sharlan

I incheckningskön på Arlanda var alla svenskar sura och gnälliga, utom jag, som märkte att jag blev alldeles genomlyckligt varm i hjärtat av att hamna bredvid tio-tolv röriga kineser med för mycket bagage som gjorde kaos och var allmänt högljudda. Det är ändå något med det goda humöret som råder bland kineser på resa. Det var precis vad jag ville vara omgiven av just då.

Och nu är jag framme och går mest runt och ler för mig själv. Solen skiner, det är bara lite smoggigt, röda papperslyktor i träden överallt. Såg en kille på tunnelbana med en bisarr mössa i form av en fisk, insåg att han nog varit på nyårsmarknad i Ditanparken. Så jag gick också dit, och såg en massa vuxna, i övrigt seriösa män i konstiga mössor. Det var fullkomligt kaos, antagligen mer folk på den marknaden än vad som passerat genom Djura sedan man dikade ur Sjöbotten på 1200-talet. Försäljare som vrålar, dånande högtalare, ungar med smatterleksaker, men även här: det där goda humöret, hur folk skrattar och gapar och lever om och liksom inte ber om ursäkt för sig. Det är så klart på gott och ont, men idag tycker jag bara att det är underbart.

 

Och telefonnumret jag precis skaffat är +8615801507343. Går nog att sms:a till om man vill.

Var på skrivarhelg med åtta kloka kvinnor på Elin Wägners Lilla Björka mitt i mörkaste Småland. Alldeles för kort, men jag fick ändå en del skrivet, och återvände hemåt full av inspiration gällande skrivande, läsande, tro och dumpstring.
Vi började lördagen med en klassisk skrivövning: beskriv en plats utan att fokusera på synintryck. Jag skrev så här:


Det är det här som är platsen. Som om den vore synonym med ordet plats, som om inget fanns att säga om andra platser i världen. Som om jag hade lovat honom att alltid berätta om just den här platsen.
Här är den halvhjärtade värmen av öppen eld, den som bara nästan når till motsatt vägg, som delar dig i varmt och kallt, en sida vänd till och en sida vänd ifrån. Här luktar trä, brännhet björk och sprättande tall. Förunderligt hur något nedhugget och dödat kan lukta så mycket liv.
Något rått dröjer kvar i tapeter och täcken, blandas med lukt av fotogen och kokat kaffe. Därtill två typer av mint: urgammal Blåvitt-tandkräm och polkagrisarna från pappas sista sommar.
Det är lätt att beskriva platsen som tyst, lätt att nästan slås omkull av frånvaron av bilar, fläktar, kylskåp och väntande sladdar. Men tystnaden är bara en halv sanning, för eld dånar, stjärnhimmel dånar och träden, hur träd kan dåna! Närmsta björken förvandlar minsta ord till storm, där varje viskning av ett löv läggs intill ett annat, tills det är ljudet av en fors, en strömvirvel ovanför marken.
Så dånar det i det vi kallar tystnad, och där i ljudet av löven lever han alltid kvar.

god eftermiddag älg,
vill du hälsa pappa
att jag och de mina
står upprätt och verkar,
att livet går på i all
ändlighet.
hälsa också att våren
grönskar och bränner.
att träden växer
tar han reda på själv