sharlan

"We can't let you operate, Frank, you look like an ad for death."

Det finns nästan inte ord för hur mycket jag tycker om MASH. Färgskalan och de fåniga ordvitsarna. Hawkeyes minspel och Radars röst. Klingers klänningar och Franks löjligheter. Oceaner av trams, och så mitt i alltihop ett stort allvar, eviga påminnelser om att serien utspelar sig mitt under brinnande krig, och att kriget helt saknar humor, även om stollarna på fältsjukhuset inte gör det.

Kör till jobbet i spöregnet, har PB33 i hörlurarna och vrålar med i de få textrader jag uppfattar. Det var spöregn när vi rusade till PB33-spelningen på Mao Livehouse för två veckor sedan också. Det känns som ett annat liv. Nu känns det som att mitt liv liksom ligger utstrött, en del här och en del där och en del någonstans på vift. Den del som finns i Mockfjärd är inte tillnärmelsevis tillräckligt stor för att det ska kännas vettigt att vara här. Jag måste leta efter fler delar. Lägga ihop delarna och se vad de bildar.

Jag vet inte varför jag lyssnar på de låtar jag lyssnar på. Kanske har jag börjat sakna någon som jag aldrig trodde att jag skulle sakna.

"Well, I don't mind eating if it's possible to make a martini sandwich."

Godnatt nu.