sharlan

Sa har det alltsa kommit, det beromda sommarvadret i Qingdao. Detta innebar drygt 20 grader varmt, standigt mulet, en alldeles vedervardig luftfuktighet, regn och ibland nagot som man inte vet om det ar regn eller bara blot luft, samt Silent Hill-dimma. Sa dar sa att jag inte ser Grand Regency Hotel fran fonstret, alls. Sa dar sa att hus som ar mer an kanske 10 vaningar hoga liksom forsvinner upp i dimman. Sa dar sa att man inte ser Hong Kong Road fran skolfonstret (och vagen ar inte langt bort). Det suger, kan jag saga. Dels for att det ar liksom kletigt och ackligt, dels for att tvatt och blota handdunkar inte torkar, och dels for att det forvandlar mitt har till ull. Inte for att jag bryr mig jattemycket om mitt har, men jag vill att det ska vara har. Inte ull.

Veckans lat ar Birdy med 22 Pistepirkko.

Imorgon midsommarafton, fast det ar det ju bara jag som fattar. Tyskarna bara garvar och pratar om IKEA-reklam. Folk ar ambitiosa och tanker ta det lugnt och stadat hela helgen pa grund av HSK pa sondag. Jag tankte ju ta det lugnt bara pa lordag... Sa himla viktigt ar det ju inte med HSK, inbillar jag mig. Kanske karaoke imorgon, igen, for tredje gangen pa en vecka. Man maste ta alla chanser man far, snart ar det slut pa den riktiga, roliga karaoken. I tisdags gav jag mig pa Nightwish. Dock inget farligare an Walking in the air.

Lanade ut Jamie T-skivan till Nicola, sen jag fatt upp hennes forvantningar genom att beratta att hela skivan borjar med orden "FUCKING CROISSANT!" Jag tror att hon kommer att gilla den.

Jag tors knappt skriva ut det, men jag lamnar Qingdao om 16 dagar, och kommer hem till Sverige om 19 dagar. Bara sa ni vet. Bara sa jag vet.

Och sa veckans citat, undertecknat Charlie Brown:

Sometimes I lie awake at night, and I ask: "Is life a multiple choice test or is it a true or false test? Then a voice comes to me out of the dark and says: "We hate to tell you this, but life is a thousand word essay."

Ahhh the face of ambition nej inte alls. De senaste fyra veckorna har jag varit borta fran skolan mer an jag varit dar. Delvis har jag haft ursakter, som forkylning och Beijingresa. Men mest av allt har jag varit lat lat lat och totalt omotiverad. Nar jag val ar dar far jag bryt pa larare Zhaos rostlage och larare Wangs trangsynthet och koreanernas hogljuddhet och att det alltid star minst atta pers och roker pa balkongen sa att man inte kan sta dar och titta pa havet pa rasterna. Och sa sova daligt, vakna pa fel sida, inte fatta varfor telefonen later (vackarklocka kallas det, kommer jag pa tva timmar senare), inte ta sig upp, inte vilja ta sig upp. Krala upp vid elva, dricka en kopp te, se lite pa tv, ga och ata nanstans framat halv tva. Det ar idiotiskt.

Jag har liksom sagt hejda redan. Allt som hander nu ar bara halvt verkligt, halvt viktigt, for halva min hjarna ar redan pa Beijings flygplats, eller till och med pa Arlanda. Jag pluggar lite for HSK, driver omkring, ar bara knappt vaken. Ikvall ligger dimman tung over Qingdao, jag har hangt med Xiaoyan i nagra timmar och nar jag vinkade av henne pa busshallplatsen visste jag att det kanske ar sista gangen jag ser henne, aven om jag sa att vi kanske har tid att ses nan mer gang innan jag aker. En efter en ska jag saga hejda till manniskorna har. Det ar for stort att tanka pa, jag bara latsas som att det inte alls drar mot slutet, och har sitter jag nu och slosar annu en kvall pa internetcafeet. Jag lyssnar pa Holy diver. Det ar utan tvekan idiotiskt.

Men visst, okej, jo, dagen raddades lite av att Vicky kom hem fran skolan med en cd i en genomskinlig plastpase. En brand cd, en ovantad present fran en manniska jag aldrig vantat mig att fa nagot av. Det gjorde mig glad och lite varm.

Forra veckan pratades det om att vi i D-klassen tillsammans med E-klassen skulle gora en utflykt till Laoshan pa onsdag den har veckan. Vandra runt och prata kinesiska och vara trevliga mot varandra. Och det lat ju bra. Men idag lat var kara grammatiklarare gora gallande att det blivit installt. "Kontoret tycker att det ar battre att ni stannar har och har lektioner, med tanke pa svininfluensan. Det ar sakrare sa." Jag fick kampa for att inte borja gapskratta. Visst forstar jag att man i det har landet ar lite extra paranoida, efter Sars-elandet for nagra ar sen, och med tanke pa tatbefolkat och overbefolkat landet ar. Men arligt talat... svininfluensa pa Laoshan? Jag forstar om det kanske vore riskfyllt att trangas pa Beijings flygplats, men Laoshan? Ett berg utanfor Qingdao, dar luften antagligen ar den renaste i hela Shandong-provinsen. Vi kan bara inte drabbas av svininfluensa pa Laoshan. Lagg av, liksom. Bara lagg av.

Fjarde juni narmar sig, 20 ar sedan massakern pa Himmelska fridens torg. Det kanns som att landet sakta sluts och tystnar. Youtube har legat nere i flera manader, nu ar blogspot ocksa sparrat. Man kan inte ta risken att nagon skriver nagot, sager nagot, avslojar nagot. Jag ska titta pa tv hela dagen den fjarde, men jag vet redan hur det kommer att vara. Ingenting. Inte ett ord. Det man inte pratar om har inte hant. Det man inte pratar om ar inte viktigt. Inget du ska bekymra din unga hjarna med. Det var lange sedan. Eller nej, det var det inte, det var ju ingenting. Det hande ingenting den fjarde juni 1989. Inget alls. De flesta i min alder och yngre vet faktiskt inte ens om det. Det finns liksom inga ursakter att ta till i det har fallet. I fallet Tibet fortsatter man tappert havda att alla tibetaner ar glada och att allt ar som det ska och titta vad snalla vi ar som byggt jarnvag hela vagen till Lhasa. Men vad ska man saga om hundratals, kanske tusentals doda pa Himmelska fridens torg? Om stridsvagnar och gevar, om ren och skar slakt? Det finns inget att saga. Fjarde juni ar inget annat an dagen mellan tredje och femte juni, sa fraga inte mer.
_ _ _

(Ja, Sanna, det ar precis vad du tror att det ar. Det ar dock ganska oklart an sa lange.)
Och i ovrigt: morkgront nagellack och My Sharona.

Och sa ett moraliskt dilemma:

Pa vag langs den pimpade hutonggatan Nan Luo Gu Xiang passerar vi en av de manga t-shirtbutikerna. Glider in, tittar runt. Det ar inte en av de haftiga affarerna med arty trojor, utan en av de andra, en som har Maotrojor, I climbed the great wall-trojor och pandatrojor. Och de saljer Lei Feng-trojor. Snygga, tycker jag. Lei Feng pa den klassiska bilden, han har vintermossa med oronlappar och blickar ut i fjarran. En soldat, en hjalte, en man med en vision. Denne Lei Feng dog mycket ung, och forvandlades av Maoregimen till en viktig symbol under kulturrevolutionen. Han hade varit en god ung man som alltid forst och framst tankte pa andra och hjalpte folk sa mycket han kunde. "Lar av kamrat Lei Feng", fick alla snalla kommunistbarn lara sig, och Lei Feng blev en hjalte, en forebild. Hur god han egentligen var har jag ingen aning om, och jag vet inte hur han dog, men jag anar att han framfor allt forstorades upp for att ta lite av uppmarksamheten fran partitopparna som borde vara goda forebilder men ytterst sallan var det. Lei Feng var dod och kunde darmed inte bete sig borgerligt. Det ar egentligen bara skrammande, alltihop. Kulturrevolution och vansinne och jaga bort allt det gamla och brann och forstor. I grund och botten bara en vidrig masspsykos som tillats ga over styr. Kina bloder fortfarande av saren.

Och 40 ar senare star jag dar och funderar pa att kopa en troja med Lei Feng pa. Det star till och med "Lar av kamrat Lei Feng" vid sidan av bilden. Ar inte det samma sak som att saga att namen vada, kulturrevolutionen var val ratt okej? Som att liksom stalla sig bakom galenskapen, som att sparka ytterligare pa alla de som blev sparkade, vissa sa mycket att de aldrig reste sig igen. Man kan se det sa. Men, invander jag mot mig sjalv, inte bara, inte langre. Den gamla kommunistestetiken lever for fullt, men den har fatt ett nytt och helt annat liv. Var och varannan hipp Beijing-bar anvander sig av 60-talets propagandabilder av muskulosa arbetare med knytnavarna i vadret. Ibland lyfter de ett olglas istallet for Maos lilla roda. Mao livehouse, hippaste livemusikstallet i stan, anvander konturen av ordforandens inte alltifor chica har som logga och gallerierna vid 798 ar fulla verk som bygger pa propagandabilder, men som nu forvrangs, malas om, pryds med en Pepsi-logga; vissa har kvar sitt originalutseende men kommer anda att saga nagot helt annat. Sa pa ett vis ar en Lei Feng-troja lika mycket att stalla sig bakom det unga, konstnarliga Kina, de manniskor som foddes efter kulturrevolutionen och nu tar over symboliken och gor den till sin. Som bryter ned, kastar om, tar sig ratten att definiera sig sjalva och det markliga landet de lever i. Som kanske bade vill lara av Lei Feng och skratta at honom och grata en skvatt over hans ode.

Sa tanker jag nar jag star dar i t-shirtbutiken. Forsaljerskan fragar om jag vill ha nagot. Ja, den, sager jag och pekar pa den militargrona trojan med den unge mannen med vintermossa och stordad i blicken. Jag betalar 30 yuan och gar darifran medan debatten fortsatter i mitt huvud. Kanske kommer jag aldrig nagonsin att ha den pa mig.

Korsbar tio kronor halvkilot. Sota och mjuka och ljusroda.
Lukten av solkram och skavsar pa ovansidan av hogerfoten.
Flagnande nagellack. Haret som jag vill ha det men aldrig kan gora det.

De konstiga leendena. Hur jag borjar saga hejda till staden redan nu.

Satins slappa men valvilliga arm runt min.
Hennes besvarade skratt och elva missade samtal fran hennes mamma.
Maten och oljudet och varmvatten i sma porslinsmuggar.
Satins vackra svarta har. Satins hogklackade skor.

Jag leker att det ar helg fast det ar onsdag.
Jag laser och vrider och vander och det ar sommarvarmt och ansvarslost.
Hoppas pa nagon och raknar med ingen.

Imorgon klockan 12.54 rullar taget mot Beijing.

For ett ar sedan var nastan, nastan hemma.

Det var en fantastisch fredag.
Jag, Soren, Laura och Vicky testade en ny koreansk restaurang, lite dyr men mycket prisvard.
Vi kopte ol pa Youke som vi smugglade in pa karaoken.
Det var en av de roligaste karaoke-kvallarna nagonsin, vi passade pa att sjunga allt det dar vi vanligtvis inte vagar sjunga.
Jag hogg till med Anarchy in the UK. Laura sjong en massa Ray Charles.
Vi dansade som idioter och vralsjong lungorna ur oss.
Jag sjong tre latar pa kinesiska (ivrigt lyssnande pa nya latar pa baidu.com har haft verkan).
Vi avslutade av nagon anledning med den supersmoriga Love lifts us up where we belong.
Det lat fruktansvart illa, men det var vackert anda, pa sitt vis.
Jag alskar mina tyskar.
Sedan Charlie's Bar och ol och Whiskey Sour och krama Martin och Shane och kara sota Chiara.
Sprakgeniet Florian blandade tillfalligt ihop sina sprak och vralade TERVE! nar han sag mig.
Terve, sa jag tillbaka.
Sedan gick vi till Le Bang och dansade som idioter ytterligare en stund.
Satin var dar och var snygg.
Alla var dar, utom Ying.
Jag forvanade mig sjalv genom att hanga med till Corner Jazz Bar, som ar alla Qingdaopartykvallars andstation.
Och det ar ett javla stalle, egentligen.
Framat halv tre hade jag fatt nog och hade huvudvark, jag och Satin tog en taxi hem.
Somnade glad, med karaoketrotta stamband och danstrotta ben.

Jag vet att jag haft en bra dag nar jag tillbringat over en timme pa nattmarknaden i Taidong och fortfarande ar pa bra humor och tycker att varlden ar en bra plats och att manskligheten som sadan ar en uthardlig ras. Om man bar omkring pa minsta irritation sa slar den garanterat till med full kraft dar i trangseln och oljudet. Men om man har en bra dag ar Taidong en rent fascinerande plats. Allt finns att kopa, fran nagellack till dvd-spelare, fran torkad frukt till tva manaders hundvalpar (jag skulle kunna skriva "sa sota att man vill ata upp dem", men det funkar liksom inte i det har landet). "Billigt billigt!" vralas det. "Har var det skor, tjugo yuan paret, billigt billigt!" Om man orkar pruta och braka kan man kopa helt galet billiga saker. Man vrider och vander och fragar och suckar och pekar och "nej nej, min kinesiska ar inte alls sarskilt bra" och oftast far man till sist som man vill. Men det galler att orka. Oftast blir jag alldeles yr efter hogst en kvart, far nog av alltihop och vill ta forsta basta 227:a hem. Men inte idag. Jag letade inte efter nagot speciellt, darfor hittade jag givetvis en massa saker. En vaska (vilket jag faktiskt behovde), ett linne, en t-shirt, nagellack (tro det eller ej!) och om jag inte hade gjort slut pa hundralappen jag tagit med mig hade jag nog kunnat shoppa vidare ett bra tag. 

Jag agnade mattligt mycket tid at att plugga till proven. Icke desto mindre ar jag inne i ett superskont flow vad galler kinesiskan. Det ar sa vansinnigt roligt! Jag laddar ned kinesisk musik pa Baidu och sjunger med i de dumma texterna, laser girly magazines, chattar pa QQ, och har precis fastnat i serien Fendou (vilket betyder kamp eller kampa). Den ar ratt bra for att vara en kinesisk serie, relativt pakostad och bara lite fanig. Huvudrollsinnehavaren pratar supermysig Beijingdialekt full av sluddriga rrrr-ljud, och jag hanger med ganska bra i vad som sags.

Men det jag tankte skriva om ar de allra forsta femton minuterna av serien. Ett kompisgang ar klara med sina universitetsstudier, alla samlas i skolans aula. Men en kille, Gao Qiang, blir tillsagd att ga till rektorns kontor. Han har fuskat pa slutprovet och far inte sitt slutdiplom. Han har MISSLYCKATS. Pa kvallen fragar hans pappa efter diplomet, Gao Qiang ar sa illa tvungen att beratta hur det ligger till. Han har inget diplom. Tre-fyra ars universitetsstudier har gatt om intet. Hans pappa skaller och svar och skriker. Efter allt vi gjort for dig! Alla pengar vi spenderat pa dig! Vem ska nu ta hand om oss nar vi blir gamla? Hur kunde du stalla till det sa har? Svika oss sa har! Gao Qiang grater, sager att han ska fixa det pa nat satt, han kan jobba, det ordnar sig. Pappa sager att det inte alls ordnar sig. Han har MISSLYCKATS. Nu ar det kort. Gao Qiang sager att han ska vara en bra son och lyda sin far i nasta liv. Nu ska han inte besvara dem mer, aldrig nagonsin stalla till det mer. Sedan kastar han sig fran balkongen och ar dod. I nagra sekunder tanker jag att herregud sa cheezy, maste de leka koreansk sapa och slanga in folk som dor och folk som grater precis hela tiden? Men sen inser jag att det inte alls ar overdrivet, det som hander i tv-serien. Det hander hela tiden. Forra terminen berattade Laura att hon sett en grupp gratande kvinnor vid porten till campus, och fick sedan reda pa att en av kvinnornas soner precis tagit livet av sig for att han kuggade pa slutprovet. Han hade ocksa misslyckats. Han var med storsta sannolikhet sina foraldrars enda barn, den som skulle gora dem stolta, den som skulle lyckas, den som skulle forsorja dem nar de blir gamla. Den de skulle skryta om. Och sa gar allt at helvete. Man far inte en andra chans pa ett kinesiskt universitet, kuggar man sa kuggar man, och da ar man kord for resten av livet. Ivag och servera pa restaurang eller sopa gator. Med de fattiga. Det ar inte okej att vara fattig. Da har man misslyckats. Da kan man lika garna kasta sig fran balkongen och vara dod. Paminn mig om att inte uppfostra nagra barn i Kina. 

On a happier note: perfekt temperatur och stralande solsken i flera dagar. Dylan-glajjor, glass och jordgubbar. Gig pa Ziyo Guba pa lordag. Nasta helg Beijing.