sharlan

Nu ar jag har. Efter 11 timmars flyg och tre timmars slohangande i Frankfurt ar jag har. Jag har delat flygplan med Tysklands paralympics-trupp och sovit fantastiskt daligt. Det kanns som att klockan ska vara mer an ett, fast det borde kannas tvartom. Jag skulle latt kunna lagga mig och sova snart, men jag ska plaga mig till att vara vaken atminstone till nio. Jag har atminstone ordnat en sang att sova i, pa Hua Feng Youth Hostel, alldeles mittemot bankomaten vid Jiaodaokou. Jag akte dit omedelbart, det kandes mer an sjalvklart att gora det. Det blev en ganska lang taxiresa under vilken jag och chaufforen hann prata om allt ifran sommarens vader i Beijing till svenska fotbollsspelare (forst nu forstar jag att det var Zlatan han syftade pa nar han pratade om Yi Bo, Sveriges basta spelare). 

Och det kanns faktiskt som att komma hem. Det mesta ar sig likt. Satt dar i taxin och log for mig sjalv. Nu ar jag i Beijing igen. Med den hysteriska trafiken, skolbarnen i de blavitroda traningsoverallerna, lukten av olja och kryddor fran restaurangerna. Och den dar andra lukten, Beijnglukten. Det luktar sannerligen inte gott, men det ar anda skont att kanna igen sig i nagot. Efter att jag dumpat vaskorna pa hostelet och baddat in Lejon i min kofta (och funderat lite pa hur mycket jag saknar det storre lejonet) gick jag till Mo Wang och at. Jag hade forestallt mig de gamla hederliga vegetariska nudlarna med en massa chili. Men inte nog med att muslimhaket tydligen forsvunnit; de har aven vagat andra menyn pa Mo Wang! Ack. Fast det ar val Kina, antar jag. Man kan inte tro att saker ska vara sig det minsta lika aven om man bara varit borta i tre-fyra manader. Saker gar fort har, valdigt fort.

Man ar uppenbarligen ett vanedjur. Jag sitter har pa samma gamla sunkiga internetcafe som jag satt pa forut, och innan jag gick hit handlade jag saker pa snabbkopet. Aven dar samma gamla grejer som forr, sa nar som pa Icke Mao-godiset som INTE FANNS! Buhu. Kopte Pocky istallet for att trosta mig sjalv lite. Det kanske blir vad jag gor ikvall: ater Pocky och dricker te. Kanner mig lite lost. Det ar konstigt att vara har alldeles ensam, utan nagon att riktigt smalta allt tillsammans med. Sen ska jag dessutom vidare till en stad dar jag knappt kanner igen mig. Fast dar blir jag ju kvar lange, sa vilsenheten slapper nog snart. Nu ska jag bara agna nagra dagar at att traska runt och mysa i kara Beijing. Ata god mat, dricka milkshake pa Sandglass, halsa pa ayi och shushu. Men nu ar det dags att samla lite mod och energi for att ta tunnelbanan till Gongzhufen och kopa en mobiltelefon. Maila mig garna om hur ni har det dar hemma.