sharlan

Om

Jag lägger märke till honom så fort han kliver ombord. En gammal farbror, kortklippt med gråvitt hår, förvirring i blicken, han ser lite ut som ett borttappat barn. Han är klädd i en ljusbrun jacka och har en läderväska kring halsen, han har en käpp i handen och kliver med ostadiga steg ombord på flyget. De andra passagerarna drar på rullväskor och skyndar framåt med blicken höjd; han verkar lite ängslig, tittar på sitt boardingkort och letar efter sitt platsnummer. Irriterade människor tränger sig förbi och pressar honom åt sidan så att han måste stå böjd framåt. Slutligen sätter han sig snett framför mig med läderväskan tryckt i famnen, i den finns kanske alla hans identitetshandlingar. Käppen är lite för lång, han böjer sig fram för att lägga den under sätet framför sig, men en flygvärdinna kommer hastande och tar den och ställer den längst fram i planet. Farbrorn sträcker ut handen, och tilltalar flygvärdinnans ryggtavla på bred Sha'anxi-dialekt: "Kom ihåg att lämna tillbaka den sen!"
     Jag tittar ned på min tidning.
     Flyget mellan Taipei och Hong Kong är oftast fullsatt, men det är långt ifrån alla som ska till Hong Kong. Med inresetillståndeti handen kliver de av planet på flygplatsen i Hong Kong, kliver på ett annat plan, ner för trappan, upp för trappan, och så iväg igen. Väl framme på andra sidan försvinner de i det sydkinesiska territoriet, som en vattendroppe ljudlöst landar i en vidsträckt öken. Farbrorn är ensam, haltar fram på sin tusenmilavandring, kastas av och an mellan dörrar, krånglar fram och tillbaka mellan tullstationer. Man behöver inte fråga varför; jag vet alltför väl vem han är.
     En gång var han ett älskat barn med rådjursögon, han bar på en glädje som var fri som fågeln och frisk som gräset, han såg fram emot att bli vuxen och föreställde sig alla tänkbara vändningar livet kunde tänkas ta. Den enda vändning han inte föreställt sig var den livet snart tog: kriget kom som en plötslig orkan och ryckte upp honom med rötterna, och släppte sedan illvilligt ned honom i en okänd ödemark. Där blev han den tidens föräldralösa barn, föll ned till samhällets botten, kom att leva ett kringflackande liv, fyllt av frustrationer. När han så blivit gammal får han återvända hem, där bergen och floderna är kvar och våren är sig lik, men föräldrarnas grav döljs av högt gräs, och hans stela leder gör det omöjligt att falla på knä framför den. Hemma finns inga nära kvar.
     Jag vågar inte titta på honom, för om jag så bara råkar få en skymt av hans ihopsjunkna ryggtavla i ögonvrån kommer jag ohjälpligt att tänka på min egen far. Pappa har varit borta i trettio år, och jag tänker: om, om jag fick en till chans, bara en enda chans att följa honom hem en gång till – vad skulle jag göra då?
     Jag skulle följa honom på flyget och hålla hans magra hand hela vägen.
     Jag skulle lyssna på honom hela vägen, utan att tröttna. Jag skulle envist be honom att ge en fullständig redogörelse för sina tappra dåd under de år han var kapten vid militärpolisen, och fråga efter varenda detalj – vilket år? Var ni stationerade i Zhenjiang eller Wuxi eller Hangzhou? Hur var brevet från kommunistpartiet formulerat, det där du råddes att ”revoltera”? Varför avstod du? … Jag skulle fråga ut honom om varje liten händelse, ta fram mitt anteckningsblock, och med största möjligt allvar lyssna andäktigt på vartenda ord, som om jag intervjuade ledaren för en supermakt. För varje ortsnamn jag inte förstod, varje tidpunkt jag inte fick grepp om skulle jag ihärdigt be honom ”säg det en gång till, kan du säga det en gång till? Song med tre vattendroppar? Jiang som i flod? Hur skriver man Yangbatou? Hur länge var militärpolisen stationerad i Guangzhou? Hur tog ni er till Hainan? Hur kom ni till Taiwan? Vad åkte ni för båt? Vad hette båten? Hur många ton var den på? Blev ni träffade av kanonerna? Började det brinna? Var det någon som föll över bord? Hur många? Var det barn med? Såg du dem? Vad åt ni? Ångkokt bröd? Hur många per person?”
     Jag skulle äta den äckliga flygplansmaten tillsammans med honom. Jag skulle riva brödet i strimlor och be flygvärdinnan om ett glas varm mjölk, och sedan doppa brödet i mjölken och låta honom långsamt tugga i sig det. När han med darrig hand råkade välta ut mjölken skulle jag be om ett glas till, men hans kläder skulle inte bli alltför blöta, för jag skulle i förväg ha vecklat ut den snövita servetten och brett ut den över hans bröst.
     När vi skulle byta flyg skulle jag gå sakta, sakta och hålla honom i handen. Så fort någon trängde sig förbi oss och medvetet visade upp en irriterad min skulle jag högt och tydligt utbrista: ”Har ni då inget hyfs, människa?”
     En lång kö bildas i väntan på att få gå genom tullen, gå upp en våning och på nytt stiga ombord på ett flyg. Jag skulle hålla honom i handen och gå fram till början av kön, och avsett vilka som stod där skulle jag säga: ”Ursäkta, gamlingar orkar inte stå upp alltför länge, skulle ni kunna låta oss gå på först?” Jag skulle lägga hans väska på bagagebandet, och hjälpa honom genom säkerhetskontrollen. Om kontrollanten skulle säga: ”Vill ni vara vänlig och gå tillbaka, han måste gå igenom ensam,” så skulle jag stå på mig: ”Nej, det går inte, tänk om han ramlar? I så fall får du hålla i honom!” Om det av någon anledning skulle pipa när han gick igenom kontrollen och han blev tvungen att gå tillbaka och gå igenom en gång till, skulle jag strunta i förordningarna och gå igenom tillsammans med honom.
     När flyget med en duns tog mark i Changsha, medan planet fortfarande rullade, skulle jag vända mig om och kyssa hans tinning – till och med tinningarna är fulla av mörka åldersfläckar – jag skulle kyssa hans tinning, och luta mig intill honom och med mitt livs allra ömmaste röst säga: ”Pappa, du är hemma nu.”
     Med en duns landar flyget på riktigt, på Chek Lap Kok-flygplatsen i Hong Kong. Lutningen under landningen får min tidning att spridas ut över golvet. Medan planet ännu rullar ställer sig den gamle farbrorn snett framför mig upp på darriga ben, och jag hör flygvärdinnans irriterade och stränga röst: ”Sätt dig ned, sätt dig! Vi är inte framme än, vad har du så bråttom för?”