nästan direkt ur dagboken: i går natt halv tre sömnlös skakad skrivande
[...]
Annars:
Utanför fönstret: Karlavagnens böjda skaklar
och dess skeva blinkande framhjul
konstellationer och revelationer.
En kvarts dvala och det är borta.
Säg något du är rädd för.
Säg något jag inte är rädd för!
[...]
Franks vilda år och min egen orossommar.
Det är så mycket som bränner i natt. Så många rädslor i omlopp.
Valerie Solanas jagar mig och varför fascineras vi av såna trasiga
människor? De är ju trasiga, inte hela.
Utanför fönstret återvänder Karlavagnen, svagt.
Jag åker i den hemåt.
Månans silfverfålar bortgalopperade mot hösten.
De böjda skaklarna, de böjda.
Ta mig hemåt över himlen.
Slumra med huvudet mot Karlavagnens slitna säte.
Omslingrad i baksätet, omtänkt.
Säg något jag inte är rädd för!
Tom Waits låter trygg i sitt vansinne.
Kanske kan han hjälpa mig att sova i natt.
Det här jag känner i bröstet är bara för att hon är livrädd.
Det där i magen vet jag inte, kanske Hectors sommarbarn,
one for the road.
Ta min hand och mitt pass och lämna.
Det är oförklarlig halvtrepånatten-rädsla, kommer ur ingenstans och överallt där människor låter och gror.
I Tom Waits värld finns folk med dubbla ansikten och puertoricanska älskarinnor med träben. Vi är alla galna här.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Man skulle ha en skrivmaskin.
En skrivmaskin, en älskare, en lägenhet, ett kylskåp.
En vinterkappa, en halsduk, en chokladkaka, en grammofon.
En brevvän, en diktsamling, en väska. En skrivmaskin med färgband som aldrig tar slut.
Livet i en låda. Livet under Karlavagnen. Silverskaklarna så böjda. Tre stjärnor och ett blinkande framhjul. Kommer och går som rädslan här i natt. Hur känns det att tappa taget?
Livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag sa: livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag tänker på Bruce Springsteen och Valerie Solanas och Elas Levi och min Sören och här är Tom Waits i mina öron, så vackert ärrad och intill.
[...]
Beijing. Berlin. Chicago. Seoul. Prag. Beijing babe. Berlin bitch.
Snart tjugo plus ett tjugoett.
Tom Waits var tjugoett år 1970. Det är längesen nu.
Jag vet inte vad det är med mig i natt. Men det genererar text.
Det är Karlavagnens fel, utsikten från min sovplats på golvet.
Valerie Solanas och allt som skrämmer i natt.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Annars:
Utanför fönstret: Karlavagnens böjda skaklar
och dess skeva blinkande framhjul
konstellationer och revelationer.
En kvarts dvala och det är borta.
Säg något du är rädd för.
Säg något jag inte är rädd för!
[...]
Franks vilda år och min egen orossommar.
Det är så mycket som bränner i natt. Så många rädslor i omlopp.
Valerie Solanas jagar mig och varför fascineras vi av såna trasiga
människor? De är ju trasiga, inte hela.
Utanför fönstret återvänder Karlavagnen, svagt.
Jag åker i den hemåt.
Månans silfverfålar bortgalopperade mot hösten.
De böjda skaklarna, de böjda.
Ta mig hemåt över himlen.
Slumra med huvudet mot Karlavagnens slitna säte.
Omslingrad i baksätet, omtänkt.
Säg något jag inte är rädd för!
Tom Waits låter trygg i sitt vansinne.
Kanske kan han hjälpa mig att sova i natt.
Det här jag känner i bröstet är bara för att hon är livrädd.
Det där i magen vet jag inte, kanske Hectors sommarbarn,
one for the road.
Ta min hand och mitt pass och lämna.
Det är oförklarlig halvtrepånatten-rädsla, kommer ur ingenstans och överallt där människor låter och gror.
I Tom Waits värld finns folk med dubbla ansikten och puertoricanska älskarinnor med träben. Vi är alla galna här.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Man skulle ha en skrivmaskin.
En skrivmaskin, en älskare, en lägenhet, ett kylskåp.
En vinterkappa, en halsduk, en chokladkaka, en grammofon.
En brevvän, en diktsamling, en väska. En skrivmaskin med färgband som aldrig tar slut.
Livet i en låda. Livet under Karlavagnen. Silverskaklarna så böjda. Tre stjärnor och ett blinkande framhjul. Kommer och går som rädslan här i natt. Hur känns det att tappa taget?
Livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag sa: livet har sällan varit bättre än det är nu.
Jag tänker på Bruce Springsteen och Valerie Solanas och Elas Levi och min Sören och här är Tom Waits i mina öron, så vackert ärrad och intill.
[...]
Beijing. Berlin. Chicago. Seoul. Prag. Beijing babe. Berlin bitch.
Snart tjugo plus ett tjugoett.
Tom Waits var tjugoett år 1970. Det är längesen nu.
Jag vet inte vad det är med mig i natt. Men det genererar text.
Det är Karlavagnens fel, utsikten från min sovplats på golvet.
Valerie Solanas och allt som skrämmer i natt.
Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här.
Kommentarer
Trackback
