sharlan

Det är för mycket natt, på något vis. Det är den där förvirrade längtan och oron som kommer över en när det är mörkt, så mörkt som det blir i juni, när allt tystnat förutom musiken man lyssnar på och det inte riktigt finns någon att prata med längre. När saker som inte är onda börjar göra lite ont ändå och man inte kan göra något åt det. När man bara får ta en till kopp te och låtsas som ingenting. Det är ingen idé att oroa sig, det är ingen idé att tänka för mycket, det är ingen idé att tro någonting egentligen. Men inget kan vara svårare än att släppa taget. Inget kan vara svårare än att inte oroa sig.

Jag lyssnar på Human Instinct och funderar på att slå mig ner och kolla på Zeppelin-dvd:n jag köpte i Beijing. Jag kommer ändå inte kunna sova än på flera timmar. Jobbar inte förrän imorgon kväll. Sen är jag ledig, typ enda gången i sommar som jag är ledig mer än tre dagar på raken. Först blir det Bingsjö, sen ner till Helsingborg och konsert med Leonard Cohen. Känns galet att jag ska se en av de allra största, på riktigt. På väg hem igen stannar jag i Linköping och leker lite med Sanna och Ashi i några dagar. Saknar dem, det är ju veckor sen vi sågs. Måste pallra mig ner till käraste Linda också, men det får blir senare när jag är ledig.

Jag är trött, fast inte. Jag skulle vilja sova bort något som gnager, men vet att det inte riktigt går.
Det finns bara en sak att göra: försjunka i frustrerad beundran av Robert Plants ångande heta uppenbarelse.
The way you squeeze my lemon, baby, I'm gonna fall right out of bed

Så var det lilla roliga gjort, nu är Peace & Love över. Rätt många recensenter i diverse tidningar är allmänt dissiga och hävdar att det är en vag festival utan någon inriktning. Dumheter, det är en skön festival. Bredden gör att det är en väldig blandning av folk, och därmed skön stämning. Det är allt från träskpunkare till popsnören till medelålders svenssons till svartrockare. Dessutom är det rätt skönt att det är inne i stan, jag är inte så mycket för lerdräggande på åkrar. Ärligt talat tycker jag att det är skönt med en festival som är så nära att jag kan åka hem på nätterna. Orka tälta. Och i och med att jag inte campat har jag heller inte ägnat någon större tid åt att supa bort festivalen (dessutom tappade jag bort körtkortet på fredagen, jävla klantelände), utan istället sett en massa band:

Torsdag:
Miss Li,
Kaizers Orchestra,
Martha Wainwright,
MA Numminen,
ytterst lite Timo Räisänen,
Manu Chao,
Mando Diao.

Fredag:
Jim White,
Thåström,
Sex Pistols (ytterst lite, satt mest i öltältet och lyssnade),
Suzanne Vega,
The Waterboys.

Lördag:
Christian Kjellvander,
lite Nationalteatern (funderade på att ringa Simon Lundhag under "Kolla kolla"),
Nicole Atkins,
The (International) Noise Conspiracy,
Roky Erickson,
Woven Hand,
Johnossi,
Håkan Hellström,
Tallest man on earth.

Skulle jag recensera allt skulle det bli en mindre roman. Vi kan säga så här istället:

Festivalens bästa: Woven Hand, utan minsta tvekan. David Eugene Edwards är ett geni, jag kommer att leva på den där spelningen länge, länge. Sen var Christian Kjellvander och Suzanne Vega grymma också, men Woven Hand slår det mesta.

Festivalens sämsta: Att jag tappade bort körkortet (och därmed blev utan öl på lördagen)

Festivalens snyggaste: Hippiehunken med Robert Plant-hår och uppknäppt skjorta, som jag tyvärr inte kidnappade. Och så Björn Dixgård i Mando Diao (för han är snyggare än Gustav Norén, så det så).

Festivalens fulaste: Johnny Rottens kamouflagedräkt (jag slapp i alla fall se hans bara ölmage live).

Festivalens galnaste: MA Numminen och hans dragspelare Pedro. Finsk falsksång at its very best, "Det gör ont" blev plötsligt en låt värd att lyssna på.

Festivalens kärlek: Allra sist på festivalen hann The tallest man on earth med att stjäla mitt hjärta inne på S2. Så begåvad, så söt, så fantastisk. Kärlek, riktig kärlek.

Festivalens fånigaste: Kanske Maries och mina fangirl-skrik under Mando Diao-spelningen. Mandomania! Vi kanske inte är några tanter ändå, vi kanske snarare borde växa upp...

Festivalens vackraste: När Thåström körde Flicka med guldbruna ögon. Jag höll fan på att börja gråta. I det stora hela är det alltid väldigt känslosamt när Thåström spelar, det är få artister vars låtar jag har så många känslor kopplade till.

Festivalens dumhet: Hur jag och kamrat Kristiansen plötsligt hörde introt till "Anarchy in the UK" och kastade oss ut ur öltältet, knuffade oss fram genom publiken, nästan fick stryk av de vi knuffade och ställde oss och hoppade under de minuter låten pågick. Sen var spelningen slut och vi gick därifrån.

Avslutar med att konstatera att det var en schysst helg, samt bjuda på festivalens citat:

"Så här bra har jag inte mått sen jag bestämde mig för att sluta åka skateboard." - Gustav Norén


Micha efterlyste kortare inlägg. Jag är inte så bra på att fatta mig kort, tror jag. Ska försöka nästa gång.

Äntligen två lediga dagar. Lekte med kamrat Kristiansen igår, hon körde hit i sin fina (mycket fina) bil, och vi ägnade kvällen åt att äta glass och lyssna igenom Mando Diaos fyra skivor. Mando var något av våra husgudar på Golfvägen, tillsammans med Thåström. Vi hade en bild på dem på ett köksskåp, någonstans mellan Bamse och någon gammal affisch från Rättviksesteternas julkonsert. Igår kväll satt vi hur som helst mest och beklagade oss; över karljävlar, jobb, att folk i allmänhet är idioter, att vi börjar bli gamla och trötta, att vi är så himla borta och bara glömmer saker, att vi inte vet vad vi ska göra av våra liv... Det var, samtalsämnena till trots, trevligt.

Ska jobba i tre dagar framöver, men har förutom det några grymma veckor att se fram emot. Först Peace & Love. Kära gamla P&L, det blir femte gången jag drar dit. Grymt program i år, jag kommer att springa benen av mig för att hinna med allt. Måste definitvt se:

• Woven Hand, för att jag lovat Ashi att kyssa D. E. Edwards åt henne (och han förtjänar att kyssas)
• Martha Wainwright, för att hon är så jävla häftig
• Opeth, för att Smårs nog dödar mig om jag inte gör det
• MA Numminen, för att få garva lite
• Mando Diao, för att de varit grymma de andra sex gångerna jag sett dem...
• Sex Pistols, för att... ja, ni fattar
• Suzanne Vega, för den sköna rösten, och i hopp om att hon kör lite låtar från Solitude Standing
• Thåström, för att han är Sveriges bästa musiker
• Christian Kjellvander, för att det ska göra lite ont också
• Devotchka, för att det nog blir party
• Håkan, för att avsluta festivalen med en liten lyckokick
• Roky Erickson, för att han var grym på Hultan förra året.

Just denna Roky Erickson-spelning är nog ett av de skönaste festivalminnena någonsin. Hade aldrig hört talas om karln innan Hultsfred, vilket inte är så konstigt med tanke på att han tillbringat en stor del av sitt liv inspärrad på mentalsjukhus. Han åkte dit för narkotikainnehav någon gång på 70-talet och åberopade sinnessjukdom för att slippa fängelsestraff. Det ledde till att han snärjdes in i en galen cirkus av mentalsjukhus och elchocker, trots att han nog inte var så sjuk egentligen. Först på senare år har han fått något slags normalt liv, och börjat spela igen. Och vilka jävla fans han har! Jag har aldrig sett någon bli så dyrkad på scen, tror jag. Publiken bestod till stor del av hårda rockerkillar, med mustasch, skinnjacka och en prilla under läppen. Inga långhåriga metalmuppar, utan riktiga karlakarlar, såna som nog inte gråtit sen de lärde sig gå. Men de fick tårar i ögonen när Roky visade sig på scen, och de skrek av lycka åt varje välkänt intro. Mitt under spelningen vände sig en kille mot mig och ropade, uppenbart rörd: "Så jävla fint!" Och det var fint. Alla älskade Roky, som själv såg smått chockad ut över responsen. Maken till kärleksfull stämning under en konsert har jag aldrig varit med om, så när som på Regina Spektors spelning på Way out west förra året.

Så dagens lyssna på är så klart Roky Erickson. Skramligt, fult, svängigt. Som det ska vara.

Midsommarnatt. Kanske skulle gå ut och plocka sju sorters blommor. Troligen inte. Jag är skeptisk. Det är typ inte midsommar idag, inte för mig i alla fall. Jag skippar det i år. På förmiddagen och fram till halv fyra lallade jag omkring ensam hemma; kollade på lite kinesisk karaoke och drack starkt kaffe. Cyklade till jobbet, hann precis inte undan regnet. Det började ösa ner när jag var några hundra meter från Törnholn, men jag hann likförbannat bli dyblöt. På vägen hem stannade jag vid Långsjön och doppade fötterna. Fint.

Midsommarnatt. Jag har under de senaste timmarna blivit mer kär i Cate Blanchett än någonsin tidigare. Jag har varit kär i henne ganska länge, men nu är det riktigt allvarligt. Såg precis I'm not there, Dylan-filmen. Den är i det stora hela grymt bra. Ben Whishaw är bra, Heath Ledger är bra, det lilla gossebarnet Carl Markus Franklin är bra. Men Cate Blanchett är fanimej underbar. Hon lyckas prata som Dylan, sjunga som Dylan, röra sig som Dylan, röka som Dylan, och hon ser precis ut som Dylan, fast förbannat snygg. Så snygg att jag nästan dör. Cate Blanchett som Dylan är min nya drömkvinna/drömman/drömwhatever. Jag skulle kunna skriva en mindre avhandling av hur begåvad och androgynt vacker hon är i I'm not there, men jag kanske ska låta bli. Det vore att sjunka riktigt djupt i fånighetsträsket som jag redan trampat ner mig en bra bit i. Ni får kolla själva. Se filmen också, den är som sagt bra.

Midsommarnatt. Nu sitter jag här och lyssnar på Bringing it all back home. När den är slut är det dags att sova. Det är en dag imorgon också, har jag hört.

Och så går de och röstar igenom FRA-lagen. Förbannade dumjävlar. Pappa brukar säga om amerikanska politiker att de har tarmarna i huvudet, och det känns som att det kanske vore rätt sak att säga om de svenska borgerliga politikerna också. Den här typen av övervakning förekommer i övrigt i sympatiska länder som Kina och Iran. Fräscht, alliansen, jävligt fräscht. Johan Ehrenberg på ETC skriver att det nog är dags för lite civil olydnad, och tycker att alla ska avsluta sina mail och utrikestelefonsamtal med "vi ses den elfte september", eller något kryptiskt av typen "Al Hussein kommer med vattenpistolen på fredag". Bara på ren trots, så att FRA får jobba häcken av sig. Haha!

Nog bråkat.
Jag har haft världens lugnaste dag. Resten av familjen for till Norge för att hälsa på släktingar i förmiddags, så jag har chillat i min ensamhet hela dagen. Kollat på film (Marie Antoinette, som inte var så dålig som Stefan Grönvalls hävdade, men inte direkt bra heller), ägnat lång tid att laga mat, legat i badkaret och läst Wolf Totem, lyssnat på Svenska Akademien för att kunna låtsas att det inte regnar ute. Så här borde man ha det oftare.

Igår vaknade jag till klockan halv fem på morgonen, och gick upp en liten stund. Kollade ut genom fönstret. Det var nästintill löjligt vackert ute. Soluppgång, dagg i gräset, dimma över älven. Det är ju nästan så att man blir religiös.

Lyssna på: Jefferson Airplane. Rent generellt, bara gör det. Hippiebandens hippieband; alldeles oemotståndliga. De är så mycket Woodstock-känsla, så mycket ren lycka. Tyvärr störs min romantiserade bild av hippievärlden mest hela tiden. Som i en text om Jefferson Airplane, där det konstaterades att idén om "bandet som en familj" ju var fin, men att den blev ganska svår att upprätthålla när sångerskan låg med i stort sett samtliga övriga bandmedlemmar. Det är tråkigt att den verkliga världen oftast är mer komplicerad än hippievärlden
Hur som helst önskar jag rätt ofta att jag sjöng som Grace Slick.

Imorgon midsommarafton. Jag jobbar kväll. Partyparty.

Jag och kamrat Kristiansen konstaterar att vi nog börjar bli gamla. Vi har slutat att på allvar uppskatta att sova riktigt länge. Det känns inte längre helt bra att vakna klockan ett, det känns som att man kastat bort tiden. Som att dagen blir förstörd av att sova bort hela förmiddagen. Som idag. Det blir liksom ingenting av nånting. Ack, jag låter som en tant. Jag kanske är en tant. Troligen är jag nog det. Egentligen tror jag att det blir schysst att bli tant på riktigt, om världen alls existerar ända tills jag går i pension. När jag blir tant ska jag sticka strumpor, baka bröd, lösa korsord och skämma bort en katt eller två. Jag kanske rent av ska ge mig på att odla blommor. Eller kanske inte. Jag har bestämt för mig att jag och nyss nämnda kamrat Kristiansen lyckades döda en kaktus i Rättvik. Av oklara anledningar hette den Bert-Kevin, och hängde i taket ovanför köksbordet. Den såg egentligen ganska läskig ut med sina långa hängande armar (blad? nej, en kaktus har väl inte blad?). Kanske dog den av chock efter nån dumfest. Det var nog ett och annat som tog stryk under våra fester, när jag tänker efter. Möbler, glas, levrar (heter det så? en lever, flera levrar?), mattor, blomkrukor, toaväggen som Mini-Bananen skrev FEST! på... Jag längtar tillbaka till Golfvägen 7B ganska ofta.

Lyssna på: Gillian Welch - Hell among the yearlings. Det är lätt hänt att man fullkomligt dissar country, men jag börjar tro att man går miste om en del då. Typ all riktig country, som inte alls är smörig och äcklig, utan skönt kärv och vemodig.

Dagens citat är detta, hämtat från Ebba von Sydows blogg: "Usch, är inne i en period när jag är extremt trött på det knapra lunchutbudet runt Sveavägen. En Panini-sallad till och jag skriker! En oidentifierbar kycklingrätt på Sthlm new deli till och jag gråter." Det är oerhört frestande att säga nåt elakt om detta, men det är ju att underskatta er andra. Jag litar på att ni själva förstår att skratta/sucka/svära lite. Men nästa gång ni ska till att gnälla över att era liv är jobbiga kan ni ju tänka på Ebba von Sydow, och hur svårt hon har det i livet.

Så var det där här med att sova, också.

Ledig dag, inte plågsamt alls. Kollade på en dålig kinesisk film på förmiddan. Och så regn, och mer regn. Perfekt ursäkt för att sitta inne på spela Guitar Hero tills man får ont i fingrarna. Beroendeframkallande är bara förnamnet, för det måste vara världens bästa tv-spel. Inte för att jag spelat så mycket tv-spel, egentligen, men jag vet inte vad som skulle slå Guitar Hero. Det är ju genialiskt, och påminner om sådant som trots allt var bra med Motala. Vattenpipa, Guitar Hero och rödvin, typ. Fast jag försöker att inte tänka på Motalahösten så mycket, den känns som något av ett misslyckande. Tur att Beijingvåren blev desto bättre.

Hade en schysst söndag hos Per med en massa te och kinespop. Sov över tills idag, och tyckte synd om stackarn imorse när han släpade sig upp klockan fem och cyklade till jobbet. Det är hårt att vara arbetare.

Imorgon skickar jag nog ansökan till Ocean University of China. Pratade med Xiaojing idag och fick lite hjälp med ansökningspapperen, så nu ska de iväg så snart som möjligt. Förhoppningsvis löser sig allt som jag tänkt mig, och då drar jag i österled i slutet av augusti. Jag har ris och rätter-abstinens! Ge mig jia chang doufu, nu!

Lyssna på: PJ Harveys senaste: White Chalk. Jag och Jonas sa nån gång att hon var världens vackraste kvinna, och det är hon kanske. Hon är utan tvekan en av världens bästa kvinnor och White Chalk är i alla fall galet vacker.

För övrigt undrar jag om det är någon alls som tycker att FRA-lagen är en bra idé? Har inte hört en enda människa uttala sig positivt om den, och ändå verkar det som att den kanske kommer att röstas igenom. Länge leve demokratin.

Och Svante och jag fortsätter med vår eviga betapet-duell. Det är ruskigt jämnt hela tiden. Jag undrar lite hur många nörd-poäng det är att spela internet-scrabble. Det är nog några stycken. Men det är ju världens näst bästa spel, efter Guitar Hero. Beroendeframkallande är bara förnamnet. 

På väg hem genom Mockfjärd på cykel. Klockan är strax efter tio, det skymmer. Möter en enda bil i korsningen vid fotbollsplanen. På Hea-nöjet visas det tydligen EM-match, ser några enstaka bilar där. Ett gäng moppeungar hänger utanför fritidsgården. Far över älvbron, vattnet är mörkgrått. Uppför backen, åt vänster in på Nyåkern. Jag måste ha cyklat här hur många gånger som helst på högstadiet. Allt är precis som förut, gräset är lika oklippt som alltid vid det andra gula huset bakom före detta Garnboden. Min gamla kompis mamma har flyttat från huset där hon bodde förut, nu står det en studsmatta i trädgården. Det luktar bekant av sjövatten vid Högbergsdammen. Jag funderar på hur brant jag tyckte att backen efter dammen var när jag var liten. Inte en människa ute på Högberget. Det börjar bli kallt, det regnade för en timme sen. Allt är precis som förut, tiden står stilla. Man kan sjunka ihop till ingenting i det, men om man lyckas vila i det stillastående är det ganska vackert.
_ _ _

Hälsade på Mio idag. Vi kom efter en del funderande fram till att det är första gången vi ses sen förra sommaren. Hur lyckas man vara så usel på att träffa sina bästa vänner? Det borde fan vara straffbart. Det blir till att göra bot och bättring nu under sommaren. Banne mig!

Jobbet rullar på. Tiden står lite stilla innanför Törnholns väggar också, men ingen har väl trott att det ska vara partyparty att bli gammal. Det är hälsosamt att vara någonstans där rastens samtalsämne kan vara någons nyinköpta pelargoner, "som ä sô fine sô ni kan int' tro hur fine dôm ä!" Det plockar ner mig på jorden litegrann, ner från den snurrande Kinavärlden jag delvis hänger kvar i. Nu jävlar är jag hemma, nu måste jag vara hemma på riktigt.

Läste i tidningen VI för några dagar sen att vänstervridna människor generellt sett mår sämre än högervridna. Hah. Det är klart att det blir så, som högervriden kanske man kan tycka att världen är på väg åt rätt håll och vara nöjd med det. Det kanske vore enklare så, egentligen. Synd bara att mamma och pappa skulle döda mig om jag gick med i MUF (och att jag inte skulle kunna leva med mig själv heller).

Lyssnar igenom några album med psykedelisk rock från slutet av 60- och början av 70-talet. Shiver är bäst hittills, med albumet San Fransisco's Shiver. Jag upphör aldrig att vara bitter över att jag inte var ung i slutet av 60-talet. Elände.

Imorgon ska jag på begravning i Transtrand.

Och så ska jag påminna alla, inte minst mig själv, om mitt och Maries gamla motto, ur Ebba Grön-låten Stockholms pärlor:
Vi gråter aldrig, vi skrattar åt livet som ett skämt.

Det är något med att skaffa en blogg som känns aningen löjligt. Riktigt löjligt, till och med. Jag vet inte riktigt varför. Tror att jag ska avstå från att spekulera i det, annars kommer jag bara att säga något som får mig att låta ännu mer pretentiös än jag är. Här sitter jag i vilket fall som helst och skriver på mitt första blogginlägg (om man bortser från sporadiska inlägg på kinakurs-bloggen). För jag behöver ju skriva. Hela tiden, helst. Det vittnar min nyligen ihopsamlade jättehög av det senaste halvårets fullklottrade papper om. Och om sisådär 2,5 månad drar jag tillbaka till Kina, då kommer bloggen nog rent av att behövas på riktigt, för att då och då tala om för folk att jag (förhoppningsvis) fortfarande lever och har hälsan. Tills dess är den bara en ursäkt för att spamma och spekulera.

Nu har jag haft sommarlov i snart en vecka, och jobbat på äldreboendet i tre dagar. Motalaveckorna var de stördaste på länge, det är allt jag tänker säga om den saken. Och att jag saknar Ashi och Sanna. På jobbet är allt ungefär som förra sommaren. Pensionärerna är precis lika döva som tidigare; de flesta är lite kravligare, någon enstaka är lite piggare. Tiden går ganska långsamt, men det är rätt trevligt också. En gubbe kallar mig för älskling, en annan blir lika glad varenda gång han frågar vem jag är och jag berättar att jag är släkt med Björklunds Anna. Nästan alla pratar brett mål, några gamla Mockfjärdsbor säger till och med i istället för y, så att man kan få höra att nåt är "drigt" eller att det var "kickling" till middag. Sånt gör det lätt värt att jobba där.

Dagens konstaterande är att jag fan inte borde ha körkort. Jag vet inte vad förarprövaren tänkte på den dag han godkände min uppkörning. Jag åkte till Borlänge idag för att köpa en ny bh, och jag lyckades hela tre gånger göra idiotbedömningar av trafiken och antagligen ge oskyldiga medmänniskor hjärtattacker. Kunde riktigt höra dem svära över idioten i den gröna Mercan. Ska nog hålla mig till att cykla framöver. Synd att jag hatar att cykla. Och det som är schysst med att köra bil är att man kan sitta och sjunga och prata för sig själv i bilen, utan att någon hör. Sjunga högt som satan, helst. Det är bra. Om det är bra att prata med sig själv är väl mer tveksamt, men jag har tyvärr en benägenhet att göra det.

Lyssna på: The above ground sound of Jake Holmes från 1967. 29 alldeles briljanta minuter 60-talsgalenskaper. Innehåller bland annat någon slags originalversion av Dazed and confused som kära gamla Zeppelin spelade in senare.

Idag återupptäckte jag min gamla favoritgåta:

What do you get if you cross an agnostic, a dyslexic and an insomniac?
A guy who stays up all night wondering if there is a Dog.

Själv tänkte jag undvika att sitta uppe hela natten och fundera, för en gångs skull.
Godnatt kamrater!