Qidai
Det är söndag men jag tror att det är måndag. Jag är nedtröttad till amöbastadiet men kan inte sova på nätterna. Jag lyssnar på Zhou Yun Peng i sängen och tycker om hans allvarliga, på något vis omoderna röst. Sedan släpar jag mig upp klockan sex och åker till jobbet, alldeles för trött för att köra bil. Håll er borta från riksväg 71 mellan Mockfjärd och Floda mellan klockan halv sju och åtta på morgonen.
Men jag har planer som gör mig glad. Först Rättvik på tisdag, givetvis med kamrat Kristiansen i ena handen och ett vinglas i den andra. Kanske träffar vi några av våra gamla fosterbarn från Golfvägstiden, de som slaggade på soffan lite då och då, i ett annat liv då vi bodde granne med Burk-Erik. Säkerligen träffar vi en massa raggare, det är ju Classic-cruising. Egentligen är jag ack så ointresserad av bilar och rockabilly och fascinationen för sydstatsestetik. Men hej vi bor på landsbygden, man får vara glad att det händer något alls. Och Rättvik är fint och hemma oavsett, speciellt om Marie är med. Det är över två år sedan vi flyttade därifrån. Konstigt att tänka sig.
Och så är Way out west-biljetten köpt och klar. Upptäckte att Wolfmother och Röyksopp lagts till på artistlistan. Det kommer att bli grymt, det där. Det är en schysst festival, lite mer städad än Hultsfred, lite intressantare än Peace&Love (åtminstone i år), lättillgängligt i en stor stad. Dit med Marie, bo hos Linda, och Mio kommer också ner. Innan dess leka med Ashi och Sanna i Linköping. Det låter ju som en vecka nästan för bra för att vara sann, med alla de allra bästa.
Annars ser jag på MASH och kinesiska såpor, läser Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann (mycket bra hittills), har lite ont i ryggen, försöker dricka mindre kaffe, lyssnar på Quan om och om igen, och väntar på ett samtal, nej två, från Tyskland. Det är så stilla, allting, nästan overkligt.
Men jag har planer som gör mig glad. Först Rättvik på tisdag, givetvis med kamrat Kristiansen i ena handen och ett vinglas i den andra. Kanske träffar vi några av våra gamla fosterbarn från Golfvägstiden, de som slaggade på soffan lite då och då, i ett annat liv då vi bodde granne med Burk-Erik. Säkerligen träffar vi en massa raggare, det är ju Classic-cruising. Egentligen är jag ack så ointresserad av bilar och rockabilly och fascinationen för sydstatsestetik. Men hej vi bor på landsbygden, man får vara glad att det händer något alls. Och Rättvik är fint och hemma oavsett, speciellt om Marie är med. Det är över två år sedan vi flyttade därifrån. Konstigt att tänka sig.
Och så är Way out west-biljetten köpt och klar. Upptäckte att Wolfmother och Röyksopp lagts till på artistlistan. Det kommer att bli grymt, det där. Det är en schysst festival, lite mer städad än Hultsfred, lite intressantare än Peace&Love (åtminstone i år), lättillgängligt i en stor stad. Dit med Marie, bo hos Linda, och Mio kommer också ner. Innan dess leka med Ashi och Sanna i Linköping. Det låter ju som en vecka nästan för bra för att vara sann, med alla de allra bästa.
Annars ser jag på MASH och kinesiska såpor, läser Carl-Johan Vallgrens Kunzelmann & Kunzelmann (mycket bra hittills), har lite ont i ryggen, försöker dricka mindre kaffe, lyssnar på Quan om och om igen, och väntar på ett samtal, nej två, från Tyskland. Det är så stilla, allting, nästan overkligt.
Kommentarer
Trackback
