sharlan

Efter sex nätter på hostel med en snarkande kanadensiska i sängen under mig har jag nu landat hemma hos Jesse och Adam och deras förtjusande katt Bunny (som fick sitta i karantän i en hel månad efter att han flugits från Minneapolis till Beijing, stackars!). Det är den typiska Beijinglägenheten med vitmålade betongväggar, bord med glasskiva, stora sängar, omysig belysning och mörkbruna dörrar. Hade tänkt gå på spelning på XP Club ikväll, men när jag väl kom hit blev jag tvärtrött och tänker inte gå utanför dörren mer idag. 

 

Var på planetarium idag, alldeles lagom att titta på utställningar om rymden riktade till barn, då språket därmed var så enkelt att även jag kunde hänga med ganska bra i astronomitermerna. Och som med så mycket annat är kinesiskan självklar på sitt vis: nebulosa heter stjärnmoln (星云), planeter är vandrande stjärnor (行星), och solsystemet heter mycket riktigt 太阳系. Fint också att de fem planeter som man kunnat se även före teleskopet fått namn efter de fem elementen: Merkurius är Vattenstjärnan, Venus Metallstjärnan, Mars Eldstjärnan, Jupiter Trästjärnan och Saturnus Jordstjärnan. Mån-rovern som Kina nyligen skickade upp heter Yutu, Jadekaninen, efter den kinesiska legenden om att det bor en kanin på månen. Fina saker alltihop, och ett mys att vara på planetarium.

 

Sedan: kaffe på Sandglass, där klockan på väggen alltjämt står på åtta över åtta. Det spelades lite stimmig musik, vilket inte skulle ha hänt på den tiden då överstemongolen drev stället, men det är länge sedan nu. Det är mycket som är länge sedan, får jag konstatera. Per och Stefan, Beixinqiao, mat på muslimhaket och Gulag, vara nitton år gammal och här för första gången. Men Sandglass är fortfarande en oas vid det allt rörigare Nanluogu xiang, jag tänker varje gång att jag skulle vilja ta dit min bokhylla, en säng och ett piano och bara flytta in.

I incheckningskön på Arlanda var alla svenskar sura och gnälliga, utom jag, som märkte att jag blev alldeles genomlyckligt varm i hjärtat av att hamna bredvid tio-tolv röriga kineser med för mycket bagage som gjorde kaos och var allmänt högljudda. Det är ändå något med det goda humöret som råder bland kineser på resa. Det var precis vad jag ville vara omgiven av just då.

Och nu är jag framme och går mest runt och ler för mig själv. Solen skiner, det är bara lite smoggigt, röda papperslyktor i träden överallt. Såg en kille på tunnelbana med en bisarr mössa i form av en fisk, insåg att han nog varit på nyårsmarknad i Ditanparken. Så jag gick också dit, och såg en massa vuxna, i övrigt seriösa män i konstiga mössor. Det var fullkomligt kaos, antagligen mer folk på den marknaden än vad som passerat genom Djura sedan man dikade ur Sjöbotten på 1200-talet. Försäljare som vrålar, dånande högtalare, ungar med smatterleksaker, men även här: det där goda humöret, hur folk skrattar och gapar och lever om och liksom inte ber om ursäkt för sig. Det är så klart på gott och ont, men idag tycker jag bara att det är underbart.

 

Och telefonnumret jag precis skaffat är +8615801507343. Går nog att sms:a till om man vill.