom Waits i mina öron, så vackert ärrad och intill.
[...]
Beijing. Berlin. Chicago. Seoul. Prag. Beijing babe. Berlin bitch.
Snart tjugo plus ett tjugoett.
Tom Waits var tjugoett år 1970. Det är längesen nu.
Jag vet inte vad det är med mig i natt. Men det genererar text.
Det är Karlavagnens fel, utsikten från min sovplats på golvet.
Valerie Solanas och allt som skrämmer i natt.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Annars:
Utanför fönstret: Karlavagnens böjda skaklar
och dess skeva blinkande framhjul
konstellationer och revelationer.
En kvarts dvala och det är borta.
Säg något du är rädd för.
Säg något jag inte är rädd för!
[...]
Franks vilda år och min egen orossommar.
Det är så mycket som bränner i natt. Så många rädslor i omlopp.
Valerie Solanas jagar mig och varför fascineras vi av såna trasiga
människor? De är ju trasiga, inte hela.
Utanför fönstret återvänder Karlavagnen, svagt.
Jag åker i den hemåt.
Månans silfverfålar bortgalopperade mot hösten.
De böjda skaklarna, de böjda.
Ta mig hemåt över himlen.
Slumra med huvudet mot Karlavagnens slitna säte.
Omslingrad i baksätet, omtänkt.
Säg något jag inte är rädd för!
Tom Waits låter trygg i sitt vansinne.
Kanske kan han hjälpa mig att sova i natt.
Det här jag känner i bröstet är bara för att hon är livrädd.
Det där i magen vet jag inte, kanske Hectors sommarbarn,
one for the road.
Ta min hand och mitt pass och lämna.
Det är oförklarlig halvtrepånatten-rädsla, kommer ur ingenstans och överallt där människor låter och gror.
I Tom Waits värld finns folk med dubbla ansikten och puertoricanska älskarinnor med träben. Vi är alla galna här.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Man skulle ha en skrivmaskin.
En skrivmaskin, en älskare, en lägenhet, ett kylskåp.
En vinterkappa, en halsduk, en chokladkaka, en grammofon.
En brevvän, en diktsamling, en väska. En skrivmaskin med färgband som aldrig tar slut.
Livet i en låda. Livet under Karlavagnen. Silverskaklarna så böjda. Tre stjärnor och ett blinkande framhjul. Kommer och går som rädslan här i natt. Hur känns det att tappa taget?
Livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag sa: livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag tänker på Bruce Springsteen och Valerie Solanas och Elas Levi och min Sören och här är Tom Waits i mina öron, så vackert ärrad och intill.
[...]
Beijing. Berlin. Chicago. Seoul. Prag. Beijing babe. Berlin bitch.
Snart tjugo plus ett tjugoett.
Tom Waits var tjugoett år 1970. Det är längesen nu.
Jag vet inte vad det är med mig i natt. Men det genererar text.
Det är Karlavagnens fel, utsikten från min sovplats på golvet.
Valerie Solanas och allt som skrämmer i natt.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Ett geni i vårt vardagsrum
Sören ringde igår, värmde mig med sin vackra teaterröst. Jag riktigt hörde hur han log när han pratade. Han sa att det fortfarande är högsommar i Berlin. Pratade om möblerna han köpt till sin nya lägenhet. Om att jag snart kommer dit och hälsar på. Om Vicky och hur hon egentligen mår. Om Kina-saknaden. Den, ja. Just det. Men snart ses vi, i Berlin. En liten del av Kinatillvaron samlas tillfälligt ihop och sätts samman i Tyskland. Så kan det också bli.
Och så fick jag besök, åkte till Djurås väldiga tågstation och plockade upp Eric couchsurfaren igår. Träffade honom en vända i Rättvik i fredags, nu kom förbi i Mockfjärd efter att ha varit på spelmansstämma i Furudal. Han är till hälften japansk, till hälften kanadensisk, och kom till Sverige mer eller mindre på grund av Ale Möller, vars musik han hörde och sedan fullkomligt snöade in på. Han är ett musikaliskt geni. På riktigt. Slog sig ned vid pianot och spelade den ena polskan efter den andra, satte rytmen lika precist som vilken uråldrig Bodaspelman som helst. "Hur länge har du lyssnat på svensk folkmusik?" frågade min chockade mor. I ett halvår. Han hade aldrig riktigt spelat låtarna förut, dock, bara lagt dem på minnet under månaden han tillbringat i Sverige. Sedan satte han sig där vid vårt piano och spelade dem som om han spelat dem hela sitt liv. Jävla människa. Skulle man kunna tänka. "Han äger dig," sa Olle med ett hånflin. Men sedan gav sig Eric på sitt andrainstrument trombonen, och Olle fick finna sig mer än ägd han också. Och jag konstaterade att det ju egentligen var en ren fröjd att höra Eric spela, och att det inte är lönt att jämföra sig med människor som han. Han är på en egen nivå. Det var nästan så att man inte ens kunde säga att vi har musik som gemensamt intresse, det han ser i och får ut av musik är inte alls detsamma som det är för oss vanliga dödliga. Det är liksom högt ovanför någonstans. Hemskt fascinerande, hur som helst. Idag for han vidare mot Falun efter en natt på en madrass på vårt vardagsrumsgolv. Årets musikupplevelse, kanske.
Fast egentligen känns det ganska fånigt att blogga när jag är här hemma. Så länge jag var i Kina kändes det som att jag hade en ursäkt att göra det, det var liksom befogat att bekräfta även för de som inte ser mina statusrader på facebook att livet gick vidare även på andra sidan eurasiska kontinenten, att jag levde och hade hälsan och allt det där. Kändes även som att jag hade en del intressanta saker att berätta om; allt annorlunda, galet, intressant, roligt, upprörande i det där andra landet där borta som jag vet att folk här hemma inte vet något om. Men nu? Nej, jag vet inte alltså. Man kanske borde lägga ned ett tag.
Och så fick jag besök, åkte till Djurås väldiga tågstation och plockade upp Eric couchsurfaren igår. Träffade honom en vända i Rättvik i fredags, nu kom förbi i Mockfjärd efter att ha varit på spelmansstämma i Furudal. Han är till hälften japansk, till hälften kanadensisk, och kom till Sverige mer eller mindre på grund av Ale Möller, vars musik han hörde och sedan fullkomligt snöade in på. Han är ett musikaliskt geni. På riktigt. Slog sig ned vid pianot och spelade den ena polskan efter den andra, satte rytmen lika precist som vilken uråldrig Bodaspelman som helst. "Hur länge har du lyssnat på svensk folkmusik?" frågade min chockade mor. I ett halvår. Han hade aldrig riktigt spelat låtarna förut, dock, bara lagt dem på minnet under månaden han tillbringat i Sverige. Sedan satte han sig där vid vårt piano och spelade dem som om han spelat dem hela sitt liv. Jävla människa. Skulle man kunna tänka. "Han äger dig," sa Olle med ett hånflin. Men sedan gav sig Eric på sitt andrainstrument trombonen, och Olle fick finna sig mer än ägd han också. Och jag konstaterade att det ju egentligen var en ren fröjd att höra Eric spela, och att det inte är lönt att jämföra sig med människor som han. Han är på en egen nivå. Det var nästan så att man inte ens kunde säga att vi har musik som gemensamt intresse, det han ser i och får ut av musik är inte alls detsamma som det är för oss vanliga dödliga. Det är liksom högt ovanför någonstans. Hemskt fascinerande, hur som helst. Idag for han vidare mot Falun efter en natt på en madrass på vårt vardagsrumsgolv. Årets musikupplevelse, kanske.
Fast egentligen känns det ganska fånigt att blogga när jag är här hemma. Så länge jag var i Kina kändes det som att jag hade en ursäkt att göra det, det var liksom befogat att bekräfta även för de som inte ser mina statusrader på facebook att livet gick vidare även på andra sidan eurasiska kontinenten, att jag levde och hade hälsan och allt det där. Kändes även som att jag hade en del intressanta saker att berätta om; allt annorlunda, galet, intressant, roligt, upprörande i det där andra landet där borta som jag vet att folk här hemma inte vet något om. Men nu? Nej, jag vet inte alltså. Man kanske borde lägga ned ett tag.
Wayan
På tåget till Göteborg badade jag i sol och sms:ade med en upprörd kamrat Kristiansen som råkade ut för SJ:s allmänna ondska (SJ står alls inte för Statens Järnvägar, utan för Satans Jävlar). Väl framme stod världens snyggaste Mio och Linda och väntade på mig, och snart dök även en förkyld men inte desto mindre snygg Marie upp. Klockan tre anlände jag och sistnämnda vän till Linnéplatsen och traskade in i Slottsskogen där kalaset redan börjat. Det var sol sol sol och idel popsnören i fyrkantiga solglasögon och smala jeans. Många Vampire Weekend-luggar och tygskor. Jag i hippiebyxorna och chinglish-linnet, kände mig som sommar och festival.
På fredagen såg vi
Beirut, mjuk folkindie med trumpeter och fina röster,
Band of horses, skön cowboyindie som passade perfekt i solskenet,
Robyn, ett geni även om jag typ inte lyssnar på henne,
Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna, nästan löjligt vackert,
Glasvegas, en aning överskattade,
Arctic Monkeys, rätt så rockslyngeldryga men rätt så bra också.
Och så drack vi öl, trivdes i solen och fnös bittert åt lyckliga/äckliga par. Försökte ta oss in i Annedalskyrkan för att se Andrew Bird, men misslyckades brutalt. Man skulle ha varit där hundra år i förväg för att ens ha en chans att få plats. Det är det enda som suger med Wayan, dessa klubbspelningar som är halva festivalen men som bara ett fåtal faktiskt har möjlighet att se, just för att de är på små klubbar och inte på de stora scenerna i Slottsskogen. De kunde ju smälla upp åtminstone en scen till i parken och flytta några fler spelningar dit, kan man tycka. Alla ska med! säger Göran Persson.
På lördagen hade solen gått och gömt sig, vi släpade oss iväg i gråvädret vid halv ett. Vi såg
Patrick Wolf, i alla fall lite, ganska gulligt,
Jenny Wilson, i blå hiskelig tantklänning och hatt men ack så häftig ändå,
Calexico, tråkiga, och det började regna,
Vampire Weekend, grymma trots sunkigt ljud och spöregn ("And you're all wearing ponchos, very chique!" sa sångaren),
Florence Valentin, svängig Håkan-ish musik kryddad med vänsterslagord,
Wolfmother, hur vansinnigt bra som helst, hårdrock i dess allra ädlaste käftsmälls-form,
My Bloody Valentine, monotont men ganska fint, trots ohörbar sång,
Lily Allen, världens häftigaste människa, så klart.
Och så en röst under My Bloody Valentine-spelningen, en bruten engelska, ett visslande över orden, en öl, ett svamlande om classic house-trousers, en spårvagn, ett knä, en beer for the road fast på ett annat språk, en klubb som påminde om Q-bar, ett par fina armar, en öl till, ett vaxkletigt hår, en till spårvagn, en brist på plats, närmare än närmast, ett fint leende, andetag i nacken. It's strange to see you in daylight. Detsamma, H, detsamma.
På fredagen såg vi
Beirut, mjuk folkindie med trumpeter och fina röster,
Band of horses, skön cowboyindie som passade perfekt i solskenet,
Robyn, ett geni även om jag typ inte lyssnar på henne,
Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna, nästan löjligt vackert,
Glasvegas, en aning överskattade,
Arctic Monkeys, rätt så rockslyngeldryga men rätt så bra också.
Och så drack vi öl, trivdes i solen och fnös bittert åt lyckliga/äckliga par. Försökte ta oss in i Annedalskyrkan för att se Andrew Bird, men misslyckades brutalt. Man skulle ha varit där hundra år i förväg för att ens ha en chans att få plats. Det är det enda som suger med Wayan, dessa klubbspelningar som är halva festivalen men som bara ett fåtal faktiskt har möjlighet att se, just för att de är på små klubbar och inte på de stora scenerna i Slottsskogen. De kunde ju smälla upp åtminstone en scen till i parken och flytta några fler spelningar dit, kan man tycka. Alla ska med! säger Göran Persson.
På lördagen hade solen gått och gömt sig, vi släpade oss iväg i gråvädret vid halv ett. Vi såg
Patrick Wolf, i alla fall lite, ganska gulligt,
Jenny Wilson, i blå hiskelig tantklänning och hatt men ack så häftig ändå,
Calexico, tråkiga, och det började regna,
Vampire Weekend, grymma trots sunkigt ljud och spöregn ("And you're all wearing ponchos, very chique!" sa sångaren),
Florence Valentin, svängig Håkan-ish musik kryddad med vänsterslagord,
Wolfmother, hur vansinnigt bra som helst, hårdrock i dess allra ädlaste käftsmälls-form,
My Bloody Valentine, monotont men ganska fint, trots ohörbar sång,
Lily Allen, världens häftigaste människa, så klart.
Och så en röst under My Bloody Valentine-spelningen, en bruten engelska, ett visslande över orden, en öl, ett svamlande om classic house-trousers, en spårvagn, ett knä, en beer for the road fast på ett annat språk, en klubb som påminde om Q-bar, ett par fina armar, en öl till, ett vaxkletigt hår, en till spårvagn, en brist på plats, närmare än närmast, ett fint leende, andetag i nacken. It's strange to see you in daylight. Detsamma, H, detsamma.
Östergötland
Nyduschad och förmiddagsvaken sitter jag på Lindas golv med en handduk runt mig. Pelle katt leker runt på golvet, på bordet, på fönsterbrädan, under sängen, han skulle springa på väggarna om han bara kunde. Sista dagen i Göteborg, sol utanför fönstret. Ska snart göra te och bre en smörgås, lyssna vidare på en smörig countrysamling jag hittade på spotify. Heartworn Highways.
En fantastisk vecka, den här veckan.
Tåget. Kaffet.
Nää, det där med hjärntvätt är ju inte bra alltså.
Snart kära, snart fina, snart är jag framme.
Norrköping. Kaffet. LP-skivorna.
Det finaste leendet.
Det andra fina leendet och det röda lockiga håret.
Blunda och tänk på Peter Jöback.
Thaimaten och promenaderna.
Neighbourhood 'a B.
Sover på soffan och drömmer om Kina.
Linköping och regnet och den mysiga lägenheten.
Köket och vinet och han som vi båda älskar, på helt olika eller kanske precis samma jävliga sätt.
En lång kväll i soffan med lånad choklad.
Och så är det bara en kastanj!
Klockan åtta vakna mot solen och byta från soffa till säng.
Allt det alldeles mjuka.
Åka mot Ryd i en nedregnad buss, hälsa på Jonas.
Teet och kakorna och minnena.
Lyckliga prinsessan: Jag har fått ett jobb! Ett heltidsjobb!
Tillbaka i en städad lägenhet, äta, dricka, huvudvärk.
En stunds trippelskedande och en värktablett senare är allt bra.
Vi förvandlas: en till invandrarcharmör, en till Backstreet Boys-medlem och en till Rättviksraggare.
Plockar fram den lilla rollspelaren i mig och spelar tills vi skrattar.
Nää fy faan man ä väl ingen jävla kärring heller.
En ölburk ett dansgolv en flanellskjorta.
En morgon på tågstationen, trött och osäker och med vackert sällskap som ler så svårtolkat.
Göteborg följer.
En fantastisk vecka, den här veckan.
Tåget. Kaffet.
Nää, det där med hjärntvätt är ju inte bra alltså.
Snart kära, snart fina, snart är jag framme.
Norrköping. Kaffet. LP-skivorna.
Det finaste leendet.
Det andra fina leendet och det röda lockiga håret.
Blunda och tänk på Peter Jöback.
Thaimaten och promenaderna.
Neighbourhood 'a B.
Sover på soffan och drömmer om Kina.
Linköping och regnet och den mysiga lägenheten.
Köket och vinet och han som vi båda älskar, på helt olika eller kanske precis samma jävliga sätt.
En lång kväll i soffan med lånad choklad.
Och så är det bara en kastanj!
Klockan åtta vakna mot solen och byta från soffa till säng.
Allt det alldeles mjuka.
Åka mot Ryd i en nedregnad buss, hälsa på Jonas.
Teet och kakorna och minnena.
Lyckliga prinsessan: Jag har fått ett jobb! Ett heltidsjobb!
Tillbaka i en städad lägenhet, äta, dricka, huvudvärk.
En stunds trippelskedande och en värktablett senare är allt bra.
Vi förvandlas: en till invandrarcharmör, en till Backstreet Boys-medlem och en till Rättviksraggare.
Plockar fram den lilla rollspelaren i mig och spelar tills vi skrattar.
Nää fy faan man ä väl ingen jävla kärring heller.
En ölburk ett dansgolv en flanellskjorta.
En morgon på tågstationen, trött och osäker och med vackert sällskap som ler så svårtolkat.
Göteborg följer.
van Zandt själv tyckte dock att det var fånigt sagt
Kollar upp Townes van Zandt på wikipedia, efter att ha fått upp ögonen för honom via en viss blogg av en viss sångerska från Östersund som jag tjatat en del om redan. Där står det att Steve Earle sagt om karln att han var "the best songwriter in the whole world, and I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that". Vilket citat! Jag ska stjäla det och börja använda det som allmän förstärkning av vad jag säger. Jag tycker att taiwaneserna har en ful dialekt. And I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that. Jag är så sjukt ointresserad av hockey. And I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that. Jag tror att Anthony & The Johnsons-spelningen på fredag blir grym. And I'll stand on Bob Dylan's coffee table in my cowboy boots and say that!
Citatet vore ju inte lika roligt utan cowboybootsen. Dessa countrymänniskor, liksom. Känns som att det är inom countryn man hittar världens största fjantar, men också de allra mest brinnande trasiga tragiska människorna. Typ Townes van Zandt. Han är onekligen bra, och jag skulle gärna ställa mig på Bob Dylan's kaffebord och säga det, med eller utan cowboystövlar.
Citatet vore ju inte lika roligt utan cowboybootsen. Dessa countrymänniskor, liksom. Känns som att det är inom countryn man hittar världens största fjantar, men också de allra mest brinnande trasiga tragiska människorna. Typ Townes van Zandt. Han är onekligen bra, och jag skulle gärna ställa mig på Bob Dylan's kaffebord och säga det, med eller utan cowboystövlar.
Ignorance is inte alls bliss
Året i Kina fick politikdelen av min hjärna att somna, och sova så djupt att det just nu känns som att den aldrig kommer att vakna igen. Inte för att jag har varit superpolitisk förut, men lite koll har jag ju haft, och ganska många åsikter har jag haft, och riktigt intresserad har jag varit. Men nu: någon säger att socialdemokraterna har förstört den svenska skolan. Jag säger: Öööhhh... Någon ondgör sig över EU:s jordbrukspolitik. Jag säger: Öööhhh... Man diskuterar Mellanösternkonflikten, hur Obama sköter sig som president, huruvida kyrkan ska avsäga sig vigselrätten. Jag säger öööhhh och känner mig alldeles idiotisk tom på tankar och åsikter, det är som bortblåst och urblåst. Men så kan jag ju inte ha det. Det är skärpning och åter skärpning som gäller. Man måste tycka någonting. Eller åtminstone veta vad som tycks runt omkring en, och ha någon slags uppfattning om vad som pågår. Jag måste vakna, nu. Idag kom jag till och med på mig själv med att haja till i en halv sekund när det på TV4-nyheterna pratades om "landet Taiwan". Som att jag var på väg att tänka "nej men det är ju en del av Kina". Jag hann dock hejda tanken innan den hann ända fram, men det är illa nog att den ens var på väg. Det går fort att bli blind i censurmörkret. Jag måste utnyttja det faktum att mörkret inte råder i Sverige.
För att svamla lite mer om bra musik: Jens Lekman! Inget nytt i sig, men jag har inte lyssnat på Oh you're so silent Jens-samlingen förut. Oklart varför. Eller, för att spotify inte fanns förut. Jag vet inte vad det är med Jens Lekman som gör att man blir så kär i honom. Det är många som skriver bra låtar, men det är fullt så många vars låtar får en att bli alldeles fånig av ömhetskänslor och värme. Det blir ett åhhhJenskomhitochvarmin, fast inte på ett var min i min säng-sätt, bara ett var min-sätt. Ett Jens Lekman kom hit och var här hos mig och var så fantastiskt naivromantiskintelligent som dina texter säger mig att du är-sätt. Men Jens är nog hemma i Göteborg och återhämtar sig efter svininfluensan, så jag bara ler ett överväldigat leende och vet liksom inte vad jag ska ta mig till när jag hör så bra musik.
Inget jobb på minst en vecka. Hämta gamla skivor och träffa vackra vänner. Snart Way out west. Snart!
För att svamla lite mer om bra musik: Jens Lekman! Inget nytt i sig, men jag har inte lyssnat på Oh you're so silent Jens-samlingen förut. Oklart varför. Eller, för att spotify inte fanns förut. Jag vet inte vad det är med Jens Lekman som gör att man blir så kär i honom. Det är många som skriver bra låtar, men det är fullt så många vars låtar får en att bli alldeles fånig av ömhetskänslor och värme. Det blir ett åhhhJenskomhitochvarmin, fast inte på ett var min i min säng-sätt, bara ett var min-sätt. Ett Jens Lekman kom hit och var här hos mig och var så fantastiskt naivromantiskintelligent som dina texter säger mig att du är-sätt. Men Jens är nog hemma i Göteborg och återhämtar sig efter svininfluensan, så jag bara ler ett överväldigat leende och vet liksom inte vad jag ska ta mig till när jag hör så bra musik.
Inget jobb på minst en vecka. Hämta gamla skivor och träffa vackra vänner. Snart Way out west. Snart!
Den stiliga familjen
Jag är trött trött trött, men jag har bara en schemalagd jobbdag kvar. Idag har jag jobbat tolv till halv nio, fnissat lite med Helena, nu har jag huset för mig själv, och jag har ont i ryggen. Dricker rooibos-te och ska snart pallra mig i säng.
Slängde på den nyinköpta Springsteen-LP:n, lyssnade en sida och sedan inte en till. Inte alls på humör för Springsteen. Det är jag bara ibland, för lite jobbig är han ju ärligt talat. Lite väl bil, liksom. Någon skrev i någon tidning om hur Springsteen och Ulf Lundell är bil, medan Lou Reed och Thåström är tåg. Jag förstår vad de menar. Och jag gillar ju tåg mycket mer.
Så istället spotifyar jag Ingen kommer undan politiken och Daniel Johnston. Suckar oftast åt spotifyreklamen, men blir lite glad av den med Amy Macdonald. Man tror liksom inte att det finns sådan skotska på riktigt, men det gör det nog. Vackert! Läser Annika Norlins grymma blogg (http://waitingaroundtodie.blogspot.com), och spotifyar saker hon skriver om. Ulla Sjöblom, till exempel. Detta tantnamn är ju smått avskräckande, men om Annika Norlin säger att Jag står på ett torg är en bra låt så tycker jag mig inte ha någon anledning att tvivla på det. Och mycket riktigt, det är en bra låt.
Sedan: The Handsome Family. Ni måste måste måste lyssna på The Handsome Family. Lyssna på My sister's tiny hands. Lyssna på Your great journey. Lyssna på countryversionen av Eleanor Rigby. Lyssna på texterna. Lyssna på sångarens träigt fula countryröst som liksom blir snygg när de sjunger småmakabra sagotexter.
AFTER WE SHOT THE GRIZZLY...
After the airship crashed
After we lost the compass
After the radio went dead
We shot and ate the horses
We marched through deadly swamps
Inside a limestone cave
I found a human skull
Yes, Mary, I found a human skull
The captain caught a fever
we tied him to a tree
We stared into the fire
And tried not to hear his screams
I killed a tiny antelope
not scared by my approach
we turned it over dying flames
ass we huddled in the gloam
Yes Mary, we huddled in the gloam
We built a raft from skin and bones
Only five could safely float
the others stood upon the shore
they screamed and threw sharp stones
Yes Mary, they threw the sharpest stones
But how the sea did spin us
How the waves did roar
The captain jumped into the storm
then we were but four
one by one we chose our straws
till only I remained
but Mary you are with me now
all around me in the waves
Yes Mary, you are in the wave
Det får bli kvällens godnattvisa.
Slängde på den nyinköpta Springsteen-LP:n, lyssnade en sida och sedan inte en till. Inte alls på humör för Springsteen. Det är jag bara ibland, för lite jobbig är han ju ärligt talat. Lite väl bil, liksom. Någon skrev i någon tidning om hur Springsteen och Ulf Lundell är bil, medan Lou Reed och Thåström är tåg. Jag förstår vad de menar. Och jag gillar ju tåg mycket mer.
Så istället spotifyar jag Ingen kommer undan politiken och Daniel Johnston. Suckar oftast åt spotifyreklamen, men blir lite glad av den med Amy Macdonald. Man tror liksom inte att det finns sådan skotska på riktigt, men det gör det nog. Vackert! Läser Annika Norlins grymma blogg (http://waitingaroundtodie.blogspot.com), och spotifyar saker hon skriver om. Ulla Sjöblom, till exempel. Detta tantnamn är ju smått avskräckande, men om Annika Norlin säger att Jag står på ett torg är en bra låt så tycker jag mig inte ha någon anledning att tvivla på det. Och mycket riktigt, det är en bra låt.
Sedan: The Handsome Family. Ni måste måste måste lyssna på The Handsome Family. Lyssna på My sister's tiny hands. Lyssna på Your great journey. Lyssna på countryversionen av Eleanor Rigby. Lyssna på texterna. Lyssna på sångarens träigt fula countryröst som liksom blir snygg när de sjunger småmakabra sagotexter.
AFTER WE SHOT THE GRIZZLY...
After the airship crashed
After we lost the compass
After the radio went dead
We shot and ate the horses
We marched through deadly swamps
Inside a limestone cave
I found a human skull
Yes, Mary, I found a human skull
The captain caught a fever
we tied him to a tree
We stared into the fire
And tried not to hear his screams
I killed a tiny antelope
not scared by my approach
we turned it over dying flames
ass we huddled in the gloam
Yes Mary, we huddled in the gloam
We built a raft from skin and bones
Only five could safely float
the others stood upon the shore
they screamed and threw sharp stones
Yes Mary, they threw the sharpest stones
But how the sea did spin us
How the waves did roar
The captain jumped into the storm
then we were but four
one by one we chose our straws
till only I remained
but Mary you are with me now
all around me in the waves
Yes Mary, you are in the wave
Det får bli kvällens godnattvisa.
...
nu är dags att vakna, det är dags att äta, det är dags
det är kaffekopparna och våtsängkläderna
har du sovit? har du vaknat? har du sett hur solen skiner?
det är åldersfläckarna och blommigblusen
och vad finns kvar efter så många år?
finns ett krokigt finger som pekar på ett foto
säger "det här var min gubbe"
men han är död sen så många år
kaffekopparna, ja kaffekopparna
det är unkenlukterna och läggningsvätskan
och så upp igen, det är middagsmaten
det är koktpotatisen och haklappsspillet
och man undrar hur länge ni lever
är ni kvar när jag kommer nästa gång?
ni vackra och nittioårsvisa och tyngda
och man undrar och ryser och pratar och ler
mot det bräckliga som ännu finns kvar här
bland kaffekopparna och vilotimmarna
de sista årens branta nedförsbacke
det är kaffekopparna och våtsängkläderna
har du sovit? har du vaknat? har du sett hur solen skiner?
det är åldersfläckarna och blommigblusen
och vad finns kvar efter så många år?
finns ett krokigt finger som pekar på ett foto
säger "det här var min gubbe"
men han är död sen så många år
kaffekopparna, ja kaffekopparna
det är unkenlukterna och läggningsvätskan
och så upp igen, det är middagsmaten
det är koktpotatisen och haklappsspillet
och man undrar hur länge ni lever
är ni kvar när jag kommer nästa gång?
ni vackra och nittioårsvisa och tyngda
och man undrar och ryser och pratar och ler
mot det bräckliga som ännu finns kvar här
bland kaffekopparna och vilotimmarna
de sista årens branta nedförsbacke
On my way to where
Vad ska det bli av dig? Ja, vad ska det bli av dig? sjunger Laleh i mina öron. Det kan man sannerligen undra. Man skulle bli en Laleh. Skriva kriminellt bra låtar, och ha kriminellt bra smak (vilket man kunde höra i hennes sommarprat. I synnerhet en monotont vacker Salif Keita-låt fick mig att alldeles fastna där jag satt, smått förhäxad). Fast just kommer jag mig inte för med att ens skriva halvdana dikter.
Upp till kamp är onekligen bra. Trots naiviteten skulle jag ha velat uppleva det sena sextiotalet (eller kanske just på grund av naiviteten?) Och han är snygg, han som ser lite ut som Ron i Harry Potter-filmerna, fast äldre och just snyggare.
Anders har lärt sig en massa låtar signerade Thåström. Det går inte alls utför med högstadiebarnen, det går åt alldeles rätt håll.
...
Du skulle bara veta vad jag tänker om dig, och vad dessa tankar får mig att känna. En smått förbjuden värme.
Upp till kamp är onekligen bra. Trots naiviteten skulle jag ha velat uppleva det sena sextiotalet (eller kanske just på grund av naiviteten?) Och han är snygg, han som ser lite ut som Ron i Harry Potter-filmerna, fast äldre och just snyggare.
Anders har lärt sig en massa låtar signerade Thåström. Det går inte alls utför med högstadiebarnen, det går åt alldeles rätt håll.
...
Du skulle bara veta vad jag tänker om dig, och vad dessa tankar får mig att känna. En smått förbjuden värme.
Mfjd 090801
Nästan för första gången sedan jag kom hem är jag ensam hemma. Bara jag och katten, och böckerna, tidningarna och skivorna. Har tillbringat hela eftermiddagen och halva kvällen sittandes ute, läsandes, skrivandes, lyssnandes. Elvis lägger sig bredvid mig, gäspar lite och somnar sedan ihoprullad till en pälsboll. (Finns det förresten något som ser roligare och mer vansinnigt ut än en katt som gäspar?) Jag funderar en stund på att åka till Hagen och lyssna på mystisk musik och ragga på fransmän, men hugger sedan in på vinet som blev kvar från i onsdags och sätter därmed stopp för alla idéer om att åka bil någonstans. Lugnast så.
Försöker så smått ta igen all ny musik jag missat under året. Ikväll Hello Saferides senaste, och blir än en gång störtkär i Annika Norlin. Hon är nog ett av Sveriges största text-genier någonsin.
Elsa skriver på facebook att hon vill tillbaka till Qingdao och få en massage, fika på Amy's med Helene och sedan sjunga karaoke med mig och Sören. Jaaa snälla Elsa, vi drar på en gång! Så kan du sjunga de där förbannade Britney-låtarna så gulligt att de blir uthärdliga, och flirta med Sören, och röka apelsincigaretter. Så kan jag sjunga Danshen qingge och så kan vi gå därifrån alla tre med såriga stämband. Som den gången då det var så dimmigt att det kändes som att det regnade, och vi satt utanför hotellet nära koreanska karaoken och pratade om fylleäventyr och vintrar. Du var så störande snygg i dina höga klackar, men ändå så rar och sprudlande trevlig att man aldrig kunde ens försöka ogilla dig. Kom så drar vi och sjunger Complicated igen.
Och dessa oavbrutna sentimentala tankar på året som gått är ett tydligt tecken på att jag behöver något nytt att göra. Något nytt att tänka på. Fast kanske behöver jag också tänka på året som gått. Skriva om det, skratta åt det, sakna det. Så att det fortsätter att kännas verkligt.
Imorgon kanske Bastberget. Eller en till dag utan att röra mig särskilt långt från utesoffan.
Herregud det är augusti.
Försöker så smått ta igen all ny musik jag missat under året. Ikväll Hello Saferides senaste, och blir än en gång störtkär i Annika Norlin. Hon är nog ett av Sveriges största text-genier någonsin.
Elsa skriver på facebook att hon vill tillbaka till Qingdao och få en massage, fika på Amy's med Helene och sedan sjunga karaoke med mig och Sören. Jaaa snälla Elsa, vi drar på en gång! Så kan du sjunga de där förbannade Britney-låtarna så gulligt att de blir uthärdliga, och flirta med Sören, och röka apelsincigaretter. Så kan jag sjunga Danshen qingge och så kan vi gå därifrån alla tre med såriga stämband. Som den gången då det var så dimmigt att det kändes som att det regnade, och vi satt utanför hotellet nära koreanska karaoken och pratade om fylleäventyr och vintrar. Du var så störande snygg i dina höga klackar, men ändå så rar och sprudlande trevlig att man aldrig kunde ens försöka ogilla dig. Kom så drar vi och sjunger Complicated igen.
Och dessa oavbrutna sentimentala tankar på året som gått är ett tydligt tecken på att jag behöver något nytt att göra. Något nytt att tänka på. Fast kanske behöver jag också tänka på året som gått. Skriva om det, skratta åt det, sakna det. Så att det fortsätter att kännas verkligt.
Imorgon kanske Bastberget. Eller en till dag utan att röra mig särskilt långt från utesoffan.
Herregud det är augusti.
