sharlan

Onsdagen den tjugoförsta juli, Ashi Häst och Sanna (borde hon också få vara ett djur? Sanna Älg?) åkte hem i förmiddags efter sisådär fem dagar i Mockfjärd. Det är kväll, himlen är nattblå utanför, träden spretigt svarta mot den. Två slöa dagar väntar, ensam med katten, sedan bröllop. Jag ska plöja andra säsongen av Mad Men och läsa ut  En halv gul sol, tänkte jag. Och sedan? Sedan kommer Jing.

Det känns alldeles konstigt nu. Tittar på Tibetbilderna, lite förvirrat, var vi verkligen där? Nästan nyss? Det har bara gått två och en halv vecka, men avståndet gör att allt framstår som lätt overkligt, han som jag ser på en suddig webkamerabild på Skype, är det han jag sov bredvid nästan varenda natt under våren? Kanske är det något jag bara hittat på. Det visar sig på söndag. Jag åker till Arlanda, och kanske, förhoppningsvis, kommer han då verkligen med ett flyg från Helsingfors.

Tills dess lyssnar jag på kinesisk skräpmusik och saknar.

(Bingsjö var fint, es04 är fina, lägenheten var över förväntan, Ashi ljuvligt söt i hatt.)

Fjärde dagen hemma, njuter av tystnad och grönska, men saknar honom så att det gör ont. Han låter så ledsen när han ringer, låter ensam och uppgiven. Vi säger "men snart ses vi ju!" fast vi egentligen inte vet säkert. Tittar på bilderna i kameran igen och igen och igen, och börjar så smått förstå vad Utan dina andetag handlar om. Vi sjöng den om och om igen i lilla rummet bredvid musiksalen på högstadiet, men vi hade ingen aning om hur sådant känns. Nu tror jag mig veta. Det känns förjävligt. Snälla migrationsverket, skynda er!

Snart ska jag äta årets sista jianbing, och klockan 14.55 lyfter planet mot Köpenhamn.
Ses i Bingsjö, eller någon annanstans.