En början
Jag blev mycket mycket besviken. Borgerlig regeringen, okej, whatever, sossarna åt helvete och moderat framgångsvåg, okej okej. Men SD i riksdagen. Fy fan fy fan. Varför begriper inte folk vad som händer? Varför är man så förbannat korttänkt och trångsynt och fördomsfull?
Men så fick jag ett sms från Sanna, något om en manifestation på Sergels torg, så vi åkte dit. Och det var underbart. Vi var inte precis de enda som nåtts av meddelandet, minst 6000 (påstår man) hade slutit upp, med hastigt ihoprafsade plakat, vuvuzelor, en sambaorkester, frustrationen, ilskan, såhärkanvijävlarintehadet.
"Jimmie - som Bamse fast tvärt om."
"Inga rasister i våran riksdag!"
"Vem vare som facking rösta?"
"94,3 procent av svenskarna är INTE rasister."
"Jalla jalla, SD ska falla, jalla jalla, Sverige åt alla."
Och så kändes allt bättre. Det kändes som ett litet 1968, som det stora NEJ:et, från botten av hjärtat, från botten av 6000 hjärtan, och alla andra som inte var där men som vi visste att vi representerade. Alla vi skrek lite extra för. Mest av allt skrek jag för Jing, för oss, för att sådant som oss också finns, i all enkelhet, för att känslor inte vet av några landsgränser och kulturskillnader.
Så gick jag arm i arm med Sanna ner längs Drottninggatan, där man spärrat vägen mot riksdagen, och strömmen förde oss över bron till slottet, slutligen landade allt på Mynttorget, skriken och sången och plakaten och sambaorkestern.
Det känns så mycket bättre nu. När jag dansat till sambaorkester på Mynttorget, med gud vet hur många andra, alla dessa som skrek sönder sina röster för mångfalden, som helt oorganiserat och ändå väldigt sammanhållet samlades och visade vad vi tycker om att ha SD i riksdagen. Inget bråk, bara kärlek, stod det på facebook, och det var mycket kärlek. Det var, för att nästan citera Tyko Johnsson, det finaste jag varit med om sen jag konfirmerade mig.
Men så fick jag ett sms från Sanna, något om en manifestation på Sergels torg, så vi åkte dit. Och det var underbart. Vi var inte precis de enda som nåtts av meddelandet, minst 6000 (påstår man) hade slutit upp, med hastigt ihoprafsade plakat, vuvuzelor, en sambaorkester, frustrationen, ilskan, såhärkanvijävlarintehadet.
"Jimmie - som Bamse fast tvärt om."
"Inga rasister i våran riksdag!"
"Vem vare som facking rösta?"
"94,3 procent av svenskarna är INTE rasister."
"Jalla jalla, SD ska falla, jalla jalla, Sverige åt alla."
Och så kändes allt bättre. Det kändes som ett litet 1968, som det stora NEJ:et, från botten av hjärtat, från botten av 6000 hjärtan, och alla andra som inte var där men som vi visste att vi representerade. Alla vi skrek lite extra för. Mest av allt skrek jag för Jing, för oss, för att sådant som oss också finns, i all enkelhet, för att känslor inte vet av några landsgränser och kulturskillnader.
Så gick jag arm i arm med Sanna ner längs Drottninggatan, där man spärrat vägen mot riksdagen, och strömmen förde oss över bron till slottet, slutligen landade allt på Mynttorget, skriken och sången och plakaten och sambaorkestern.
Det känns så mycket bättre nu. När jag dansat till sambaorkester på Mynttorget, med gud vet hur många andra, alla dessa som skrek sönder sina röster för mångfalden, som helt oorganiserat och ändå väldigt sammanhållet samlades och visade vad vi tycker om att ha SD i riksdagen. Inget bråk, bara kärlek, stod det på facebook, och det var mycket kärlek. Det var, för att nästan citera Tyko Johnsson, det finaste jag varit med om sen jag konfirmerade mig.
Lördagsläsning
En krönika om Sverigedemokrater och andra människor.
Det här lägenhetsletandet gör mig galen.
Stockholm, varför känns det plötsligt som att du nästan vill oss illa?
Jag behöver en paus.
Jag vill egentligen bara plugga. Jag sätter mig gärna med Elementär fonetik, bara jag får ro. Den ron.
Det här lägenhetsletandet gör mig galen.
Stockholm, varför känns det plötsligt som att du nästan vill oss illa?
Jag behöver en paus.
Jag vill egentligen bara plugga. Jag sätter mig gärna med Elementär fonetik, bara jag får ro. Den ron.
Förkylningstisdag
Jag är förkyld, kanske inte febrig längre, men frusen och risig. Har sovit alldeles för länge på sistone, att ta sig upp strax efter elva idag kändes som att vara uppe ganska tidigt. Vrider och vänder på CSN-papper, läser igenom grammatikanteckningarna, insåg precis att jag än en gång glömt krönikan (jag glömmer och kommer på, glömmer och kommer på), ett förfärat det var ju DET jag skulle göra idag, också. Aj då.
Att leta lägenhet i Stockholm är ett elände. Vi tittade på en liten lägenhet i Åkersberga igår, men hade inte riktigt insett hur långt bort Åkersberga ligger. Jing skrattade åt vår evighetslånga bussfärd, jag var mest sjuk och sur, fräste "det är inte roligt!", fast det nästan var lite roligt. Ikväll ska jag skicka Marie och Jing för att titta på en lägenhet på Brommaplan. Själv ska jag på föreläsning. Det är inspirerande att plugga igen, upplyftande. Språkvetenskapliga elementa-delen är klar på ett par veckor, sedan ska jag tjata mig in i både kinesiska 1 och kinesiska 3.
Kaffe. Och chokladkakorna Sanna köpte åt mig. Fryser lite. Kollar Blocket en gång i halvtimmen. Laga mat? Handla mat. Och så krönikan. Krö-ni-kan. Egentligen har jag ingenting att säga om någonting just nu.
Igår natt, framåt klockan två, började jag plötsligt sakna Beijing. Gatorna, parkerna, restaurangerna, övergångsställena, bussarna, människorna. Oljudet. Energin.
Att leta lägenhet i Stockholm är ett elände. Vi tittade på en liten lägenhet i Åkersberga igår, men hade inte riktigt insett hur långt bort Åkersberga ligger. Jing skrattade åt vår evighetslånga bussfärd, jag var mest sjuk och sur, fräste "det är inte roligt!", fast det nästan var lite roligt. Ikväll ska jag skicka Marie och Jing för att titta på en lägenhet på Brommaplan. Själv ska jag på föreläsning. Det är inspirerande att plugga igen, upplyftande. Språkvetenskapliga elementa-delen är klar på ett par veckor, sedan ska jag tjata mig in i både kinesiska 1 och kinesiska 3.
Kaffe. Och chokladkakorna Sanna köpte åt mig. Fryser lite. Kollar Blocket en gång i halvtimmen. Laga mat? Handla mat. Och så krönikan. Krö-ni-kan. Egentligen har jag ingenting att säga om någonting just nu.
Igår natt, framåt klockan två, började jag plötsligt sakna Beijing. Gatorna, parkerna, restaurangerna, övergångsställena, bussarna, människorna. Oljudet. Energin.
En gammal dikt om bilar och kärlek i Beijing
Västra andra ringvägen, Fuxingmen, din
väg och dina hjulspår på Chang'an-gatan,
dina oförsiktiga vänstersvängar,
tvärnitar, kyssar
dröjande som bilarna vid ett rödljus,
skenande som bilarna vid ett grönljus.
Hur vi krockade den där första kvällen,
glada att skadas,
krockar tusenfalt längs med Chang'an-gatan,
västra andra ringvägen, Fuxingmen, vår
väg och våra hjulspår. Jag struntar blankt i
säkerhetsbältet,
trots att krocktest visar att inga bromsar
håller för de krafter du släpper lös i
vilda oplanerade vänstersvängar,
rivstarter, kyssar.
