sharlan

För att hantera din frånvaro, pappa, har jag under det gångna året

   gråtit ibland

   citerat dig ganska ofta
  gått i Malung och sjungit och spelat din musik (folkmusiken har bara varit outhärdlig en enda gång, på Oktoberstämman i Uppsala när Jonny spelade Min levnads afton, musik har nästan aldrig gjort så ont)
   haft din klocka med när jag gjort jobbiga saker (funkar varje gång)
   byggt ett litet altare och tänt ljus
   börjat gå runt och bit för bit rita en inre karta av Knusberget
   saktat ned vid timmertravar och sett efter vem som huggit
   haft kalas på logen, trots allt
   haft en av dina skogsskjortor på mig ibland (idag, inte minst)
   haft din bruna Wåhlstedtströja på mig ibland (den har värmt)
   lånat ut ett gäng av dina kepsar på Pistvaktfesten
   lyssnat på Simon & Garfunkel på nätterna
   (men inte riktigt klarat av att lyssna på Leonard Cohen)
   på din uteblivna födelsedag stått vid Lennon-väggen i Prag och föreställt mig hur nöjd du sett ut om du varit där och sett den, trots att du nog inte precis gillade grafitti
   återupptäckt träd
   läst om träd
   tänkt på träd
   ibland trott att jag hört dig prata bland rasslande grenar
   lärt mig Frisell-låtar och lyssnat på norsk sång
   rensat och städat, i små och plötsliga utbrott
   pratat en del, med mig själv och andra
   avstått, hoppat över, sagt nej, sagt kanske nästa gång
   sovit och vilat och vilat och sovit
   dansat, trots allt
   tagit skogen till mitt hjärta och

  svurit mig till Värbacken och lovat att fortsätta där du slutade, att älska dessa timmerväggar så som du älskade dem