sharlan

0 köpta julklappar. FAIL.
3 vinylskivor köpta istället. Pink Floyd, Faces och Loretta Lynn.
2 lussebullar.
3 MASH-avsnitt.
6046 kronor spenderade på en biljett till Kina.
161 dagar lång blir Kinavistelsen, från elfte januari till tjugoförsta juni.
2 dagar med vilka jag lyckas undgå att vara hemma när kronprinsessan gifter sig.
3 mail till folk med lägenhetsannonser.


Biljetter, alltså. Nu är det på riktigt. Läskigt riktigt. Här kommer jag igen, Beijing.

Helgen hos Jennifer och David bjöd på lussebullar, promenader, trevligheter, lite snö, samt en insikt om vad nästa krönika ska handla om. Hade det allmänt bra.

Har precis beställt julklappar åt två intet ont anande familjemedlemmar. Och en åt mig själv: The selected poems of Edna St Vincent Millay. Pretentiöst, ja visst. Vackert, o ja.

Och så måste, MÅSTE ni läsa Drakarna över Helsingfors. Det är helt enkelt en förbannat bra bok. Drabbande, poetisk, vemodig. Det känns att finlandssvenska och svenska inte är exakt samma sak; finlandssvenskan är vackrare.

Och det är då det slår mig: att det är just det livet gör med oss. Det glömmer oss.
Vi vill så gärna vara oundgängliga. Vi inbillar oss att vi gör ett djupt intryck på andra människor. Vi inbillar oss att vi lämnar avtryck på de platser där vi vistas.
Men så är det inte. Har vi tur finns det en handfull människor som minns oss så länge de lever. Har vi ännu bättre tur är det med värme de tänker på oss, inte med bitterhet.
Men platserna, orterna; de är känslolösa. De lever bara i nuet.


Jag såg att vintern var en plikt både naturen och vi tagit på oss, plikten att sova, drömma, bida sin tid. Och jag lärde mig att det finns människor som under vintern vänder sin blick inåt och liksom lyses upp. I det sparsamma ljuset börjar deras hud glimma i tunga färger, i violett, tegelrött, ockra.
De förvandlas till gränsmarker, till mötesplatser.
Det handlar om tid, Riku, om att tiden har sin hemvist inuti oss människor.
Vår själ, vår kärna är långsam och besinnande, det är den som kan ge oss styrkan att acceptera att tiden är STOR, att vi alla får bara en liten utmätt portion av den.
Men vi vågar inte. Vi fördriver tiden från dess hem.
Jag tror att det förflutna och det kommande är syskon. Jag tror att båda om vintern passerar genom de människor som lärt sig att bida sin tid. Jag tror att vintern är den djupaste, mest förtvivlade kärlekens årstid.

Och slutligen:

En klok människa har sagt: Att minnas är att förhäxad stå och betrakta hur man glömmer.

Jag tycker om när saker jag nyss läst eller hört kolliderar med andra saker jag läser eller hör. Som när Dani i Drakarna över Helsingfors berättar för sin lillebror om "Kesey och hans Pranksters", vilka jag ju nyss läst en hel bok om. Och denne lillebror träffar senare på mystiska halvhippies "vars favoritband hade konstiga namn som King Crimson", vilka jag alldeles nyss läste om i MOJO och sedan letade upp på Spotify. Dessutom har Westö vävt in scenen där en förvirrad kille letar sig fram till en herrgård där John Lennon håller på att spela in en skiva och kräver att få prata med Lennon, i tron att denne på något vis ska ha alla svar, att allt ska bli begripligt bara han får prata med honom. Och Lennon säger att han bara är en låtskrivare, han har inga svar alls, han bara skriver om saker som händer honom, eller saker han läser om. Och jag har sett just det där i någon dokumentär om Lennon, det har hänt på riktigt, Lennon sa precis det som sägs i boken, och Kjell Westö lånar scenen och petar in den i sin bok.

Allt som allt bidrar det till en känsla av att jag vet saker, det där att hänga med i referenserna, veta vad folk syftar på. Hade jag inte läst Trippen så hade referensen till Kesey och hans Pranksters gått mig helt förbi, det hade varit en tom rad i boken. Men nu hade jag ju läst den, och det drogs en liten tråd mellan den och Drakarna i Helsingfors, mellan Tom Wolfe och Kjell Westö. Och mitt i alltihop sitter jag och ler belåtet över att jag visste, jag hängde med. Kanske är det just därför jag lyssnar och läser. Jag vill sitta mitt i alltihop och se sambanden veckla ut sig.

公路之歌, motorvägssång. Bilden är omedelbar. Någon gång, i framtiden, ska jag våga köra bil i Kina. Då ska jag hyra en bil, vilken som helst, jag ska köra ut ur Beijing, följa motorvägen söderut. Och jag ska lyssna på Motorvägssång, refrängen ska sätta riktningen, "ständigt körande söderut". Det ska vara en gulrödlila solnedgång över Hebei-slätten. Det alldeles platta, inte alls vackra landskapet, de gröna och bruna rutorna som är människors hela liv. Motorvägssång i högtalarna, spikrak väg rakt ut i ingenstans, ett rykande kolkraftverk vid horisonten, konturen av en oformlig klump av höghus och fabriker; en namnlös stad som jag bara ska köra förbi. 一直往南方开，一直往南方开，ständigt körande söderut. Ut i de stora mellanrummen som skiljer miljonstäderna åt, ut på den grönbruna Hebeislätten, med låten på repeat och ögonen fulla av gulrödlila solnedgång. Söderut, alltid på väg söderut.

En fin liten Stockholmsvända, med kaffe, regn och lukten av blöt yllejacka. Gick på kulturhuset med Ashi, såg fina utställningar, finast var en rad foton av Alessandra Sanguinetti; The Adventures of Guille and Belinda and the Enigmatic Meaning of their Dreams. På kvällen vin och småprat hemma hos Marit som jag inte sett på evigheter. Vaknade tidigt, tog bussen ut på Djurgården, lyckades gå av på nästan rätt hållplats, och efter tio minuter på kinesiska ambassaden hade jag fyllt i och lämnat in mina papper och mitt pass. Det känns alltid så jäkla otäckt att lämna bort passet. Som att jag lämnar bort en liten del av mig själv, som att det är något lite farligt. Men det blir hämtat av en snäll Maria på måndag, och mycket mycket snart köper jag biljetter och är på väg på riktigt.

Slutligen kaffe med Svante, och en mycket sömnig tågresa hem. Läste inte en enda sida, trots att Drakarna över Helsingfors är alldeles oerhört bra.

Jag vet inte om det säger någon något, men jag fick äntligen HSK-resultatet idag. HSK 8, mwahaha! Därtill väldigt pepp på Stockholms universitet sen jag pratat med en trevlig syo i förrgår. Kandidatexamen i kinesiska, ja?

Och allting är stilla och det är 24 grader varmt härinne och jag återvänder till The National.


You had fun, but you couldn't get him out of the car
I guess mama's boys only go so far
You went in and put a record on
To make it sound like someone was home
And thanked yourself for pouring yourself a drink

Try to figure out and laugh yourself to the showers
Burn yourself alive and join the monster squad
They say in this place you can reinvent yourself

Well you've done it again, Virginia
Made another masterpiece while I was dreaming
How does it feel to feel like you?
Brilliant sugar, brilliant sugar, brilliant sugar, turn over

Första krönikan i tidningen igår. Känns rätt gött, faktiskt.

Men kan det sluta vara 8 grader varmt? 8 grader kallt, ja? Snö, ja?

Annars funderar jag lite på vad Neal Cassady egentligen var för en människa. Vän med Jack Kerouac och därmed central figur i On the road och beatikon, chaufför på Ken Keseys LSD-turné med Merry Pranksters och därmed psykedelia-ikon, hade ihop det med Allen Ginsberg... men vad gjorde han egentligen? Inte mycket, tycks det, förutom att knarka och hänga. Ändå är han liksom med överallt.

Hur som helst. Trippen är en fascinerande bok. Man får bland annat reda på att det från början, någon gång på femtiotalet hette psychodelic och inte psychedelic, men att man ändrade ordet så att det inte skulle låta som att det hade något med ordet "psycho" att göra. Det skulle inte låta negativt, LSD var som så många andra droger tänkt att användas som psykofarmaka, något hälsosamt. Men snart läckte det ut från laboratorierna, och användes av gamla beatniks och unga hippies. Det blev olagligt först 1968, och innan dess hann tusentals hippies trippa åtskilligt, vissa så långt bort att de aldrig riktigt hittade tillbaka. Wolfe lyckas beskriva det som både fantastiskt och fruktansvärt på samma gång, lyckas beskriva som något som inte går att beskriva; något oerhört fint och oerhört farligt. Det vilar som en tung skugga över hela berättelsen: gräs, amfetamin, meskalin, LSD, och de som tappade bort sig själva i alltihop, i bussen som skulle ta dem FURTHUR.

Nu ska jag sluta föreläsa och istället se Dr Strangelove på Youku.

Den begåvade östersundskan som bloggar om låttexter skrev att upprepningar är låttexternas vitlök. Det passar inte alltid, men när det passar, jävlar vad det passar. Man kan ju också ta det ytterligare ett steg, och liksom skriva en passning till sig själv, till något man skrivit förut. Kan bli synnerligen töntigt, men också ganska charmigt. Som den här söta; Ferlin skriver några rader om vad som följde på I folkviseton. Tjusigt, tycker jag.


Precis som förut

Mitt hjärta, sa jag, var ditt.
Ditt hjärta, sa du, var mitt.
Och vackert du tyckte det lät
att gråten var min när du grät.

Så bytte vi ord och rim.
Klokt gifte du dej till slut.
Och jag har procent av Stim
och lever precis som förut.

De senaste två veckornas stora upptäckt är Laura Nyro. Namnet la sig någonstans långt bak i huvudet efter att jag och Sanna sett A home at the end of the world, där de gräsrökande tonårskillarna lyssnar på It's gonna take a miracle, och mamman säger att hon låter så sorgsen. Sedan tog det en stund innan namnet letade sig fram igen, och jag började lyssna. Samtidigt dök Stoned soul picnic, inspelad av 5th dimension upp i en samling sen 60-talshippiemusik jag laddat ned. Det är ju Nyros låt. Hon var uppenbarligen väldigt begåvad. Och väldigt vacker; se själva. Hon föddes 1947, och dog i cancer 1997. Vid 17 års ålder skrev hon den grymma låten And when I die, som spelades in av både Peter, Paul & Mary och Blood, Sweat & Tears. 17 ynka år. Hennes första skiva kom 1967, och året därpå kom Eli and the 13th confession, med sitt ack så vackra omslag. När hon spelade in detta lilla mästerverk, innehållandes bland annat just Stoned Soul Picnic, var hon alltså 21. Jag är också 21, nu. Det stör mig plötsligt lite att jag inte spelat in någon grym skiva än, och inte tycks ha någon på gång framöver heller. Det blir som ett litet eko av Simons prat om att vi måste skynda oss om vi ska hinna göra rockstjärnekarriär och dö som legender vid 27 års ålder. Det börjar fan bli bråttom.

Fast samtidigt orkar jag ju inte riktigt bekymra mig. Jag orkar inte riktigt vara kreativ. Just nu vill jag bara lyssna. Lyssna och läsa. Läsa allt som någonsin skrivits. Lyssna på allt som någonsin sjungits. Flower power-samlingen går runt runt i iPoden, 170 grymma 60-talslåtar. Och så lånade jag precis Tom Wolfes The Electric Kool-Aid Acid Test, som på svenska fått den inte fullt så flippade titeln Trippen, på biblioteket. Omger mig med hippie-idioti och skriver bara lite lite. Dagdrömmer tjugofyra-sju och Laura Nyro säger att

Come on, come on and surry down to a stoned soul picnic
Surry down to a stoned soul picnic
There'll be lots of time and wine.
Red yellow honey, sassafras and moonshine
Red yellow honey, sassafras and moonshine
Moonshine

Lätt ställd efter en dröm om att någon kom tillbaka, någon som aldrig skulle komma tillbaka, får jag som ett svar på drömmen ett mycket försenat mail. Ett litet livstecken, men inte mer än så, inte svar på enda fråga. Jag vet inte om jag ska le eller morra. Jag hade bestämt att det är slut med det där nu.

Och inatt fylldes drömmarna av en Hawkeye Pierce som plötsligt inte kunde se, en död människa som bars omkring, en massa främmande hus, och slutligen att jag och Shane satt i en biosalong med ett litet, litet barn. Först höll han i det, det var så overkligt litet, och alldeles tyst. Sedan lämnade han över det till mig, det liksom kröp ihop i famnen på mig, som om det ville rulla in sig i sig själv och försvinna. Det kändes inte som att det var mitt, men som att det var mitt ansvar.

Snön, igen.
Xu Meijing, igen.

Om jag inte får mitt HSK-resultat snart blir jag ledsen.
Men översättningskursen gör mig faktiskt glad. Det är underbart att kunna överlista språket.

Ett tappert försök till snö ligger än så länge kvar utanför fönstret, även om regnet gör sitt bästa för att tvätta bort den. Jag tog mig upp ganska tidigt, tassar omkring i raggsockor, fryser lite. Dricker rött te och läser tidningen långsamt. Är det inte märkligt att man känner att det ligger snö på marken även när man är inomhus och inte ser att det är så? Det är något med ljuset. Något med den inbäddade känslan. Något dämpat?

Oavsett vad det är så får snön mig att vilja lyssna på Simon & Garfunkel. Det passar, av okänd anledning, väldigt bra. Jag har lyssnat på dem sedan jag var tretton, och jag tycker fortfarande att de är precis lika bra som då, kanske bättre. Och med tanke på att jag började lyssna på dem på högstadiet så kan jag alla texter utantill, så där som jag minns texter jag lusläste när jag var just tretton eller fjorton. Nu kan jag inga texter alls längre. Men Bridge over troubled water-skivan sitter:

I get the news I need on the weather report,
I can gather all the news I need on the weather report

Hey, I've got nothing to do today but smile

Det är november. Det känns som högstadiet, fast bättre. Novembermörker i Mockfjärd är liksom högstadiet. Jag har inte haft en Mockfjärdshöst sedan jag var femton. Höst i Qingdao, höst i Motala, höst i Rättvik, Rättvik, Rättvik. Men nu är jag tillbaka i Mockfjärd, sex år senare. Det är mörkt och lite kallt och ganska grått. Det skulle kunna vara årets sämsta månad, men det känns liksom bra på ett stilla sätt. Det är vila, böcker och skivor. Det är dags att lyssna på Joy Division och Sisters of Mercy igen, och tidig Leonard Cohen. Och så blanda med Carsick Cars, Lonely China Day och Tong Yang. Lite då, lite nu. Som då, fast bättre. Ledsen musik gör inte ont nu. Den sveper förbi, omkring, lockar fram minnen, men med en distans som förvandlar eländigt till fint. Höstmånen är bländande och jag kan ge mig av precis när jag vill. Det gör det lättare att stanna.