sharlan

Ack det rockstjärneliv i vilket man sitter i sin soffa och dricker kamomillte på nyårsafton, redo att snart lägga sig, mer än timme före tolvslaget. Och ack den stilla lycka det är att i all stillhet känna sig ganska nöjd med allt detta.

 

Jag skrev på Facebook att 2014 kanske är året då jag hittade hem. Tänkte väl främst på Djura och det lilla huset jag verkligen tänker på som hemma nu, den mest självklara betydelsen av hem. Men jag tänkte också på något inre, en känsla av att ha hittat hem i mig själv. En ro som inte funnits förut. Jag läste boken Introvert av Linus Jonkman någon gång i början av året. Den var egentligen inte något mästerverk, men få saker jag läst har gjort mig så gott som den.

 

Kort uttryck lärde jag mig vad ordet introvert egentligen betyder, och det kändes till stor del som en sammanfattning av min personlighet. Det i mig själv som jag bråkat så med, som gjort att jag svarat ja på alldeles för många frågor i ett idiotiskt "testa dig själv: lider du av social fobi?"-test; det är i själva verket inget att bråka om. En lägre toleransnivå för dopamin gör att den introverta hjärnan inte konstant behöver variation och underhållning, gör att man kan vara alldeles nöjd med att vara tyst ibland, vara ensam ibland (eller ofta), med att göra en och samma sak länge. Det gör att man kan koncentrera sig, kan nörda ner sig, kan lyssna, kan analysera. Det behöver inte innebära att man är blyg och tillbakadragen, snarare kan man ofta vara en bra talare, men det sociala tar energi. (Jag anar att min egen gräns går vid grupper på fyra personer, är det fler än så i ett rum blir jag tyst, jag hinner inte med, orkar inte, uppslukas av mitt lyssnande och glömmer bort att delta på ett sätt som andra faktiskt märker.) Extroverta får energi av socialt umgänge, introverta får energi av att vara för sig själva.

 

Jag har ju alltid varit så här. Men jag har stretat emot. Skämts, våndats, oroats, försökt tvinga fram en förändring. Problemet är ju att de introverta per definition inte är de som hörs mest, de som pratar om hur det är att vara människa är de extroverta, och så sitter vi andra där och tror att vi är ensamma om att vara som vi är. Men 2014 blev året då jag på riktigt började tillåta mig själv att avstå, säga nej jag vill inte, nej jag orkar inte. Då jag började stänga in mig med gott samvete, när så behövts. Det här är också ett sätt att vara, och jag mår så mycket bättre att av omfamna det introverta och inte skämmas över att jag trivs väldigt bra inuti mitt eget huvud. Det var också att hitta hem.