sharlan

I believe right now if I could I would swallow you whole
I would leave only bones and teeth
we could see what is underneath
and you would be free then

Han läser en Bamsetidning i skenet av stearinljus. Han kommenterar att Skalman både har en bok om Mao Zedong och Marx "Kapitalet" i bokhyllan. Han dricker Yogite och äter förstrött några vindruvor. Han stryker mig över kinden och säger snälla saker. Senare säger jag något om att alla nog är snyggare i ljuset av en öppen eld. Jag säger det inte som en diss till varken honom eller mig, jag säger det bara för att det är sanning.

Vi äter choklad uppflugna på en timmertrave. Utsikten där på hygget är svindlande, gud vet hur många mil man ser. Josefsdal tycks ligga alldeles framför våra fötter, inget och allt är långt borta. Solen sjunker snabbt, fast han sa att den nog skulle sjunka långsamt. Jag sitter tyst, jag vill sitta kvar för evigt. Han pratar, han vill inte sitta kvar för evigt.

Och hela kvällen nynnar jag på Undertow.
_ _ _

Ska jobba i helgen, i värmen. Yay.
Började plötsligt sakna någon litelitegrann. Fast bara lite.
Lite Kaizers, sen sova.
På måndag kommer Ashi och Sanna!

En mycket plötslig och oväntad blixt dödade vårt modem förra veckan, därav de senaste dagarnas frånvaro.

Har hälsat på Linda i Göteborg i helgen. Underbart att träffas igen, efter nästan ett år. Allt är som vanligt när vi är tillsammans, vi pratar på och förstår knappt att tiden gått. Men kortspelen i korridorerna är långt borta nu, liksom Tobbe i skåpet, raden av Läkerol under bänken i sal 75, Johnny Depp-kvällarna och de trötta tyskalektionerna. Det är i stort bra att det är långt borta. Men ibland saknar jag det där att det var vi tre. Anna, Linda och Mio mot resten av den fåniga världen.

Blev så förbannat dissad av en tant på jobbet idag. Ingenting jag gjorde var rätt, verkligen ingenting. Det är hårt att ta hand om pensionärer. Oftast är de ju rara och trevliga, men ibland är de ganska jävliga. Har ingen riktig lust att jobba fyra dagar till den här veckan, men jag har inte mycket till val.

Försjunker i Wolf Totem. Fantastisk bok, synd att den inte finns i Sverige så att jag kunde säga åt er att låna/köpa den. Den är kall och hård, fast fin och filosofisk. Vargar framstår som allt mer fascinerande varelser. Vore onekligen intressant att se vilka reaktionerna skulle bli om den kom ut i Sverige, med alla varghatande byfånar här i Dalarna. De kanske skulle behöva läsa den och fundera lite över sådana saker som naturlig balans.

Lyssna på: Jens Lekmans Night falls over Kortedala, för att (åter)upptäcka vad riktigt, riktigt bra pop egentligen innebär. Det är en fantastisk skiva, på alla sätt och vis. Varenda låt är klockren, med en röst som på något vis känns lite gammaldags och texter som inte liknar några andra. Andraspåret Sipping on the sweet nectar är min favorit. Minns en Jens Lekman-spelning på Peace & Love för kanske fem år sedan. Han hade en ful hatt på sig, spelade ukulele och såg ganska rädd ut, men var ändå så hjärtevärmande rar och sjöng så fint att det inte gjorde något att det regnade. Det är det som är riktigt, riktigt bra pop.

Jag är trött. Riktigt jävla trött. Jobbade 12-20.30 i lördag, 7-16 på söndag, 8-13.30 idag. Kunde verkligen inte sova natten mellan lördag och söndag. Igår pratade jag i telefon istället för att sova, först med Per och sen med Marie. Imorgon skulle ha kunnat sova ut ordentligt, men istället blir det Stockholmsutflykt med mamma, Anders och Olle. Ska på Östasiatiska museet och kolla in Kinautställningen. Sen funderar jag, efter förslag från mamma, på att gå guidad tur på stadshuset. De har tydligen kinesiska guidningar två gånger om dagen, tänkte gå dit och se om jag förstår något. Eller åtminstone säga hej till några kineser, och se om språket sitter som det ska.

Imorgon kväll drar jag till Per och dricker vin. Najzz.

Lyssna på: Regina Spektor; världens mest begåvade kvinna, världens vackraste Snövitsryska. Hon är för evigt förknippad med Beijingvåren. Eller, det började på jullovet. Det eländiga, eländiga jullovet då inget var som det skulle förutom vetskapen att jag snart skulle iväg. Lyssnade på Better från senaste skivan,

If I kiss you where it's sore
if I kiss you where it's sore
would you feel better, better, better?
would you feel anything at all

om och om igen och det var världens bästa tröst; det var som att ha den där förstående storasystern jag ibland önskar att jag hade. Hon är skogstokig, systern, men ändå så smart på sitt vis, och hon har redan varit med om allt och vet precis, precis hur allt känns. Regina Spektor liknar ingen annan. Och sen Kinavåren, då Rejazz plötsligt beskrev exakt hur det kändes.

Thought I'd cry for you forever,
but I couldn't
so I didn't,
peoples' children die and they don't even cry forever.
Thought I'd see your face in my mind for all time
but I don't even remember
what your ears looked like.

Hon är så smart, Regina. Och hon sjunger så förbannat bra, och är så förbannat bra på att spela piano. Och hon kan spela piano med vänsterhanden och samtidigt spela trumkomp på pianopallen med högerhanden. Hon fick sjunga för mig ofta i mitt svinkalla rum i Beijing. Jag bad lejonet lyssna också, vi satt där en lat eftermiddag, han med huvudet i mitt knä (eller om det var tvärtom), vi lyssnade på Ghost of corporate future och fnissade åt texten. Fast egentligen ska man inte skratta åt den, man ska ta den till sig, ta den med sig. Det är rätt värdelöst att strö låttexter omkring sig egentligen, men allvarligt talat. Läs ändå. Läs och bli påmind om vikten av att ta livet med en klackspark.

Well maybe you should just drink a lot less coffee
and never ever watch the ten o'clock news,
maybe you should kiss someone nice,
or lick a rock, or both.

Maybe you should cut your own hair,
'cause that can be so funny.
It's doesn't cost any money,
and it always grows back,
hair grows even after you're dead.

And people are just people,
they shouldn't make you nervous,
the world is everlasting,
it's coming and it's going
If you don't toss your plastic,
the streets won't be so plastic
and if you kiss somebody
then both of you'll get practice.

The world is everlasting,
put dirtballs in your pocket,
put dirtballs in your pocket
and take off both your shoes.
Cause people are just people,
people are just people,
people are just people like you.

and the people who love me still ask me
"when are you coming back to town?"
and I answer quite frankly, "when they stop building roads
and there ain't no more highways to be found"
and I answer, quite frankly, "when they stop building roads
and all god needs is gravity to hold me down"

Alison Krauss, jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Gravity säger allt.

För nu är bort den enda tänkbara riktningen. Hemma gnager på mig, sliter i mig, får mig att stelna och tröttna. Folk får göra vad fan de vill, men jag tänker inte göra dem permanent sällskap i den trygga världen innanför 50-skyltarna. Det här livet är redan för mycket, jag fastnar i en irriterande blandning av trötthet och rastlöshet. Men om 1,5 månad är jag långt, långt härifrån igen. Fråga inte när jag kommer tillbaka.

Fast Bastberget vill jag aldrig riktigt bort ifrån. Jag vill aldrig släppa bergen som skymtas ovanför trädtopparna, långt borta. Jag vill aldrig släppa den fullkomliga tystnaden och frånvaron av allt utom det allra enklaste. Samtidigt som jag längtar tillbaka till Beijings puls och vansinne så funderar jag ibland på att bara flytta till Bastberget för gott och ägna dagarna åt att elda, hugga ved, dricka kokkaffe och läsa alla de där böckerna jag inte läst än.
I Bastberget läser jag alltid Dan Andersson. Det ligger ett ganska slitet exemplar av hans samlade dikter på hyllan strax under taket. De passar så perfekt där ute, i de gudsförgätna (eller kanske välsignade) skogarna. Det är precis de där skogarna han beskriver, milorna och kojorna kunde lika gärna ha varit de som fanns där. Dan Anderssons dikter är nog de första jag läste på riktigt, de första som tog tag. Spelmannen, Sista sången, Karis-Janken, Snöharpan. Nu känns en del av det jag tyckte så mycket om då ganska sentimentalt, men annat har växt. Det kommer aldrig att släppa taget. Bastberget är hemma, ett fint hemma som inte kväver och tröttar ut, och Dan Andersson påminner mest av alla om detta hemma.

Och idag har jag skrivit något riktigt igen.

Tillbaka till verkligheten och jobbet, i den mån det är verkligare än en myshelg i Linköping. Det var en bra helg, hur bra som helst. Så skönt att bara dissa resten av världen och prata, vina och dansa med människor man tycker om. Ashi och Sanna är sötast och bäst.

Tänkte lägga mig vid anständig tid igår kväll. Men sen ringde telefonen, och det blev till att prata i 3,5 timme. En del som reddes ut, så att jag känner mig mycket lugnare nu. Och så bara prat, spekulationer, grubblerier, så där som det alltid är och så som det ska vara. Fina människa.

Följer med mamma upp till Bastberget om en stund. Resten av familjen är där, och jag har längtat dit sen i våras. Tar med mig Wolf Totem, sätter mig vid elden och bara är stilla. Och så kokkaffe, solnedgång och lukten av skog. Kastar mig hem igen och jobbar imorgon förmiddag, sen kanske jag åker upp igen. Behöver andas ordentligt.

Under tiden kan ni ju lyssna på The Tallest Man On Earth. Han är bäst i hela världen just nu.

Jag sitter på fleecefilten med dalahästar på, har sparkat av mig skorna. Dricker rödvin ur ett plastglas, skickar ett sms till någon jag saknar. Till höger ett träd, sådana där mäktiga lövträd som bara finns i södra Sverige; framför mig en scen, överallt människor. Till min stora förvåning syns snart Christian Kjellvander på scen, som en schysst bonus redan innan det riktiga dragit igång. Han och hans svalt tjusiga fru sjunger några av hans låtar ackompanjerade av enbart gitarr. Portugal är alltid en svidande vacker låt.

Snart mer folk framför scenen, jag inser att det är lönlöst att sitta ner, och att sittplatser trots allt är till för gamlingar. Precis när jag svept vinet och tänker resa mig upp rör det på sig, snart står självaste Leonard Cohen på scenen. Leonard Cohen, på riktigt. Det är lite som att Gud själv skulle uppenbara sig framför mig. Han är gammal, karln, han ser lite ut som någon som dragit på sig kostymen och rymt från äldreboendet där jag jobbar. Fast med hatten på ser han egentligen mest ut som en åldrad mafioso, den där som de andra maffiagubbarna börjar skuffa undan lite, för att han kanske är lite för gammal för att vara med och ta viktiga beslut om vilka som ska röjas undan härnäst. Han ser så glad ut. Så fantastiskt lycklig över att tusentals människor kommit dit för att lyssna på honom.

Första låten: Dance me to the end of love. Jag ringer Ashi. Egentligen har Cohen ända sedan 80-talet tyvärr ägnat sig åt att dölja sina briljanta texter i ganska tråkplastig musik som ofta ligger farligt nära hissmusik. Men det gör ingenting. Det gör ingenting när han börjar sjunga, med rösten som aldrig varit bra och inte blivit bättre med åren, men som ändå är så jävla... bra. Hans körtjejer har röster, och de tittar vördnadsfullt på honom, som om de är hedrade över att få stå på samma scen som honom. Han presenterar dem om och om igen, liksom resten av bandet. Han verkar beundra dem.

Det är bara hits. Det är Suzanne, det är Hallelujah, det är So long Marianne, det är Who by fire. Det är Tower of song med lägstatoner så låga att jag darrar till. Cohen dansar omkring så mycket som hans 73 år tillåter, fäller små självironiska kommentarer och är alldeles galet charmig. Han skrattar till när publiken jublar åt hans taffliga synthplinkande på Tower of song. Han säger att "I'm not the kind of man that keeps his revelations to himself" och fnissar. Han sjunger I'm your man, och det är nästan sexigt. Kanske för att han vet att han själv inte är det minsta sexig längre, och att han därför sjunger saker som "If you want a lover, I'd do anything you ask me to" med hundra gånger mer självdistans än man någonsin hade väntat sig hos en sådan avgrundsdjup självmordspoet. Han har nog insett att han inte har något kvar att bevisa längre. Men han är inte kaxig, han tackar oss gång på gång för att vi kommit dit, till "this beautiful garden" och gjort det till en sådan minnesvärd kväll.

Take this waltz tillägnas Göran Tunström, han sjunger den och går ut. Sedan kommer han in igen. Och avslutar igen, med First we take Manhattan. Och så kommer han in igen. Han läser If it be your will som sedan sjungs av två av körtjejerna. Sen kör de Closing time, och i slutet tar han små hoppsasteg ut från scenen. Nu är det slut. Kunde man tro. Han kommer ut en tredje gång, hänger på sig gitarren och sjunger I tried to leave you. Vi skrattar. Det är definitivt inte en av hans mest kända låtar, men den är icke desto mindre den perfekta avslutningslåten. Näst sista textraden är mitt gamla favoritcitat. "Well my bed is kinda narrow, but my arms are open wide." Och så sista raden. "And here's a man still working for you smile." Och vi ler. Sedan lämnar bandet sina instrument, de ställer sig på en rad och sjunger en något psalmartat i stämmor. Med detta lyfter S:t Cohen sedan på hatten, ler, tackar oss än en gång, vinkar och går ut.

Jag traskar ut från Sofiero med ett fånigt leende på läpparna. Jag har sett Leonard Cohen, på riktigt. En av de största och viktigaste, livs levande framför mig. Det gör inget att han inte körde något alls från Songs of love and hate, det gör inget att Skånetrafik fuckar upp genom att sätta in alldeles för få bussar tillbaka till Helsingborg, det gör nästan inget att det var så många irriterande 50-plussare i publiken, fällandes kommentarer av typen "nämen där kan du väl inte stå, då ser ju inte jag nånting!". Nu har jag sett två av de tre stora hjältarna live, nu fattas bara Tom Waits för att jag ska kunna dö nöjd. Jag har sett Leonard Cohen, på riktigt. Fy fan vad bra det var.

Nattrapport från Linköping. Jag är förkyld som ett as, och det har inte blivit bättre av de två senaste kvällarnas vindrickande och dumdansande.  Ashi har försvunnit ut på promenad, hon behövde vädra huvudet. Sanna sitter bakom mig och ser lurig ut. Igår hade vi dragking-afton. Kanske lägger upp en bild eller två på detta äventyr lite senare. Har insett att jag nog alltid borde ha mustasch och polisonger. Ronny Hallpers har kommit för att stanna. Morgans solglasögon ftw!
Idag gick vi på utflykt till Lambohovs centrum efter att vi haft sagostund med Blondin-Bellas blogg och slutligen klivit upp ur sängen (framåt tre ungefär). Vi köpte pizza och chips. Sen gick vi hem och åt pizza och chips, och kollade på "The merchant of Venice". Jeremy Irons har blivit jävligt stilig på äldre dar. Senare lyckades jag spilla rödvin på mina vita byxor. Så jävla typiskt mig. Och så mer dumdans, till Sannas Bonanostalgi-skiva. Fuck yeah.

Imorgon åker jag hem, tyvärr. Ska jobba på måndag, om jag lyckas bli lite friskare.
Cohen var jättebra. Och söt, riktigt söt. Skriver mer om det senare.

Inom en halvtimme bör kamrat Kristiansen vara här med sina fina (mycket fina) bil. Sen drar vi alltså till Bingsjö för den här månadens dos av fiolgnissel och dansbanor. Åker hem med Anna-Kajsa nån gång framåt natten.

Imorgon 6:44 går mitt tåg från Borlänge. Fy fan. Ska träffa Linda en liten liten stund på stationen i Göteborg, i väntan på tåget till Helsingborg. Sen blir det att kolla på S:t Cohen i egen hög person. Karln är 74 år gammal, kollade jag nyss upp. Ägnade rätt många timmar igår kväll åt att lyssna igenom hans skivor. Om jag bara fick ta med en skiva till en öde ö skulle det nog bli Songs of love and hate. Jag förlåter aldrig mig själv för att jag förstörde pappas vinylexemplar av den.

Hemma i Mockfjärd igen på söndag kväll, jag råkade lova att jag kunde hoppa in och jobba på måndag morgon. Återkommer då med recension av Cohen och rapport från helgen med Ashi och Sanna. Efter allt Ashi pratat om på sistone kan det nog bli en mycket intressant helg. Hah.

Frid och Freud!

Det är så lite som krävs.
Det är så mycket som krävs.


(Idag kom den bortsprungna Frank's wild years-skivan tillrätta. Alltid något, och kanske det enda idag.)

Jag vill vara Suzanne Vega. Ni har garanterat hört Luka ("my name is Luka, I live on the second floor", ni vet) ungefär hundra miljoner gånger på Mix Megapol, oavsett om ni lyssnat på Mix Megapol eller inte. Jag tror att det är hennes enda hit. Den är med på LP:n Solitude standing som jag snodde av min mamma och fullkomligt lyssnade sönder på högstadiet. Det finns inte en dålig låt på den, banne mig. Efter hennes briljanta spelning på P&L i fredags har jag laddat ner hennes samlade verk; hon är verkligen fantastisk. Jag vill ha hennes röst. Sval men levande, ren och vacker utan att vara tråkig. Jag vill spela gitarr som henne. Jag vill skriva texter som henne. Hon undviker skickligt klyschor, vilket få snällpopare med akustisk gitarr brukar lyckas med. Jag vill vara Suzanne Vega.

För att bli lite mer som Suzanne Vega borde jag skriva igen. Skriva på riktigt. Sitter och inspekterar mina blogginlägg. Det är en massa text. Varför kunde jag inte ha skrivit något på riktigt istället? Något inspirerat och konstnärligt? Det här är bara ingenting, även om det är ganska hälsosamt på sitt vis. Men jag borde skriva på riktigt. Jag borde skriva dikter, som förut. Skrev ganska mycket i våras, men nu har det stannat. Igen. Varför ska det vara så svårt att göra något som man tycker så mycket om? Jag borde nog tagga ner lite, tror jag. Bara skriva, inte tänka.

Se på: Käre gamle Thåström i en video som bör vara från 1989, en video som är så ful som bara något från slutet av 80-talet kan vara. Jag gissar att man tyckte att det var jävligt häftiga effekter i den på den tiden. Hur som helst är det en förbannat bra låt, fortfarande. Återupptäckte också precis att Om Black Jim är en makalös låt.

Jag vet inte riktigt om jag ska orka åka till Bingsjö redan imorgon. Egentligen är jag bara sliten och trött, jag skulle gärna vara hemma och inte göra någonting alls imorgon. Fast lite roligt vore det ju att dra dit och dansa lite extra, och dricka lite vin och träffa lite folk. Vi får se om jag pallar. Annars drar jag dit på onsdag, jag har dansdejt inbokad med Ullis, min polskeabstinens är i vanlig ordning svårartad. På torsdag blir det Cohen. \o/