Aniara
Jag och Sanna såg Aniara på Stadsteatern igår. Lider nu ett drygt dygn senare fortfarande av sviterna av denna intrycksöverdos. Till att börja med kan man konstatera att de kunde ha skurit i den lite. Historien är hur som helst lite förvirrande, så det hade inte gjort särskilt mycket att korta ned den från tre timmar till kanske... två? Kanske hade de tre timmarna känts lite mer okej om vi suttit nere på parkett, dock, och inte uppe på andra balkong, där man liksom finner sig tvungen att sitta framåtlutad för att se ordentligt. Lyckligtvis är teatern inte så stor som Shiji Juyuan i Beijing, där jag och Rachel satt på andra (eller fyrtioåttonde) balkong när vi såg Zuoxiao Zuzhou. Eh, "såg". Hörde.
Annars då: häftig scenografi, bra musik signerad riksknarkaren Kleerup, skönsång signerad Helen Sjöholm, bitvis gripande och känslofyllt, så att man riktig kände ödsligheten i berättelsen, den stora hopplösheten i att vara på väg ut i ingenstans. Det var plussidan. På minussidan står som sagt längden, det sega slutet, och att en del av skådespelarnas oförmåga att skådespela på vers (eller kanske att skådespela alls, jag har inte sett dem i något annat). Det kändes på något vis som att det var veteranerna som hanterade det bäst; Sven Wollter (sa jag Sven Wollter?!), Claire Wikholm, Ingvar Hirdwall och Helge Skoog. De andra var liksom för gapiga, för osmidiga och överdrivna. Jag tror faktiskt att det går att spela naturligt även när ens repliker utgörs av en något föråldrad rymdsaga på vers. De nyss nämnda fyra veteranerna lyckades ju.
Framför allt kändes det ojämnt, ständigt pendlande mellan fantastiskt och fånigt, storslaget och stelt. Dels har det väl att göra med berättelsen i sig, som man ju lämnat tämligen intakt, men dels med skådespelarna och deras ojämnhet sinsemellan. Härnäst ska jag låna boken och se hur föreställningen verkar i ljuset av den.
Framför allt kändes det ojämnt, ständigt pendlande mellan fantastiskt och fånigt, storslaget och stelt. Dels har det väl att göra med berättelsen i sig, som man ju lämnat tämligen intakt, men dels med skådespelarna och deras ojämnhet sinsemellan. Härnäst ska jag låna boken och se hur föreställningen verkar i ljuset av den.
Flyttade
Krönika från i lördags. Den handlar om den lilla lägenheten som nu är hemma, och om andra lägenheter, eller frånvaron av dem.
Jag hade en lätt släng av separationsångest när vi började packa ihop i Sätra, och sista kvällen kändes det rent sorgligt, men det gick över. Det gick över med två stora fönster och den lätt hisnande känslan av att vara så långt ovan marken. Gick också över med väggar utan tejpmärken, en stor bokhylla där mina böcker slipper trängas och en säng (soffa) som inte knarrar. Ibland känns Täby lite avlägset, men mätt i tid på buss och tunnelbana är det inte så farligt. En lägenhet är en lägenhet är allt man behöver, och med en sambo, några böcker, en kaffepress och en adventsljusstake finns det inte mycket att klaga på.
Ikväll ska jag och Jing och titta på luciatåg. Jag har gett upp försöken att förklara vad det är för någonting, lika bra att han får se det med egna ögon. Jag tror att jag drömde om vita linnen och glitter inatt.
Jag hade en lätt släng av separationsångest när vi började packa ihop i Sätra, och sista kvällen kändes det rent sorgligt, men det gick över. Det gick över med två stora fönster och den lätt hisnande känslan av att vara så långt ovan marken. Gick också över med väggar utan tejpmärken, en stor bokhylla där mina böcker slipper trängas och en säng (soffa) som inte knarrar. Ibland känns Täby lite avlägset, men mätt i tid på buss och tunnelbana är det inte så farligt. En lägenhet är en lägenhet är allt man behöver, och med en sambo, några böcker, en kaffepress och en adventsljusstake finns det inte mycket att klaga på.
Ikväll ska jag och Jing och titta på luciatåg. Jag har gett upp försöken att förklara vad det är för någonting, lika bra att han får se det med egna ögon. Jag tror att jag drömde om vita linnen och glitter inatt.
Sammanfall
Det förvånar mig att jag inte vill skriva. Att jag inget har att säga.
Men jag kan säga att det rådde ett slags tryckt stämning på tunnelbanan idag. Något lite dämpat, aningen oroat, rädsla är att ta i, men något var det. Det känns som att vår sverigebild slås sönder bit för bit. Vi var ju inte som resten av Europa, vi var ju lite bättre, lite tryggare, lite tolerantare. Eller inte. Här ligger nu en söndersprängd man på Bryggargatan, är det tänkt att vi ska vara rädda? Kanske borde jag vara rädd, men jag är bara förvirrad. Lite uppgiven, kanske, lite arg. Vem orkar egentligen ta in vad det betyder? M gick och köpte en till drink när vi fick höra talas om det på KMH-festen, sa att "om jag ska dö ikväll så ska jag fan vara dyng", och kanske är det allt man kan göra.
Träden i norr （北方的树）
I jakt på dikter av Yi Wei, som Anna Gustafsson-Chen skrev om på sin blogg, hittade jag även en dikt av en Gao Ping, om denne är känd eller ej har jag ingen aning om. Poängen var att det var en ganska enkel dikt, och jag gjorde ett litet försök att översätta den. Träden i norr heter den.
Träden i norr
Är alla hjältar, höga som låga
Törs övervintra helt nakna
Blommorna i söder
Är alla upplysta, stora som små
I full blom alla fyra årstider
Öknen i väster
Har varken blommor eller träd
Bara en fruktansvärt törstig vind
I varje sandkorns dröm
Finns en brunn
Ur vilken grönska forsar fram
(北方的树
高低都是英雄
敢于全裸着过冬
南方的花
大小都很开明
四季怒放不停
西部的的沙漠
没有花也没有树
只有可得要命的风
每一粒沙的梦中
都有一眼井
喷出一片葱茏)
高低都是英雄
敢于全裸着过冬
南方的花
大小都很开明
四季怒放不停
西部的的沙漠
没有花也没有树
只有可得要命的风
每一粒沙的梦中
都有一眼井
喷出一片葱茏)
