sharlan

Nu har jag med våld och vakuumpåsar packat min resväska och är alldeles redo att lämna staden och landet imorgon förmiddag. Hejdå Beijing, hejdå Kina, hejdå Hang Jiao och Jesse och ayi och shushu i ljusblå huset vid Beixinqiao. Det gör en liten aning ont att vara på väg härifrån igen, men den här turen bevisade att det går att komma tillbaka bara därför att, det går att ta en sväng förbi och bara umgås med Kina. Jag tar med mig kryddor, te, skivor, böcker, ett par nya klänningar, väldigt lortiga skor, lite sämre lungor än för tre veckor sedan, en god dos inspiration och återuppväckt språkflyt. 

 

Antagligen kommer jag att gråta en skvätt på terminal tre i morgon vid elvatiden, men de här senaste dagarna har ändå varsamt knuffat mig hemåt, med trafikstockning, allmän röra och väldigt grå himmel visat varför det kan vara fint att bo i Djura snarare än vid Dongzhimen. Nu är det tack och hej och på återseende. 再见 means that the people who say this to each other will meet again, skrev Liu Lu i ett sms när jag åkte från Guangzhou. Vi säger så, vi säger så.

Jag litar på dig, Hang Jiao,

litar på dina tysta andetag.

Jag litar på att åren bär oss.

Jag litar på din ryggrad,

sådan som den är, och hur

dina ben, dina innersta,

aldrig knäcks, aldrig böjs,

aldrig svajar.

Jag litar på att vi, Hang Jiao,

har en linje

att följa,

har en gata att vandra

längs med.

 

For tillbaka till Beijing, träffade lite folk, promenerade runt Houhai, flyttade mig själv och min numer överfulla resväska hem till Hang Jiao, i ett hus som bokstavligt talat ligger på bargatan i Sanlitun. I lägenheten bor också Leilei med pojkvän, men de syns knappt till. Däremot syns deras lite läskiga pitbullterrier vandra fram och tillbaka i lägenheten som en osalig och olycklig ande. Att den heter Doudou gör den bara marginellt mindre läskig.

 

Sedan fick jag reda på att Lilly på grund av orsaker inte kommer hinna hit innan jag åker, vilket kanske är det enda tråkiga som hänt under de här veckorna. Det fick mig å andra sidan att bestämma mig för att åka iväg igen, istället för att själv vandra runt i Beijing som en osalig ande. Hang Jiao tyckte att jag skulle åka till Pingyao, så till Pingyao åkte jag. En välbevarad uråldrig liten stad med en hel stadsmur runt omkring (som man kan gå uppe på) och utanför den en ny ful stad, så som man kan tänka sig att fula städer i Shanxi ska se ut. Hela Shanxi är alldeles brungrått, om än dramatiskt bergigt på sina håll.

 

Pingyao är nog outhärdligt under turistsäsongen, men nu ett par veckor efter nyår är det en fantastisk liten plats att vara på. Jag blir djupt nostalgisk av lukten av kolkaminer, inser att den försvunnit från hutongerna i Beijing. Det är så klart för alla lungors bästa, men något av stämningen försvann med den där brända lukten. Men här i Pingyao eldar man på, liksom i resten av den brungrå kolprovinsen. Nudlarna är goda och det är fint att vara ute på såna här ensamäventyr; bo på okänt hostel och bli skjutsad genom staden på pakethållaren på en liten elcykel. En kväll, två dagar och en morgon kvar i Kina. Det var ett mycket bra beslut att åka hit.

 

Guangzhou är lite så som jag minns Chengdu: grått dis och gröna träd, rosa blommor och risiga fasader, liksom sönderregnade. Man vet inte riktigt om det regnar eller om det bara fastnat vatten i luften, och det ekar lätt av Hongkong bland skyskraporna i centrum.

 

Liu Lu är den bästa vän man kan ha i en ny stad. Hon fick nog av Beijing förra våren och flyttade hit, hundratals mil från sin hemstad i norra Heilongjiang. Verkar försiktigt nöjd med livet, även om hon varit singel så länge att hennes mamma oroligt frågat om hon möjligen är lesbisk. Hon jobbar på något slags reklamkontor och pratar om att börja så spela trummor. Skrattar åt Guangzhou-borna och deras paraplyer: när de regnar har de paraply, när det snöar har de paraply, när det blåser har de paraply framför sig som något slags vindskydd, och när solen skiner måste de definitivt ha paraply. Själv är hon från nordöst, ger inte efter för vädret hur som helst.

 

Under dagarna vimsar jag omkring i den här stora grågröna staden, idag i den gamla stadsdelen Lizhiwan. Plottrigt, ihopklämt och ganska charmigt, med parkpensionärer och högljudda försäljare om vartannat. På kvällarna äter jag mat och strosar runt med Liu Lu, köper en bok här och en bok där, pratar och har det fint. I morgon är det yuanxiaojie, sista nyårsdagen. Då ska vi äta lunch tillsammans, för man får inte vara i Guangzhou utan att dricka te och äta dim sum.