sharlan

Sista tiden i Kina kändes som en film. Det var liksom sådana där dagar som man skulle vilja spela in, bara ta livet som det är och se det igen. Det skulle vara fint att titta på. Nattbad och dimma, hejdå till allt och alla. Sista barbecuen, sista dansen på Le Bang. Krama folk på gatan utanför, gå runt hörnet och börja gråta. Taxi längs Hong Kong Road till tågstationen, ont i armarna av en tung resväska. Sedan Beijing, med lite ont i hjärtat över avskeden och de snart rivna husen i hutongerna. Dammet och hettan och rödvin på Sandglass. Tidernas partykväll, dyblöta men vilt dansande till PB33. Gitarrkillen utanför klocktornet, magi i skenet av en gatlykta. En sista karaoke med tyskarna, en miljon kramar och fina ord. Sova i tre timmar på en stenhård säng, fulla kineser utanför fönstret klockan halv sju. Gå upp sju, packa ihop det sista, ta en taxi till flygplatsen. Sören följde med mig. Vi lyssnade på Wan mei sheng hou och kramades hårt. När låten var slut och jag vred på huvudet såg jag att han grät. Det var liksom slutscenen, där huvudpersonen susar genom den stora staden i en taxi med en av sina bästa vänner, snart ska de skiljas åt. Det är sorgligt, fast inte. Vemodigt är det rätta ordet, inser jag senare. Det hade varit sorgligt om jag varit enbart glad att åka ifrån Qingdao och Kina. Att jag och Sören grät ikapp i taxin till flygplatsen är bara ett tecken på att det har varit ett fantastiskt år. Det var vemodigt och vackert.

14 timmar och sex tidszoner senare står pappa och alla bröderna och möter mig på Arlanda. Det känns alldeles, alldeles overkligt. När vi stannar för att äta i Morgongåva slår det mig hur gott det luktar. Det har regnat, det luktar friskt av regnvått gräs och nyvaken skog. Jag har inte känt den lukten på nästan ett år. Det är alldeles tyst. När jag ska sova hemma i min säng i Mockfjärd blir jag nästan rädd av tystnaden, den suger ned mig i något tomt, det känns fel i den ensliga frånvaron av ljud. Men sedan somnar jag, och sover tungt och stilla.

Och Sverige är Sverige, det är lugnt och rent, det regnar och är inte mer än 14 grader varmt. Jag trotsar regnet och kylan och far till Bingsjö för att med full kraft kasta mig själv in i mitt gamla liv. I bussen på väg dit kan jag inte låta bli att skratta åt kontrasterna: igår morse satt jag i en taxi i Beijing och lyssnade på Xu Wei, nu sitter jag omringad av Nås- och Floda spelmanslag som värmer upp med Trettondagsmarschen. Utanför fönstret alla de röda husen, alla de gröna fälten. I Bingsjö alla de gamla vännerna, de gamla låtarna, den gamla känslan. Jag dansar polska igen. Marie och jag dricker vin ur en plastmugg och vi skrattar precis som förut. När klockan är tio säger min jetlag att klockan är fyra på morgonen, medan den ljusa himlen säger att den är högst sju på kvällen. Jag hade nästan glömt hur ljusa sommarnätterna är i norra Europa. Jag är alldeles yr av kontrasterna, alldeles ställd över att vara tillbaka, men när jag somnar bredvid Marie i tältet med en överenergisk dragspelare utanför känns det att jag har kommit hem.