sharlan

Tigersprangsklyftan var helt otrolig. Vi gick ca 1,5 mil forsta dagen och overnattade pa ett guesthouse med vansinnigt vacker utsikt. Dagen darpa gick vi runt en mil, och tog sedan buss tillbaka till Lijiang. Jag vet inte vad jag ska saga egentligen, jag later bilderna som jag ska lagga upp pa bilddagboken om nagra dagar tala for sig sjalva.

Nu ar jag i Kunming, efter en langtrakig 9-timmars bussfard. Spelade Music Quiz och Harpan pa iPoden halva vagen. Kunming ar, liksom Shanghai, battre andra gangen. Det finns inte sa mycket att gora har som turist, men det ar en skon stad att glida runt i. Jag bor Cloudland igen, hanger runt med en Bruce fran Brisbane vid namn Michael. Funderade lite pa att aka tag hem i etapper, se en stad eller tva pa vagen. Men nu ar jag forkyld, borjar kanna mig febrig, sa jag flyger helt sonika till Qingdao imorgon. Jag vill hem till min sang nu. Landa i en vecka innan skolan och allvaret (?) drar igang igen.

Saknar Nicola, marker jag. Det blir barbecue pa Fat guy place sa fort tillfalle ges.

   Chengdu blev mest ett evigt slackande, sa som det garna blir nar team Nudelstallet slar sina kloka men lata huvuden ihop. Jag och Stefan drog dock ivag och kollade in pandorna innan Per anlande; de var fantastiskt dumsota dar de slogs om bambu och sniglade omkring. Jag havdar dock fortfarande att de ar djuren som motsager Darwin och teorin om att de lampligaste overlever. Pandor ar inte lampade for att leva.
   Forutom pandorna var det enda produktiva vi gjorde att aka ut till Leshan och spana in jattebuddhan och trangas med en massa turister. Det var soligt och trevligt. Ovriga dagar var det gratt och kallt, stundtals lite javligt. Vi jagade kaffe, at god mat, hangde pa Anchor Bar bredvid hostelet tre kvallar (ol-kvallen var trevlig, vin-kvallen lite seg, vodka-kvallen en aning for mycket...). Skont att hanga med grabbarna igen, de ar skona och cyniska.
 
   Och nu ar jag och Steffi-boy i Lijiang. Per var trott pa att resa runt, och dessutom ska han checka in pa Sichuans universitet den har veckan, sa vi sa hejda till honom och slangde oss pa en nattbuss. 21 timmar for liten sang pa slingrande buvagar i bergen mellan Sichuan och Yunnan. Yay. Sov fantastiskt obekvamt, men det kandes lite vart det redan nar jag vaknade klockan sju och genom bussfonstret tittade pa soluppgangen bland de galet branta bergen. Och efter en dag i Lijiang kanns det latt vart ryggvarken. Lijiang ar som en liten saga. Forvisso en turistifierad saga, med backpackerblandningen av minoritetsfolksestetik och Bob Marley-affischer. Men det ar fortfarande fruktansvart vackert har. Klar luft, solsken, snokladda berg i fjarran. Skulle kunna stanna har och bara mysa ett bra tag. Varmt ar det ocksa, som en skon svensk majdag, ungefar.
   Imorgon drar vi till Tigersprangsklyftan och trotsar bade hojdskrack och dalig kondition pa en tvadagarsvandring langs vad som tydligen ska vara en av varldens djupaste raviner. Onska oss lycka till.

   Och plotsligt minns jag nagonting. Forsta dagen pa gymnasiet, lara kanna varandra pa estetprogrammet, alla ar rara och trevliga. Lararna rullar ut stora langder av papper pa golvet, fram med farger och penslar, vi malar pa olika teman. Jag minns bara ett tema: Drommar. Och jag minns precis vad jag malade. Jag malade hoga hus. Roda hus, nagra stycken, manga vaningar, lite lutande. Egentligen sag de lite odsliga ut, men det var inte det som var tanken. "Ar det New York, Anna?" fragade en av mina larare. Jag ryckte pa axlarna. "Kanske en forort i Ryssland," fortsatte samma larare. Jag tankte att det viktiga ar att det inte ar Mockfjard. Att det inte ar en liten by i Sverige. For jag dromde mest av allt om att komma bort. Ut i varlden, den riktiga, stora varlden. Dar det finns hoga hus och saker att gora. Nagonstans langt utanfor 50-skyltarna. Inte nodvandigtvis utomlands egentligen, bara nagon annanstans. Leva mitt alldeles egna liv.

   Har jag alltsa uppfyllt min drom nu?

   Jag insag liksom precis att 20-ariga Anna gor precis det som 16-ariga Anna ville gora. Har ar de hoga husen, har ar manniskorna, har ar den stora stora staden, har ar mitt alldeles egna liv. Ett sjuvaningshus i en miljonstad i ett land mycket langt fran Mockfjard. Lever jag i min drom? Kanske gor jag det. Jag bara ser det inte, for 20-ariga Anna har givetvis redan dromt sig vidare. Annu langre bort. Eller kanske hemat igen.