sharlan

Det är icke ens möjligt att utreda var startpunkten ligger. Jag tvingas börja där jag står. Ur lövhögarna och årsgräset ska det gångna grävas fram, det alldeles nyligen passerade. Det blåser stritt från väster, men kylan dröjer ännu. Det är oktober, vilket är sex månader från april, vilket håll man än räknar från.
   Om en vecka, lite drygt, är det allhelgona, alla helgons dag, alla heligas. Allra helst skulle jag slippa undan. Det är flera år sedan jag var hemma på allhelgona; närmast ligger istället en vanvördigt kärlekssjuk promenad för två år sedan, runt en medeltida kyrka i en Stockholmsförort. En ljusbelamrad grav med frusna nallebjörnar visade sig rymma en pojke som dött i tsunamin, kanske nio år gammal. Vi begrundade det sorgliga i det. Barn borde inte kunna dö.
   Jag sa att om jag varit hemma då hade vi stått vid vår lilla barnagrav, tittat på den vita lyktan och suckat. Pappa hade utbrustit att han inte kan fatta att det arton år sedan. Så sa han jämt. Tio år sedan! Elva år sedan! Femton! Nitton! Skulle han ha sagt om jag varit där.
   I år är det tjugo år sedan. Vi ska stå där och titta på den vita lyktan som nu lyser för två, och ingen ska säga något om att det är tjugo år sedan. Vi ska säga att vi inte kan fatta att det är ett halvår sedan, en dubbel ofattbarhet: så länge sedan, så nyss. Jag ska tänka fan pappa, att gå ifrån oss så här. Att inte höra av sig på sex månader, inte ett ord eller ett ljud. Å andra sidan har jag anat dig i träden ibland, i lövsus och rassel. Men löven har fallit nu, lagt sig i högar och drivor. Jag vet inte hur jag ska orka gräva.

Hur fort blir lönnarna gula,

Blandningen av människor. Vi vet i själva verket inget om varandra. Vi har krockat, med förvånat och uppriktigt nöje, och landat i en och samma krater. Här bygger vi ett bo, skyddar varandra för regnet, tar plats i varandras medvetanden och synfält. Det går att vara här, går att vara perifer, valsa runt i kanterna och nynna. Jag har en stor säck med stenar med mig hit till kratern, men försöker ställa den i en utkant. Här ska inte snubblas, här ska hållas upprätt, någorlunda, här ska hållas någon typ av tag. Det går att blandas här, bli en del av klätterställningen vi bygger. Det går att nå en bit upp i träden, gömma sig för regnet och få veta något om varandra. 

Det är den drömmen vi bär på, att bara få rå om ett litet hörn av världen, stort nog för ett hus och några träd, stort nog för att vara egen och ge rum att se ifrån sig. Visst var det vad du drömde? Kanske var det just det du hade. Jag saknar dig oändligt, saknar dig genom platserna själva, som att marken minns att du gått där och väggarna saknar hur rymd och avstånd ändrats av din närvaro.

 

att du bara vilar över vintern, att du töade fram på Värbacken i vår. Borstade den sista snön av Helly Hansen-jackan, tömde smältvatten ur stövlarna, låste upp bommen för dörren och klev in för att göra upp eld. Jag kommer dit då, och så värmer vi ut vintern och döden ur väggar och kläder.

 

att du kom tillbaka.