Stor septim
Jag skrev den för nästan fem år sedan. Livet går i märkliga, vida cirklar.
Lyft mig
aldrig någonsin med blicken
som du gör när vi möts
och skiljs
och möts igen
Jag hör musiken när
du närmar dig
Du vet
att jag vill trassla in mig
i dig och dina
händer som spelar
på mina
svagaste sidor
Och om
du ångrar dig och vågar
mig så får du
sjunga för mig
Böj nacken bakåt sjung
lycka i en
stor septim mot himlen
Något jag skrev våren 2010
Det är så här vi har tänkt oss kärleken. Vi har tänkt oss den som en klocka i fjärran, ett stilla ringande som förebådar ankomster. Med fingrarna ihopflätade inväntar vi ankomsten av något än större, vad det än kan vara. Det ringer in till ett ihophörande, en andning i takt och ett mönster där vi båda passar in. Så har vi tänkt oss kärleken, och så är den förvisso också. Nu är det så den är.
Vidare har vi tänkt oss en flotte. Vi har sett stockar ihopsurrade, tätt tätt intill varandra, så som vi sover nästan som ihopsurrade varje natt, vi har tänkt oss att kärleken ska bära oss så som flotten bär vemhelst som färdas på vattnet. Det är en tyngd som ändå flyter. Idén om att fastsatta i varandra låta strömmarna och vågorna bära oss iväg, att låta vindriktningen leda väg. Vi vill flyta som trä, trä på vatten.
övervintra underbara
vad är jag? spridd för vinden
ett gulstrött hörn av fotbollsplanen där träden
har lagt sig ner att
övervintra, undervintra
utvänta minusgrader och
tyngden av hårdhänt snö
och du, du är utspridd och
utsträckt i all enslighet
du är övervintrad, under-
bar, en
återkommande sekvens
av mjukhänt sol
Efter en frostnatt
Högt upp lossnar ett löv
och drar de undre med sig.
än att vara hyfsade fruktodlare
i ett hyfsat land
med rätt att rösta, rätt att låta bli?
Många kommer att överraskas
likt sömngångaren i nattskjorta
på ett frostigt tak
under en obönhörlig,
för att inte säga hånfull,
för att inte säga dånande stjärnhimmel.
Ur gömmorna II
Wang vänder runt på papper
på den förrädiska bordsytan
glömmer sig
backar
gör kunskap
och vi frodas och ler
i hennes ljusbruna händer
vi säger Wang
vad du vet
vad du drabbar
vi lägger papper med tyngd
på hennes högar
låter bordsytan gå oss till mötes
vi säger Wang
ge oss händerna
Wang
Ur gömmorna
jag kunde ha gjort en McCartney och drömt ett mästerverk
inte för att Yesterday är ett mästerverk
men ändå
världens mest covrade låt
jag kunde ha drömt världens mest reciterade dikt
inte för att någon reciterar dikter längre
men ändå
jag kommer hur som helst inte ihåg
något mer än att den handlade om djup och vatten
och att Gudrun Schyman kramade om mig och sa att den var bra
hon verkade nervös
för man blir nervös av djupt vatten
det är naturligt
Sigh no more, no more
Mumford And Sons, alltså. Som om det fortfarande vore sommar. Som om det vore sommarnatt, så sent att det blivit tidigt. Som om det blivit så sent att det ljusnat nästan helt. Som om det blivit lite för varmt under täcket, men svårt att släppa taget ändå. Som om det vore sommar.
En eller två eller åtta saker för mycket att göra just nu. Jag är uppjagad, med hjärnan på vinglande högvarv. Glömmer att vattna blommorna i fönstret, och soffbordet syns knappt för allt skräp och alla böcker jag strött ut och inte orkar ta rätt på.
Dragspelet ropar på mig i hörnet. Ska bara läsa en riksdagsmotion till först. Ska bara få rätsida på allt först.
