En sista gång: Näsbydalsvägen 12, 15 tr
Säga hejdå till platsen: stilla panik. Efter ett och halvt år i Näsbydal är jag nu framme vid min allra sista kväll här, och upplever än en gång känslan av att jag inte hunnit säga hejdå, inte hunnit vänja mig vid tanken. Visst har jag svurit över Täby, över väntan på bussen vid Danderyds sjukhus, över Täby Centrums mördande vithet, över att varje skogstapp dränks av ljudet från vägarna; ändå värker det lite, denna sista kväll. Bokhyllan är tömd, kylskåpet avstängt, frysen avfrostad, byrålådorna tomma och väskan halvt packad. Utanför fönstret: vackra moln, men ingen solnedgång av det slag jag då och då välsignats med, en våldsamt orange-rosa, dramatisk.
Går ut med sopor för tredje gången den här dagen, fryser lite i efter regnet-svalkan. Tittar upp bland löven, det luktar nyregnade träd, det är mörkt men inte bara - skymmer snällt. Tar så ett litet varv runt området, ett sista litet varv, ett sista tappert försök att ta in allt och minnas hur det ser ut. Sällan känns vemod som ett mer passande ord än när man snart ska flytta från en plats; extra mycket nu när jag går omkring ensam, önskar att vi hade kunnat dela stegen, gå runt där och prata, säga farväl tillsammans. Men i kväll är det bara jag här. Nästan.
Svänger av på den lilla gångvägen som går tvärs igenom området, som skär cirkeln på mitten. Tänker: hoppas hoppas hoppas att jag får se haren, den som bor här i området och som jag sett gång på gång, sett den obekymrat skutta över gräsmattan eller vägen, tugga gräs eller göra spår i snön. Jag hinner knappt formulera tanken innan den korsar vägen några meter framför mig, obekymrat hopp hopp hopp, och sätter sig på gräsmattan en bit bort. Med ens känns allt mycket lättare, när jag får stå där och titta på den i ett par minuter, och sedan viska ett hejdå; som om den skuttade dit bara för att vinka av mig.
Uppe på femtonde våningen igen tar jag ned den lilla lappen från dörren, den som det står Hallpers på med rosa tusch. Det är inte min lägenhet längre, jag sopar igen mina spår och ger mig av. En natt på soffan bara, och sedan hejdå. Näsbydal kommer inte att minnas mig; när jag klivit på bussen i morgon bitti är jag redan glömd.
Går ut med sopor för tredje gången den här dagen, fryser lite i efter regnet-svalkan. Tittar upp bland löven, det luktar nyregnade träd, det är mörkt men inte bara - skymmer snällt. Tar så ett litet varv runt området, ett sista litet varv, ett sista tappert försök att ta in allt och minnas hur det ser ut. Sällan känns vemod som ett mer passande ord än när man snart ska flytta från en plats; extra mycket nu när jag går omkring ensam, önskar att vi hade kunnat dela stegen, gå runt där och prata, säga farväl tillsammans. Men i kväll är det bara jag här. Nästan.
Svänger av på den lilla gångvägen som går tvärs igenom området, som skär cirkeln på mitten. Tänker: hoppas hoppas hoppas att jag får se haren, den som bor här i området och som jag sett gång på gång, sett den obekymrat skutta över gräsmattan eller vägen, tugga gräs eller göra spår i snön. Jag hinner knappt formulera tanken innan den korsar vägen några meter framför mig, obekymrat hopp hopp hopp, och sätter sig på gräsmattan en bit bort. Med ens känns allt mycket lättare, när jag får stå där och titta på den i ett par minuter, och sedan viska ett hejdå; som om den skuttade dit bara för att vinka av mig.
Uppe på femtonde våningen igen tar jag ned den lilla lappen från dörren, den som det står Hallpers på med rosa tusch. Det är inte min lägenhet längre, jag sopar igen mina spår och ger mig av. En natt på soffan bara, och sedan hejdå. Näsbydal kommer inte att minnas mig; när jag klivit på bussen i morgon bitti är jag redan glömd.
