sharlan

Vi saknade liksom lite den klassiska kinesiskan sedan den slutat, speciellt jag som bara var med på halva kursen, saknade lite Bengt som är lite som Stefan Ekedahl fast mest brunt hår istället för grått, och rutiga skjortor kortärmade skjortor istället för stickade koftor. Men då tipsade han oss om Konfuciusläsningarna, som överstehövding (även känd som professor) Torbjörn håller i, där han lägger fram sina utkast till översättningar av Lun yu, och eventuellt får kommentarer och förslag från diverse övriga nördar från Konfuciusinstitutet. Jag har egentligen inte mycket att tillföra sådana diskussioner, men var ändå där och lyssnade lite idag. Fascinerades av de långa långa diskussionerna om användandet av ett specifikt ord, borde det där 游 översättas med "hänge sig åt", "slappna av i" eller kanske "roa sig med"? Eller varför säger Konfucius så, vad menar han med det där om herren med piskan? Hur kan han prata om att söka efter rikedomar, det går inte ihop? Vad menade karln egentligen, för tusentals år sedan, i det som nu är Shandongprovinsen, hur tänkte han? Vi tror så mycket på honom, så övertygade om att han... made sense. Kanske skojade han bara, ibland? Det vet vi inte. Men vi ägnar gärna två timmar åt att försöka få rätsida på allt.

Vi har två schweiziska couchsurfare här, de är trevliga och artiga och skrattar. Vi pratar om språk, som man så gärna gör med folk från någon annanstans. Jag oroar mig alltid för att det kanske bara är jag som tycker att det är intressant, men inser så smått att fler tycker att det är spännande.

Det är fint att plugga. Det ger något. Jag trivs, trivs, trivs vid borden på universitetsbiblioteket, där det är halvtyst, men inte kvävande tyst, med en egen liten lampa, och böckerna utströdda runt mig, en kopp svalnat kaffe, omgiven av andra försjunkna i sina böcker, försjunkna i idén om att lära sig någonting. Där sjunker även jag ned. Där tänker jag stanna.

Jag tränar också, faktiskt. Aerobics i måndags, step idag och pilates imorgon. Och så äter jag gröt på morgnarna, men kompenserar med choklad på eftermiddagarna. Någon jävla måtta får det vara.

Annars läser jag, nästan lite fanatiskt. På tunnelbanan, i väntan på tunnelbanan, i omklädningsrummet, i sängen, på soffan, vid matbordet, på toa. Att rekommendera är Sorgesång för Easterly av Petina Gappah. Jag köper böcker också, vilket jag nästan aldrig gjort förut. Fast bara på second hand-butiker, där man kan få en pocket för 10 kronor och en inbunden bok för kanske 35. Köpte en stor fin Sonja Åkesson-samling på Emmaus på Söder i förrgår. Ser fram emot den stora bokhyllan i lägenheten i Täby.
Snart börjar jag kanske skriva igen också.


(Men mest av allt känner jag mig ungefär så som Paul Simons röst låter. Jag har tänkt mycket på hans röst, och bäddar än en gång ned mig i America, som är den vackraste uppgivet sorgsna låten som någonsin skrivits.)

Upprymd stämning rådde på kinesiska fakulteten i förmiddags, Irmy kikade in i vårt klassrum och meddelade vem som fått fredspriset. Och det är säkert bra. Kina spärrade visserligen CNN och tog bort sökorden "Liu Xiaobo" på nätet, men ändå. Kanske får de lite riktig press på sig nu. Det blir intressant att se vad som händer. Det är säkert en bra grej. Men vi kan säga som så att jag är glad att jag inte är Liu Xiaobo just nu, och sitter i ett kinesiskt fängelse. Jag hoppas att han tar sig helskinnad ur det här. Jag hoppas nästan att Kina helt enkelt landsförvisar honom, det vore nog skonsammast för alla parter på något vis.

Jag och Marie var på Fenix igår och lyssnade på Maria Sveland och Mian Lodalen, som ju är aktuella med varsin ny bok. Det var synnerligen inspirerande, med två smarta, pålästa och roliga (i synnerhet Mian) människor. Ska glida förbi Skärholmens bibliotek imorgon och se om Tiger finns att låna. Jag har precis läst ut Sofi Oksanens Stalins kossor, och förstår vad hajpen är om. Boken får dock Visit Estonia-reklamen på tunnelbanan att skava lite. "Kom till Estland - här är kulturen bevarad". Säkerligen, men inte bara.

Angående litteraturpristagaren har jag inget att säga. Men Mian Lodalen dömde ut honom som "en till kåt nyliberal gubbe". 

Gårdagen bjöd för övrigt på en mystisk upplevelse i form av ett gympapass. Eller, gympan i sig var inte mystisk, den var ganska standardtråkig. Men karln som ledde passet (det var ju i sig en upplevelse, ett gympapass som leds av en man! bryta mot könsroller yay!) måste ha en mycket speciell musiksmak. Spellistan bestod av bland annat A-teens, California blue, E-type, signaturmelodin till Monty Python (jag bara väntade på att bli tillplattad av en enorm fot), och sist men inte minst Amish Paradise med Weird Al Yankovich. Jag var så upptagen med att fnissa åt texten att jag knappt märkte hur jobbigt det är att göra armhävningar (jag känner dock idag, hur jobbigt det var igår). 

Jag gillar vego-lunchen på Gröna Villan. Och jag ogillar den här tystnaden. Imorgon åker jag en vända till Linköping och ignorerar alltihop.