sharlan

Inget som det bittra i mig och kaffe,
inget utom ropen och vallfärdsvinden.
Nya flagor strös över gamla mänskor,
   strös över taken,

bäddar in min väntan i tålighet och
nästan framme frågar jag utan undran:
vem blev dansad ut ur sitt stall och vem fick
   leda dig hemåt?

Den 23:e var en skitdag, jag har aldrig langtat hem sa mycket i hela mitt liv. Snart har jag varit borta hemifran langre an nagonsin forut. Forra gangen da det borjade narma sig fyra manader var man liksom redan hemma i tankarna, for att man snart skulle vara hemma rent fysiskt ocksa. Nu narmar det sig fyra manader, och det ar drygt ett halvar kvar. Den 23:e kandes det som en mycket dum ide.

Sen kom den 24:e, jag vaknade pa soffan, at knackebrod till frukost, gick och handlade pa Mykal, lagade lite mat till mig sjalv, pysslade runt i lagenheten. Slog in Secret Santa-presenten till Laura, packade ned godis och kakor i vaskan, drog ivag till elevhemmet och plockade upp Nicola. Vi traskade tillsammans till Shane, Martin och Patricks lagenhet (Lukas raknas inte langre). Dar stod Ela och Julia och lagade mat, medan Martin kom slapande pa en stor fet gran som de uppenbarligen stulit nanstans. Granen kladdes, med diverse smakrafs och hemska blinkande lampor i glada farger. Mer och mer folk droppade in, som mest var det kanske 15 pers dar; alla rara och jultrevliga, sa nar som pa en engelsman jag inte riktigt kanner som var full som ett as (eller mojligen stenad). Han tappade olflaskor pa golvet. Men sa nar som pa detta var det en riktigt bra julaftonskvall. Lite mat, lite ol, lite musik (tyvarr Martins musik; han maste vara den enda som fortfarande lyssnar pa No scrubs med Destiny's Child). Soren hade renhorn, jag och Nicola var varldens fulaste tomtenissar, larare Che var sot i sin tomteluva. Allt som allt valdigt olikt alla andra jular jag upplevt, men sa trevligt som det kunnat bli.

Juldagen inleddes med att jag rakade lura Nicola att ta fel buss, men jag kom pa det innan hon hann aka alldeles vilse. Tillsammans vilsade vi oss fram till Selene's Chocolate Bar, dar vi tyvarr mottes av ett team fran Qingdao-TV som filmade oss och stallde dumma fragor av typen: "Why do you like chocolate?" Jag vet inte ens varfor jag bekymrade mig om att svara, i synnerhet som reporterns engelska uppenbarligen bara rackte for att stalla fragor, inte for att forsta svaren. Hur som helst, vi plockade pa oss lojligt dyra chokladpraliner (lojligt dyra aven med vasterlandska matt matt) och gjorde killen bakom disken stalld genom att saga att vi inte alls ville ha dem inslagna, vi ville ju ata upp dem sjalva pa en gang! Vi toppade pralinerna med varm choklad, slog oss ner i de fanigt underhallande agg-stolarna och sockerchockade i kanske tva timmar. Det var dyrt, men latt vart pengarna. Choklad importerad fran Belgien, I tell you.
Sen en tur forbi Jialefu och tyska bageriet (dar de har riktigt brod, som kanns som mer an bara luft nar man lyfter det, och som inte smakar tartbotten), sa hem och laga mat och ata och mysa och ha det trevligt. Dricka kaffe, ata wienerbrod, prata, lyssna pa Tom Waits tills mitt i natten. Nicola ar varsta skona manniskan, och vi hade varsta trevliga juldagen.

Idag var det segt att vara i skolan. Vacktes mitt i natten av brakande katter som skrek utanfor fonstret i sakert en timme (kandes det som, kanske bara tjugo minuter egentligen). Jag slutade nastan tycka om katter, men bara nastan.

Hemlangtan har lagt sig lite, nu nar julen nastan passerat. I helgen ska jag leka med Yizhe. Lov om natt tva veckor.

Jag har en miljon saker att skriva om, en miljon ord som vill ut, en miljon intryck att omvandla till uttryck. En nast intill besvarande kreativitet, jag vet inte var den kommer ifran. Eller jo, det vet jag visst. Den kommer fran de senaste dagarnas intensiva lasande. Skrivande och lasande sitter ju ihop. Sa klart. Det har varit det enda positiva, nastan, med den gangna veckan som dominerats av magsjuka och langtan. Men nu ar det battre. Det snoar, det gor mig lycklig pa ett underbart barnsligt vis. Vacktes av ett sms fran Nicola, i vilket det stod Hey, I think you're going to get your white Christmas this year! :-) Jag hoppade upp ur sangen, fast klockan bara var halv tio, och mycket riktigt: var fula gra gardsplan var alldeles vit. Hela dagen har det yrt fran taken, och gatorna ar fullkomligt livsfarliga pa grund av mycket plotslig is. Faktiskt precis vad jag behovde just nu.

Mycket sma saker kan vara mycket vackra ibland. Som i fredags morse, nar jag lag kvar i sangen och vagrade ga till min lasforstaelselektion. Drack skallhett gront te och lyssnade pa Joanna Newsom, vaggades av harpspelet som sa manga ganger forut. Lika skort och markligt vackert som alltid. Och sa sopmannen. Varje morgon och formiddag gar det omkring en man i vart omrade och samlar ihop sopor. For att gora oss medvetna om sin narvaro ropar han gang pa gang nagonting, nagot ord som liksom forsvinner i det utdragna ropet pa gransen till sang. Varje morgon. Det ar inte ens irriterande langre. Framfor allt inte i fredags, da tonen stamde precis med Joanna Newsom-laten jag lyssnade pa. Jag fick en omedelbar vackerchock, han var i tonarten! Och det stamde perfekt. Plinkande, forsiktiga harptoner, intressanta harmonier fulla av sjuor och nior, och sa det utdragna ropet som plotsligt forvandlades fran marknadsforing till musik. Igen och igen, i absolut harmoni med ett komp han inte ens visste om. Det var vackert, vansinnigt vackert. Tack sopmannen for att du gjorde min morgon.

Jag pratade med Hu Qian (aven kand som Jessica) om hur Qingdao sag ut nar hon var liten. Fragade om saker forandrats mycket (fast det var en dum fraga jag redan visste svaret pa). Hon ar 28, alltsa fodd 80, och hon berattade att det nar hon var liten var en smarre sensation nar de sag en bil. Alla barn ropade och pekade och var alldeles fascinerade. Platsen dar vi satt och drack choklad, Amy's bakery i det centralaste av centrala Qingdao, var landsbygd da. Lervagar och akrar och djur. Nu kan man fortsatta att aka ytterligare fyrtiofem minuter med bil rakt osterut utan att ens komma i narheten av akrar och nagra andra djur an lortiga katter och hundar i vinterklader, det ar bara hus hus hus. Hoga hus, viktiga hus. Fran lador till hoghus pa tjugo ar. Vad har forandrats i Sverige de senaste tjugo aren? Hur stor skillnad ar det mellan Sverige nar jag var liten och Sverige idag? Mer mobiltelefoner. Datorer overallt. Bredare vagar? Bilarna ser annorlunda ut, men ar nog inte sa manga fler. Jag skulle anda havda att valdigt mycket ar precis som det var for 20 ar sedan. Medan Qingdao bitvis gatt fran grusvagar utan en enda liten bil till trafikstockning varje dag klockan fem. Tempot i det har landet ar ofattbart.

Nasta vecka blir en battre vecka, med stor latsasjul pa julafton och liten riktig jul pa juldagen. Men nog ar det langt hem just nu.

   På det koreanska cafeet blinkar julbelysningen som funnes tomten på riktigt. Kanske bor han i ett höghus i Seoul. Kanske borde jag också flytta till ett höghus i Seoul. Jag tänker på saken över en kopp alltför tandlöst kaffe. En plastgran flämtar i röttgröntblåttgultajminhjärnbark. Jag ryser av decemberluft varje gång dörren öppnas, låt mig sitta ifred snälla ni!   
   För tjugo år sen var gatan utanför en upptrampad kostig, men saker förändras så snabbt här. Kojorna blir skyskrapor, åsnorna blir Volkswagen, dikena blir trottoarer, kanske fanns här en dyngstack förut, där jag nu bara känner doften av blaskigt kaffe?
   Servitrisen tittar på mig som om något är fel. Som om hon gjort fel, som om jag gjort fel, som om vi utsatts för fel, som om vi gjort ömsesidigt fel och brutit mot vett och sans i vårt fyrasekundersmöte här på cafeet i staden. Visst är det fel, kära du, för vad är inte fel om man väljer att se det så?

om du ville vara en vägg
gjorde det mindre ont att slå sig blå
kunde jag vänta en stund på lindring

ett -klirr- mitt i hjärtat

ett hårstrå på drift

Pa min Shanghai-servett, den jag skrev en massa saker pa den dar lordagskvallen, har jag ocksa skrivit:


tänk om jag skulle snyta mig
i den här servetten
snora ner min poesi
bära dikterna utstrukna över näsan
in your face, poetikern

--

Da och da inser jag att jag ar i Kina.

Plotsligt slar det mig hart i huvudet, plotsligt ser jag mig omkring pa Yuanyang-torget och tanker "men herregud vad mycket asiater", som om det vore nagot konstigt. Sen kanner jag mig lite korkad. Oftast kanns det hur som helst bra att vara i Kina. Det ar, som jag sa ofta konstaterat, ett galet javla land. Det att smatt om lagom, skulle mamma ha sagt. Det ar en vraltraditionell kommunistdiktatur, i vilken jag sitter pa ett internetcafe och ofrivilligt lyssnar pa nagot som later som Kinas svar pa The Corrs, och dar iste och lask kyls ner i en stor Coca cola-kyl alldeles bredvid mig. Man ar overvakad overallt, men samtidigt har staten pa ett vis ingen kontroll alls langre. Vem vet vad jag sprider for antikommunistpropaganda pa facebook? Allt ar forbjudet, men allt (verkligen allt) gar att gora. (Oftast kravs det bara att man hostar upp tillrackligt mycket pengar och kanner ratt folk.) 

Och mitt i plasten och skonhetsnojan och pengahysterin sitter en liten tant i lortiga klader i ett gathorn och saljer agg ur en korg. Hon maste vara sa otroligt forvirrad av varlden omkring sig.

med ett huvud på min stela axel
insåg jag vilken dag det var
och det gjort ont som aldrig förut
att vara långt från sin hemkyrkogård

rödstänkta av ljusen
från fjärde maj-torgets brist på nyanser
gick vi hand i hand
som Hans och Greta
fast utan att lämna några spår

vi såg vattnet vika sig för vinden

slog våra lockiga huvuden ihop
i stilla förfäran inför vågorna
om stilla havs-monstret hittar oss och slukar oss
går vi till botten med ett leende

Vinden. Den sjuhelvetes galna vinden. I forrgar var det sju grader kallt, lat larare Hu oss veta, varpa mina koreanska klasskompisar sa "oooww" pa sitt vansinnigt roliga nasala vis. Jag fick i vanlig ordning kanna mig som en viking nar jag konstaterade att sju minusgrader inte ar nagot att tala om. Men sa var det det dar med vinden. Nar hela jamrans Stilla havet vander sig mot en ar det kallt. Det ar riktigt, riktigt kallt. Det gar igenom allting, det isar in i benen, och man kommer inte undan. Minus 28 grader och vindstilla ar rena midsommarn jamfort med minus 7 och Qingdao-vind. Viking Hallpers drar pa sig tumvantarna och forsoker harda ut.

Kick ass inflyttningsfest, m-hm! 2 svenskar, 5 tyskar, 4 italienare, 2,5 britter (och en halv fransyska), 1 ukrainare, 1 kines samt 1 amerikan utgjorde partyfolket. Vicky var ambitios och lagade en massa mat och fixade och donade, jag gjorde snallt vad hon sa at mig att gora. Patrick kom med famnen full av ol, jag drack Smirnoff och Laoshan cola, Olle gav oss en liten julgran (sa nu har vi tva), Shane diggade Johnossi, Bernardino och Alex plinkade pa min stackars gitarr, Martin lyckades hamna pa tamejfan varenda foto, Alice blev nedspilld med vatten, Laura tog med sig en rar kinesisk kompis som verkade forundrad over vasterlandsk festkultur, Vicky rokte i fonstret, Minhty och Nicola var stadade, italienskorna bjod pa ofrivillig underhallning med sin fantastiska italienska brytning, Soren dansade mest av alla, inte en enda granne horde av sig och klagade, inte ens nar Alex, Shane, Patrick och Martin bildade kramring och sjong Yesterday sa att vaggarna skakade. Allt som allt kandes det lite som att vara tillbaka pa Golfvagen. Det kandes med andra ord bra.

Idag ar jag bakfull men nojd. Lyssnade pa Tom Waits Bawlers nar vi stadade i eftermiddags. Mysmusik, with a twist.

Mandag till torsdag har jag stamt traff med kinesiska och koreanska vanner. Har ska det pratas kinesiska, djeflar anamma. Det kanns alldeles sjukt att det bara ar fyra veckor kvar av terminen. Vart tog tiden vagen, nu igen?

Ser fram emot nasta helg, och inte. Det blir underbart, och inte.

Veckans lat ar utan tvekan Den andre er meg med Kaizers Orchestra.