sharlan

(vad jag saknade?

Trotsade förkylningen och tog bussen till Yugong Yishan. Har man köpt en 150-yuansbiljett så har man. På grund av biljettpriset frågade jag inte ens mina kinesiska kompisar om de ville följa, och den enda västerlänningen jag känner hittills, Joe, var också pank och stannade hemma. Men musik kan låta fin även utan sällskap.

Yugong Yishan var som väntat fullt av västerlänningar, och det första jag hörde när jag klev innanför dörren var ljudet av en skåning som pratade i telefon. En del kineser också, förstås, men i klar minoritet. Så går förbandet, kära gamla Hanggai upp  på scenen. Det står än en gång klart att mongolisk musik är det absolut tyngsta man kan lyssna på. Metallband och symfoniorkestrar och Blixa Bargeld kan gå och dra något gammalt över sig, för inget kan tävla med tyngden i de till synes veka mongoliska stränginstrumenten, enkelt men effektivt slagverk och strupsång så långt ned i registret att det inte riktigt går att greppa. Det är som ett enormt hjul som sakta och obevekligt rullar fram och krossar allt i sin väg. 

Men Hanggai har jag ju sett förut. Det var ju Andrew Bird det var frågan om. Och efter lite pyssel på scenen klev han ut, alldeles ensam. Jag tänkte på mina fiolspelarvänner, ni hade nog fått bryt av beundran och avundsjuka allihop, för Andrew Birds fiolspel liknar inget annat. Med hjälp av listig inspelning och loopar agerar han på egen hand stråkkvartett, och använder dessutom fiolen som både komp- och rytminstrument. Hakar på sig gitarren, spelar lite, ställer undan den, spelar xylofon, på med gitarren igen, spelar lite, låter den hänga bakom ryggen, spelar in en ny fiolslinga, loopar, sjunger. Han har en enkelt vacker röst, en vemodsröst. Och så visslandet! Jag har aldrig hört någon vissla finare och mer tonsäkert. Bird är helt enkelt nästan äckligt musikalisk. Ändå är han inte så musikalisk att det slår över i något inåtvänt tråkigt, det är alltjämt pop han spelar, om än väldigt genomtänkt pop. Det är förbannat bra musik.

Två tredjedelar in i spelningen, en bit in i en låt, smäller det till och det blir alldeles tyst på scen. Bird ser lite tjurig ut. Två förvirrade ljudtekniker rusar upp på scenen, det verkar ha gått en säkring. "Made in China!" vrålar en drygfan till amerikan (eller åtminstone någon med amerikansk accent och dryg attityd). Hälften av västerlänningarna skrattar, och kineserna tittar sig lite förvirrat och förolämpat omkring. Jag förstår mycket väl hur drygfan tänker, men det påminner mig ändå om varför jag inte har något lust att hänga i laowai-kretsarna. 

Bird avslutar med Dylans Oh sister, sjunger och knäpper ackord på fiolen.

Av alla människor jag tycker synd om i Beijing så tycker jag nog nästan mest synd om de som jobbar på Xiaochou Xianhua, typ Clown-blommor. Det är en liten blomsteraffär inte så långt härifrån, så långt är allt normalt. Saken är den att blomsterbuden alltid har clowndräkter på sig. Full clownsminkning inklusive röd näsa, och så en rödgröngul-prickig sparkdräkt med stor krage, och en töntig liten mössa. I denna utstyrsel åker sedan de stackars buden runt på elmopeder och levererar blommor. Det ser helt stört ut.

I morgon och i övermorgon ska jag på jobbintervjuer. Önska mig lycka till.

Mandariner, yoghurt och pu'er-te till frukost, eller kanske snarare lunch.

Idag är en perfekt dag för hutongpromenader. Fast först gick bort till Qianhai och promenerade ett varv runt sjön, tittade på de många människorna som härjade omkring på isen, med eller utan skridskor och kälkar. Klar vinterluft och solsken över Houhai och Qianhai kan vara bland det mysigaste som finns. Från sjöarna gick jag så upp mot trumtornet, köpte småläskigt mjölkte med mangosmak, drack det medan jag strosade runt i hutongerna bakom trum- och klocktornen. Det krossar mitt hjärta att området säkert kommer att rivas inom några år, men samtidigt är jag glad att jag är här nu, medan den långsamma hutongvärlden fortfarande finns. Jag vet inte mycket om vad jag ska göra den här våren, men jag lovar mig själv att jag ska gå vilse i hutongerna många många gånger.

Här kan man läsa min första krönika för Dagbladet. Tack Jeffi för tipset!

Jag åker till Himmelska fridens torg för att få ett slutgiltigt bevis på att jag verkligen är i Beijing. Det är fruktansvärt grått av smogg, jag tar tillbaka allt jag sagt om att luften kanske blivit lite bättre här i staden. Står i norra änden av torget och tittar en stund på Mao-porträttet ovanför själva porten. Tänker att det är som om det skulle hänga en stor bild av Olof Palme ovanför porten till Slottet i Stockholm, eller kanske Uppsala domkyrka.

Jordbävning på Haiti, alltså. Kinesiska regeringen missar aldrig ett tillfälle att sprida lite propaganda, och passar på följaktligen på att förvandla ett annat lands tragedi till en uppvisning i kinesiskt, patriotiskt hjältemod.

Dagens kommentar:

Ikvall flyttar jag in i ett rum pa Gulou Xi Dajie (typ Vastra Trumtornsgatan). Lagenheten ags av storasyster He och hennes man, de bor i det storsta rummet; i ett mindre rum bor ett par som jag annu inte traffat, som tydligen pluggar till lakare, och sa ska jag hyra det tredje rummet. I rummet finns sang, garderober och ett litet bord, samt ett fonster med utsikt over i stort sett ingenting. Huset ligger i ett hutongomrade, men ar ett nytt flervaningshus. Gulou Xi Dajie ligger pa krypavstand fran Houhai, det basta och mysigaste av Beijings tre partydistrikt, och jattenara mitt alskade folkmusikhak. 1000 yuan i manaden, alldeles perfekt.

Imorgon ska jag till Vivi for att forbereda en provlektion i engelska, och nan gang under helgen ska jag och Xuan fran Lazzy Coffee pa nagon spelning, kanske Shazi pa folkmusikhaket.

Nasta kronika i Falukuriren kommer inte i morgon, som jag trott, utan nasta lordag. Samma lordag kommer det aven en musikkronika i Dagbladet, antar att den kommer att dyka upp pa dagbladet.se.

Nar jag halsade pa ayi och shushu i varas forstod jag nastan allt de sa. Nar jag halsade pa dem igar forstod jag allt, verkligen allt. Pa nagot markligt vis har min kinesiska inte alls blivit samre under halvaret i Sverige, snarare tvartom. Jag lyssnar och lyssnar, och allt betyder nagonting, allting ar vart min uppmarksamhet. Har bara pratat pyttelite engelska sedan jag anlande, men kinesiska kanns liksom inte ens anstrangande langre.

Om spelfilmen Hua Mulan dyker upp i Sverige tycker jag att ni ska se den. Det ar alltsa i grunden samma story som Disney-Mulan, fast en aning mer brutal, med superstjarnan Zhao Wei som Mulan. Ratt bra, faktiskt, pa ett episkt kinesiskt vis. Kommer aven en fet film om Konfucius snart, med Chow Yun Fat i huvudrollen. Intressant.

Jag är framme och det känns ännu bättre än jag föreställt mig. Solsken, isvindar, risnudlar och många telefonsamtal idag. Några trodde att jag var kines. Xiaojing-uttal is teh shit.

Man skulle ha skrivit någonting.

Min resväska ligger på golvet, full av saker som jag ännu inte vet om jag ska ha med mig eller ej. Men kaffepressen ska med, och iPoden, och passet och boken med Dan Anderssons samlade dikter. Ett papper med nummer till folk som hyr ut rum, kläder hit och kläder dit, telefonen som legat avstängd i ett halvår. Mest av allt HERREGUD FYRA DAGAR KVAR!

Fast det är lugnt. Allt är lugnt, kanske förrädiskt lugnt. Jag ser på Tian mimi mest hela tiden, måste se de sista fyra avsnitten innan jag åker. Har träffat Liza, Stefan, Mio och Adam de senaste dagar. Imorgon es04-fika i Falun, säga hejdåvisesisommar till några till.

Det är lugnt, för jag börjar redan känna smaken av mi xian och lammspett, av rött iste och öl i pyttesmå glas. Jag känner lukten av avgaser, stekflott, chili, cigarettrök och rökelse på Sandglass Coffee. Jag hör strupsång och gitarrer på JJJ, bilar som tutar, min jobbiga jävla ringsignal och farbror Lüs Shandong-dialekt. Saker som luktar, låter och smakar som hemma, Kinahemma.

Planet lyfter på måndag klockan 18.
När jag kommer fram skriver jag någonting.