sharlan

Jag är hemma från Berlin, och det finns inte mycket att säga om det. Tillbaka till stickning, kinesiska tv-serier och hårt bröd. På tisdag åker jag till Äppelbo och dricker whisky. Snart åker jag till Stockholm och fixar kinesiskt visum för våren. Saknar Qingdao-folket lite redan, fast jag träffade dem nyss. Laura och Sören började yra om komma hit i januari, jag hoppas att det blir av, även om jag tvivlar på det. Om inte annat verkar det som att nästan alla (utom Sören) kommer att vara i Kina i mars-april. Då ses vi, och dansar på Le Bang.

Av någon anledning tänker jag på dagen då Michael Jackson dog. Jag har aldrig lyssnat på Michael Jackson, egentligen. Ändå kändes det så konstigt när han dog, och hela dagen ramades in av den tanken. Jag kommer ihåg praktiskt allt som hände den dagen, för att varje händelse kan kopplas till den hädangångne popstjärnan. Mitt på dagen träffade jag Liu Bing för sista gången. Vi åt lunch med en av hennes kompisar på en Sichuan-restaurang. Det första hon sa när vi träffades var "MICHAEL JACKSON ÄR DÖD!" och jag trodde henne inte riktigt. På kvällen åkte jag och Vicky hem till Patrick. Laura och Sören kom också dit, och Patrick lagade mat åt oss. Jag frågade Sören om han också hört att Michael Jackson dött, och det hade han. Vi drack vår sedvanliga Tsingtao-öl och skålade för the late Jacko. Efter middagen åkte vi till Hausbrandt Café och drack mer öl på deras uteservering (trots att det regnade). När det var dags att gå till Le Bang blev jag ivägsläpad av Bernardino som hade ärenden att uträtta och var övertygad om att han inte skulle hitta till Le Bang om inte jag följde med och agerade vägvisare. Därav missade jag Michael Jackson-medleyt som tydligen spelades där. Le Bang var segt, folk ville vidare till Jazz Corner. Jag och Sören vägrade, och gick och sjöng karaoke istället. Han var jättefull, jag nästan nykter. Vi sjöng Billy Jean och Thriller. Framåt fyra gick vi hem, och utanför Freeman stod en liten whiteboard-tavla med orden "In memory of MJ, king of pop". Om inte MJ gått och dött just denna dag hade jag nog inte kommit ihåg mycket av den, åtminstone inte kunnat placera det som hände under en och samma dag. Men nu gick han och dog, och dagen blev alldeles tydlig, liksom inramad. Konstigt, det där.

Nu är jag i Berlin. Här har man ä och ö pa tangenbordet, men där det där a:et med en ring borde sitta finner man istället ett ü, och y och z har bytt plats. I rummet intill sitter Laura, Sören, Martin, Shane och Lauras mamma och ser pa film. Jag känner mig för ofokuserad för att se pa film, men inbillar mig att jag ska vara fokuserad nog för att kunna skriva. Det gar sadär.

Flög hit i onsdag, flygresan över ett klart och skymningsrött Sverige var sa vacker att jag glömde bort att jag är rädd för att flyga. Fem minuter efter att jag kramat mina kära Qingdao-ers kändes det som att vi inte ens skilts at. De dryga tre manaderna sedan vi sags är som bortblasta. Första kvällen tillbringades i Lauras lägenhet, vi lagade mat, pratade, och drack alldeles för mycket, därav blev det inte mycket alls gjort under torsdagen. Pa fredagen tog vi en sightseeing-rundtur. Berlin är fantastiskt. Stort, men avslappnat, ganska slitet men ganska fint, och sa historietyngt att det tar andan ur en. Judiska museet, riksdagsbyggnaden, den bombade kyrkan, vita kors invid Spree, Brandenburger Tor, Tiergarten, Ku'damm, Alexanderplatz. Imorgon när Laura och Sören har föreläsningar ska jag, Shane och Martin till mur-museet vid Checkpoint Charlie. Jag kommer antagligen att börja grata. Korsen vid Spree var nagot av det sorgligaste jag sett, med namn och dödsdatum tillhörande ett antal människor som försökte fly till väst genom att simma över floden, men misslyckades.

Staden gör mig liksom yr. Lauras mammas otroliga lägenhet vid Mehringdamm med fyra meter i tak, all billig, god mat, ett electronicadisco i ett suspekt källarvalv, blandningen av nationaliteter, sprak, ideer, en explosion av kultur och kreativitet. Samtidigt är det en fattig stad. Det är billigt, lite nerganget, enkelt. Men det är vackert, och oavbrutet intressant. Jag kommer att komma tillbaka hit.

Och igar kvall dansade vi till Michael Jackson pa en fyrtioarsfest pa ett tjusigt reklamkontor, tillsammans med en massa kulturella människor med ett antal glas champagne innanför västen. Det var märkligt, men väldigt roligt.

Sista texten vi läser med kinesiskakursen är en översättning av andra kapitlet ur Salingers Catcher in the rye. Jag läser den och tycker att den är ganska bra. Sedan letar jag fram Räddaren i nöden ur bokhyllan och läser samma kapitel. Visst känner jag igen vad som händer, hur huvudpersonen går hem till sin lärare för att säga adjö, och läraren är dryg och sarkastisk och talar om för honom att han är en sopa. Men ändå är det två helt olika texter på svenska och kinesiska. I den kinesiska, lite tillrättalagda versionen säger Holden "aiya!" hela tiden, vilket betyder precis vad det låter som (en uppgiven suck, ungefär), medan han i den svenska påpekar att det är "ja jävlar!" som han så ofta häver ur sig. Faktum är att Holden i den svenska versionen (och, får jag anta, även i den engelska) svär i varannan mening. Han verkar fruktansvärt frustrerad och förbannad. I den kinesiska är han mer lite tjurig och trött på allting. Jag hade tidigare inte tänkt på att det skulle vara så, men när jag tänker efter är det inte konstigt att man putsar till de kinesiska översättningarna. Tonar ned, slätar ut, ta det lilla lugna. Inte bråka. Det skrämmer mig onekligen lite.

För övrigt anar jag att det faktum att jag två nätter i rad drömt om Hawkeye-skämt, BJ-skratt och korpral Klingers klänningar är ett tecken på att jag borde ta en paus i mitt MASH-frossande. Det är inte hälsosamt längre. Men det är svårt att låta bli. Min fascination för Hawkeye börjar övergå i en BJ-crush, trots den hiskeliga mustaschen. När jag ser bilder av skådespelargänget idag blir jag nästan lite ledsen över att de faktiskt blivit gamla, jag skulle önska att det gick omkring en Benjamin Franklin Pierce någonstans i världen, med håret bara lite gråsprängt, inte vitt. Helst skulle han få gå omkring någonstans i närheten av mig, och ta sin kompis BJ Hunnicutt med sig. Men som sagt, jag kanske borde lägga av ett tag. Eller så köper jag den där t-shirten jag såg på nätet, den med trycket FRANK BURNS EATS WORMS. Eller den där det står RADAR FOR PRESIDENT.

Under kvällen fastnar jag i mitt rum. Börjar riva i lådor och kartonger, bläddra bland papper och lägga böcker i fina högar. Dammet yr och minnena skräller. Jag tar slutligen ned min gamla Nirvana-affisch från väggen, det är dags för det, sju år senare. Där den suttit sätter jag istället upp målade vykort från 798, kortet från Sören, en gammal bild på Mio och Linda, Leonard Cohen-biljetten, det urgamla urklippet med texten till "Working class hero" som jag hittade inuti Marianne Faithfull-skivan, en Berglin-bild, två kinesiska tågbiljetter, ett ess och en dam ur kortleken jag stal på Transsibiriska järnvägen, en bild på Anders när han var liten och sockersöt, och en bild på Jim Morrison. Så blev väggen mycket mera min, mycket mera nu. Jag sorterar alla nästintill oanvända smycken, men låter garderoben vara tills en annan gång.

På golvet bredvid elementet står tre kartonger. Den minsta är full av brev, jag hade nog trott att det var brev från flera olika personer. Men när jag lyfter upp kartongen och tittar igenom breven visar det sig att de är från samma person allihop. Det är nästan 70 brev, från en och samma människa. Det första är skrivet den tjugonde augusti 2000. Då hade denna människa nyss fyllt tolv, och jag skulle snart fylla tolv. I brev nummer tre skriver hon att hon har åtta brevkompisar, och jag vill minnas att jag också hade uppåt tio stycken på den tiden. Jag läser några slumpvis utvalda brev, ser hennes handstil förvandlas, ser det färgglada brevpapperet bytas ut mot vanliga papper från ett kollegieblock. Det dyker upp dikter, och bilder, och foton. Det blir mer och mer personligt, det blir så personligt som det någonsin har varit med någon. Ett tag berättade vi precis allt för varandra. Sedan tunnades strömmen av brev ut, vi kanske mest tänkte på varandra, men skrev inte. Kanske har jag tappat bort några brev när jag flyttat. Men det är ändå nästan 70 brev, en annan människas ord som fomar ett dokument över hennes liv, och över mitt. Få saker har varit så betydelsefulla som dessa brev. De har varit något att vila i, något att luta sig mot. Det sista brevet är skrivet någon gång i somras, nätt nio år efter att det första skrevs. Inte mycket är sig likt. De åtta-tio brevvännerna har blivit en, men denna enda är den enda jag någonsin behöver.