Wayan
På tåget till Göteborg badade jag i sol och sms:ade med en upprörd kamrat Kristiansen som råkade ut för SJ:s allmänna ondska (SJ står alls inte för Statens Järnvägar, utan för Satans Jävlar). Väl framme stod världens snyggaste Mio och Linda och väntade på mig, och snart dök även en förkyld men inte desto mindre snygg Marie upp. Klockan tre anlände jag och sistnämnda vän till Linnéplatsen och traskade in i Slottsskogen där kalaset redan börjat. Det var sol sol sol och idel popsnören i fyrkantiga solglasögon och smala jeans. Många Vampire Weekend-luggar och tygskor. Jag i hippiebyxorna och chinglish-linnet, kände mig som sommar och festival.
På fredagen såg vi
Beirut, mjuk folkindie med trumpeter och fina röster,
Band of horses, skön cowboyindie som passade perfekt i solskenet,
Robyn, ett geni även om jag typ inte lyssnar på henne,
Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna, nästan löjligt vackert,
Glasvegas, en aning överskattade,
Arctic Monkeys, rätt så rockslyngeldryga men rätt så bra också.
Och så drack vi öl, trivdes i solen och fnös bittert åt lyckliga/äckliga par. Försökte ta oss in i Annedalskyrkan för att se Andrew Bird, men misslyckades brutalt. Man skulle ha varit där hundra år i förväg för att ens ha en chans att få plats. Det är det enda som suger med Wayan, dessa klubbspelningar som är halva festivalen men som bara ett fåtal faktiskt har möjlighet att se, just för att de är på små klubbar och inte på de stora scenerna i Slottsskogen. De kunde ju smälla upp åtminstone en scen till i parken och flytta några fler spelningar dit, kan man tycka. Alla ska med! säger Göran Persson.
På lördagen hade solen gått och gömt sig, vi släpade oss iväg i gråvädret vid halv ett. Vi såg
Patrick Wolf, i alla fall lite, ganska gulligt,
Jenny Wilson, i blå hiskelig tantklänning och hatt men ack så häftig ändå,
Calexico, tråkiga, och det började regna,
Vampire Weekend, grymma trots sunkigt ljud och spöregn ("And you're all wearing ponchos, very chique!" sa sångaren),
Florence Valentin, svängig Håkan-ish musik kryddad med vänsterslagord,
Wolfmother, hur vansinnigt bra som helst, hårdrock i dess allra ädlaste käftsmälls-form,
My Bloody Valentine, monotont men ganska fint, trots ohörbar sång,
Lily Allen, världens häftigaste människa, så klart.
Och så en röst under My Bloody Valentine-spelningen, en bruten engelska, ett visslande över orden, en öl, ett svamlande om classic house-trousers, en spårvagn, ett knä, en beer for the road fast på ett annat språk, en klubb som påminde om Q-bar, ett par fina armar, en öl till, ett vaxkletigt hår, en till spårvagn, en brist på plats, närmare än närmast, ett fint leende, andetag i nacken. It's strange to see you in daylight. Detsamma, H, detsamma.
På fredagen såg vi
Beirut, mjuk folkindie med trumpeter och fina röster,
Band of horses, skön cowboyindie som passade perfekt i solskenet,
Robyn, ett geni även om jag typ inte lyssnar på henne,
Antony & the Johnsons med Göteborgssymfonikerna, nästan löjligt vackert,
Glasvegas, en aning överskattade,
Arctic Monkeys, rätt så rockslyngeldryga men rätt så bra också.
Och så drack vi öl, trivdes i solen och fnös bittert åt lyckliga/äckliga par. Försökte ta oss in i Annedalskyrkan för att se Andrew Bird, men misslyckades brutalt. Man skulle ha varit där hundra år i förväg för att ens ha en chans att få plats. Det är det enda som suger med Wayan, dessa klubbspelningar som är halva festivalen men som bara ett fåtal faktiskt har möjlighet att se, just för att de är på små klubbar och inte på de stora scenerna i Slottsskogen. De kunde ju smälla upp åtminstone en scen till i parken och flytta några fler spelningar dit, kan man tycka. Alla ska med! säger Göran Persson.
På lördagen hade solen gått och gömt sig, vi släpade oss iväg i gråvädret vid halv ett. Vi såg
Patrick Wolf, i alla fall lite, ganska gulligt,
Jenny Wilson, i blå hiskelig tantklänning och hatt men ack så häftig ändå,
Calexico, tråkiga, och det började regna,
Vampire Weekend, grymma trots sunkigt ljud och spöregn ("And you're all wearing ponchos, very chique!" sa sångaren),
Florence Valentin, svängig Håkan-ish musik kryddad med vänsterslagord,
Wolfmother, hur vansinnigt bra som helst, hårdrock i dess allra ädlaste käftsmälls-form,
My Bloody Valentine, monotont men ganska fint, trots ohörbar sång,
Lily Allen, världens häftigaste människa, så klart.
Och så en röst under My Bloody Valentine-spelningen, en bruten engelska, ett visslande över orden, en öl, ett svamlande om classic house-trousers, en spårvagn, ett knä, en beer for the road fast på ett annat språk, en klubb som påminde om Q-bar, ett par fina armar, en öl till, ett vaxkletigt hår, en till spårvagn, en brist på plats, närmare än närmast, ett fint leende, andetag i nacken. It's strange to see you in daylight. Detsamma, H, detsamma.
Kommentarer
Trackback
