sharlan

Några dagar hemma i stillaståendet. Lätt handlingsförlamad, det är väl antagligen bara som det ska. Läser några kapitel i Kalle och Chokladfabriken på kinesiska, behöver nästan inte slå upp några ord alls. Önskar att jag orkade spela piano, men det kommer att hända först när jag är ensam hemma. Och det regnar. Det regnar så som det inte borde orka regna.

Jag lyssnar på Quan med Ga Diao, och jag saknar saknar saknar Qingdao. Redan. Jag fattar inte att det är över. Fotografiet från i december ligger bredvid min säng, det där man kan skymta säkert tre hela snöflingor mot mitt hår, jag blir nästan tårögd när jag tittar på det. Det är löjligt men oundvikligt. Det är konstigt att vara den enda Qingdaodelen i sitt liv, att här och nu inte kunna sitta tillsammans med någon och le åt minnena. Jag bär ensam omkring på staden, bär den alldeles intill mig. Det luktar hav och avgaser, det är blåsigt och rökigt. Herregud vad jag längtar tillbaka.

Sa jag att det regnar?

Och så MASH, Dory Previn, Vansbrosimningen, lokaltidningsångest, en åldrande katt och Helen Feng sjunger Hui Dao Wo.