Beijingmorgon
De senaste två dagarna har jag promenerat till skolan. En snabb koll på Baidu avslöjade att det inte är mer än drygt tre kilometer, och att det därmed nog till och med skulle gå lite fortare att gå hela vägen än att gå till busshållplatsen, vänta på 104:an, eventuellt inte få plats på den, till slut klämma sig in på nästa buss och stå där alldeles ihoptryckt medan bussen sniglar sig fram genom trafikkaoset. Därtill måste man när man åker buss på morgonen lyssna till biljettförsäljarnas gastande: gå bakåt! rör på er! res på dig för farbrorn här! flytta på er så vi kan stänga dörrarna! gå bakåt! GÅ BAKÅT! det finns plats! trängs inte! GÅ BAKÅT SA JAG! De låter som dåligt morgonhumör känns.
Skönare då att gå. Först efter en vanlig halvstor gata, sedan svänger man in i en hutong och njuter av morgonröran bland grönsaksförsäljare och frukosthak, lyssnar på ljudet av fräsande olja och köper kanske lite sojamjölk att dricka på vägen. Sedan närmar man sig en park, full av pensionärer och lågstadiebarn i de obligatoriska gula kepsarna. Jag älskar kinesiska parker av hela mitt hjärta, hur de verkligen är en mötesplats, hur de lever och används; man ser joggande medelålders män, uråldriga tanter i rullstol, mammor med barn på väg till skolan, rara pensionärer som övar tai chi med svärd, någon enstaka stressad portföljnisse, men mest av allt bara folk som låter saker ta sin tid. Allt händer, inget är stilla, men det är heller ingen panik. Det är morgon, och det är bra. Det är gott att vara vaken.
Så går man ut ur parken igen och följer en ännu rörigare liten gata där man knappt kan gå på trottoaren utan att trampa i någons grönsaker som är till salu, sedan går man under en stor stor vägbro och följer en lite tråkigare vanlig väg och plötsligt står man i korsningen vid Jingshi building och är framme vid skolan. Det tar 35 minuter och är så mycket bättre än att åka buss.
Skönare då att gå. Först efter en vanlig halvstor gata, sedan svänger man in i en hutong och njuter av morgonröran bland grönsaksförsäljare och frukosthak, lyssnar på ljudet av fräsande olja och köper kanske lite sojamjölk att dricka på vägen. Sedan närmar man sig en park, full av pensionärer och lågstadiebarn i de obligatoriska gula kepsarna. Jag älskar kinesiska parker av hela mitt hjärta, hur de verkligen är en mötesplats, hur de lever och används; man ser joggande medelålders män, uråldriga tanter i rullstol, mammor med barn på väg till skolan, rara pensionärer som övar tai chi med svärd, någon enstaka stressad portföljnisse, men mest av allt bara folk som låter saker ta sin tid. Allt händer, inget är stilla, men det är heller ingen panik. Det är morgon, och det är bra. Det är gott att vara vaken.
Så går man ut ur parken igen och följer en ännu rörigare liten gata där man knappt kan gå på trottoaren utan att trampa i någons grönsaker som är till salu, sedan går man under en stor stor vägbro och följer en lite tråkigare vanlig väg och plötsligt står man i korsningen vid Jingshi building och är framme vid skolan. Det tar 35 minuter och är så mycket bättre än att åka buss.
En bra grej med att åka hem i januari
Läser på DN att det förfärliga bandet Timoteij i april reser österut för att satsa på en Kinakarriär. De meddelar att de därmed inte kommer att vara med i Melodifestivalen nästa år, och att de tror att de kommer att slå i Kina, då de är "något helt annorlunda".
Jag är rädd att de har rätt. Jag tror att risken är överhängande att de slår igenom med dunder och brak, att de snart hörs i högtalarna utanför varje frisörsalong och är på tv var och varannan kväll. De har ju allt: plastig produktion som kommer att falla mainstreamkineser i smaken, långa smala ben och väldigt blont hår, samt något som påstås vara inslag av svensk folkmusik, vilket ju bara gör det hela än mer exotiskt. Det kommer att gå strålande.
Men vid det laget är jag hemma i trygghet i Sverige, och fram tills dess kan jag ägna mig åt att spekulera i hur de kommer att översätta bandnamnet till kinesiska. Dimutai?
Jag är rädd att de har rätt. Jag tror att risken är överhängande att de slår igenom med dunder och brak, att de snart hörs i högtalarna utanför varje frisörsalong och är på tv var och varannan kväll. De har ju allt: plastig produktion som kommer att falla mainstreamkineser i smaken, långa smala ben och väldigt blont hår, samt något som påstås vara inslag av svensk folkmusik, vilket ju bara gör det hela än mer exotiskt. Det kommer att gå strålande.
Men vid det laget är jag hemma i trygghet i Sverige, och fram tills dess kan jag ägna mig åt att spekulera i hur de kommer att översätta bandnamnet till kinesiska. Dimutai?
I övrigt:
Måste vi prata om Diaoyudao? (/Måste vi prata om Senkaku?)
Ingen ska kunna gå miste om budskapet, tycks man ha tänkt på restaurangen, och därmed skrivit ut inte bara en, utan två identiska skyltar i A3-format på vilka det står "Tillträde förbjudet för japaner" i rött. Kinas fiender ska inte ha några grillspett, i alla fall inte på den här restaurangen.
Janice på couchsurfingträffen berättade att hon har en koreansk kompis som ser väldigt japansk ut, och att de båda råkat passera förbi en av de härjiga demonstrationerna vid Liangmaqiao för några dagar sedan. Hon hade då, lätt panikslagen, sagt åt honom att omedelbart låtsas svara i telefon med ett högljutt "annyeong haseyoooo", för att det verkligen skulle gå fram att han inte är japan, utan en helt vanlig ofarlig korean. Det har så vitt jag vet ännu inte rapporterats om att några japaner fått stryk, men ingen törs vara säker på att det inte kommer att hända.
Japanska ambassaden har dock utsatts för äggkastning, japanska bilar har fått vindrutorna krossade, och japanska butiker har vandaliserats. Honda och andra japanska biltillverkare har tillfälligt stoppat produktionen vid sina kinesiska fabriker, utan att lämna några besked om när verksamheten kan återupptas.
Janice på couchsurfingträffen berättade att hon har en koreansk kompis som ser väldigt japansk ut, och att de båda råkat passera förbi en av de härjiga demonstrationerna vid Liangmaqiao för några dagar sedan. Hon hade då, lätt panikslagen, sagt åt honom att omedelbart låtsas svara i telefon med ett högljutt "annyeong haseyoooo", för att det verkligen skulle gå fram att han inte är japan, utan en helt vanlig ofarlig korean. Det har så vitt jag vet ännu inte rapporterats om att några japaner fått stryk, men ingen törs vara säker på att det inte kommer att hända.
Japanska ambassaden har dock utsatts för äggkastning, japanska bilar har fått vindrutorna krossade, och japanska butiker har vandaliserats. Honda och andra japanska biltillverkare har tillfälligt stoppat produktionen vid sina kinesiska fabriker, utan att lämna några besked om när verksamheten kan återupptas.
Så vad bråkar man om? Obebodda öar mitt i ingenstans, några prickar på Google-kartan mellan Japan och Taiwan, där det inte bor en enda människa. Diaoyu/Diaoyutai på kinesiska, Senkaku på japanska. Troligen finns det olja och/eller naturgas där, men inga människor. Fisk i vattnet, dock. Jag tänker inte uttala mig om vart öarna borde höra, det hela är en röra av kinesiska, japanska, amerikanska och taiwanesiska intressen; däremot måste jag berätta om hur dessa små öar fått Kina att nästan koka över.
Ungefär så här: Kina är korrumperat, ojämlikt, förorenat och förljuget. Det får du inte säga. Det ska du inte tänka på, och du ska sannerligen inte ut och demonstrera mot det. Samtidigt gror ilskan och frustrationen, ett hot om explosion hänger i luften, och vad kan då passa bättre än att ta ut allt på japanerna? Det är alltid lättare att skylla på någon annan, och japanerna är ju sedan gammalt "japanska jävlar" och ena förbannade banditer i Kinas ögon, så det är bara att spinna vidare. Om det är Japan du protesterar mot är det plötsligt tillåtet att demonstrera, då allt som flyttar fokus från interna problem är till nytta för partiet och dess genomkorrupta elit.
Varpå japanska ambassaden blir äggad. Varpå det skickas kedje-sms med budskap om att bojkotta japanska produkter för att "om du köper en japansk bil i år kommer stridsvagnarna som rullar på kinesiska gator nästa år också att vara japanska". Varpå basisten i ett annars opolistiskt skatepunkband känner att han mellan två av låtarna på konserten helt oprovocerat måste påpeka att "Diaoyutai tillhör helt klart Kina!" Varpå vi glömmer korruptionen och ojämlikheten för en stund, och förenar oss i hatet mot de där jävlarna på andra sidan vattnet.
Det är en del av bilden. Den andra delen är min föreläsare som pratade om de våldsamma protesterna som ett "tydligt tecken på hur lågt vårt folk har sjunkit". Det är Lulu som undrar vad det är för fel på folk, och konstaterar att om det fortsätter så här så flyttar hon utomlands och slutar vara kines. Det är Xiaohui som menar att alla som har lite innanför pannbenet sköter sina egna liv och låter bli att härja över saker som överhuvudtaget inte påverkar dem själva. Det är miljontals människor som förvirrat betraktar förödelsen och lite försiktigt försöker påpeka att det ju är kineser som jobbar i de japanska butikerna i Kina, kineser som äger de där japanska bilarna som står parkerade i Beijing, att folk i själva verket bara förstör för de sina. Det är alla de som suckande konstaterar att väldigt många gick på det, det där om att det är Japan som är Kinas problem, och inte Kina.
不要做中国人的孩子
Slog mig ned på en av bänkarna ute på gården utanför vårt hus, med lexikon och häftet i modern kinesisk litteratur som jag fick i tisdags. Läste de tre första dikterna, slog upp en massa tecken i den fjärde, och krånglade mig igenom ett utdrag ur en gammal hederlig kommunistroman om en modig ung man som slåss mot amerikaner i Korea.
Allt lugnt i början, några tanter tjattrade ett par bänkar bort, skrattade och tantflamsade, en annan satt och stickade. Men så, som på given signal, exploderade den lilla gården av ljud, och cirka tjugo barn kom rusande, med sina föräldrar eller mor/farföräldrar på släp. De gick kanske i ettan, eller till och med på dagis, och slutade uppenbarligen klockan fem. Ljudnivån sa nog någonting om hur stilla de säkert måste sitta redan på dagis, om all energi som samlats ihop under dagen och som sedan släpps lös med ett vrål där på gården klockan fem. Man säger att man "har lektion" även på dagis, och Liang Ying berättade för mig att barnen på BNUs dagis (där professorers och lärares barn går) ska kunna 700 tecken när de väl början ettan. Men sen är också BNU-dagiset en biljett till en bra grundskola, som är en biljett till ett bra gymnasium, ett bra universitet, (en plats på Harvard?), det jobb du vill ha och en bra lägenhet, snygg fru/rik man och allt du bör vilja ha.
Barnen i mitt kvarter kanske inte tar sig in på Harvad, men också deras liv ligger troligen utstakade framför dem, även om det kan vara svårt att tro det när man ser dem härja runt där på gården. I någon halvtimme får de svinga runt med hopprep, åka trampbil i tokfart, jaga varandra under rop och skrik, och göra allt som fem-sexåringar egentligen vill göra. Sedan är det dags att gå hem och göra läxor.
Allt lugnt i början, några tanter tjattrade ett par bänkar bort, skrattade och tantflamsade, en annan satt och stickade. Men så, som på given signal, exploderade den lilla gården av ljud, och cirka tjugo barn kom rusande, med sina föräldrar eller mor/farföräldrar på släp. De gick kanske i ettan, eller till och med på dagis, och slutade uppenbarligen klockan fem. Ljudnivån sa nog någonting om hur stilla de säkert måste sitta redan på dagis, om all energi som samlats ihop under dagen och som sedan släpps lös med ett vrål där på gården klockan fem. Man säger att man "har lektion" även på dagis, och Liang Ying berättade för mig att barnen på BNUs dagis (där professorers och lärares barn går) ska kunna 700 tecken när de väl början ettan. Men sen är också BNU-dagiset en biljett till en bra grundskola, som är en biljett till ett bra gymnasium, ett bra universitet, (en plats på Harvard?), det jobb du vill ha och en bra lägenhet, snygg fru/rik man och allt du bör vilja ha.
Barnen i mitt kvarter kanske inte tar sig in på Harvad, men också deras liv ligger troligen utstakade framför dem, även om det kan vara svårt att tro det när man ser dem härja runt där på gården. I någon halvtimme får de svinga runt med hopprep, åka trampbil i tokfart, jaga varandra under rop och skrik, och göra allt som fem-sexåringar egentligen vill göra. Sedan är det dags att gå hem och göra läxor.
Dagens otäcka
Där ligger man och eftermiddagsslumrar i godan ro när det plötsligt hörs ett hysteriskt illvrål i trapphuset. Först trodde jag att det var ett barn som skrek, sen insåg jag att det nog faktiskt var en vuxen kvinna. Hon stod utanför vår grannes dörr och vrålade som besatt, skrek så att rösten sprack, skrek och skrek och skrek i säkert fyrtiofem minuter. Då och då kom någon ut och skrek tillbaka lite eller bad henne lugna ner sig, men hon verkade på allvar helt galen, som någon som tappat greppet helt. Xiaohui har tidigare nämnt att granntantens dotter blivit lämnad av sin man och fått allvarliga psykiska problem, så jag antar att det var henne jag hörde. Det var säkert inget att vara rädd för egentligen, men det var ändå väldigt otäckt att vakna av att någon står utanför dörren och vrålar "men slå ihjäl mig då! jag slår ihjäl dig! folk slåss!" och tusen andra saker jag inte förstod. I och med att det är väldigt lyhört här i huset låter det dessutom alltid som att folk är inne i ens egen lägenheten även när de är utanför dörren. Först efter någon timme verkade människan i fråga ha lugnat ner sig, eller gett upp, och man hörde bara hur hon snyftande gick ner för trappan och ut på gården.
Skolan, dag 1
Eller, först och främst invigningen: tre timmar prat och floskler, det mesta framfört på kinesiska och sedan översatt till engelska, koreanska och japanska (vilket alltså var anledningen till att det hela tog tre timmar). Vicerektorn välkomnade oss och pratade om BNUs långa historia (110-årsjubileum i år, gudbevars, vilket kanske inte gör europeer imponerade, men väl kineser och amerikaner), tal av representanter för lärarna, för gamla elever och för nya elever. Sedan en psykologiföreläsning av en ganska spexig italiensk doktorand som påminde oss om att prioritera och se till att göra något av tiden, vilket förvisso var kloka ord. Sedan fick vi se en veta hut-powerpoint, komplett med äckliga bilder på vad som händer om man dricker sprit eller kör motorcykel (halva hjärnan på trottoaren istället för inuti huvudet). Och för att fylla uniformkvoten hade man bjudit in en trafikpolis som upplyste oss om att det finns trafiklagar- och regler i Kina, och att dessa ska följas. Amen.
Idag var det så dags för första lektionen, i klassisk kinesisk litteratur. Läraren är från Heilongjiang, heter Wang Xuesong och verkar trevlig, klassen består av 20 asiater och mig, och därtill verkar nästan alla läsa in en hel kandidat på BNU, och har därmed gått i samma klass förut och känner varandra. Jag gillar verkligen inte känslan av att vara den nya eleven, av att behöva bryta sig in i ett redan etablerat gäng, men jag försöker se det som ett test av mina bitvis lite bristfälliga social skills. Det ska gå.
Kursen i klassisk kinesiska verkar allmänbildande, om än lite stel. Vi ska lära oss 20 klassiska dikter utantill, och mitterminsprovet kommer tydligen att bestå av att slumpmässigt dra en av de 10 dikter vi ska ha lärt oss tills dess, och sedan recitera den. Det hela känns lite lol, fast ändå inte, då dessa tang- och songdikter verkligen är en del av den kinesiska allmänbildningen, det är något man bara ska kunna. Så varför inte, egentligen. Dags att gå vidare från 静夜思 (supersuperkänd dikt av Li Bai), som vi lärde oss redan på Bona.
Idag var det så dags för första lektionen, i klassisk kinesisk litteratur. Läraren är från Heilongjiang, heter Wang Xuesong och verkar trevlig, klassen består av 20 asiater och mig, och därtill verkar nästan alla läsa in en hel kandidat på BNU, och har därmed gått i samma klass förut och känner varandra. Jag gillar verkligen inte känslan av att vara den nya eleven, av att behöva bryta sig in i ett redan etablerat gäng, men jag försöker se det som ett test av mina bitvis lite bristfälliga social skills. Det ska gå.
Kursen i klassisk kinesiska verkar allmänbildande, om än lite stel. Vi ska lära oss 20 klassiska dikter utantill, och mitterminsprovet kommer tydligen att bestå av att slumpmässigt dra en av de 10 dikter vi ska ha lärt oss tills dess, och sedan recitera den. Det hela känns lite lol, fast ändå inte, då dessa tang- och songdikter verkligen är en del av den kinesiska allmänbildningen, det är något man bara ska kunna. Så varför inte, egentligen. Dags att gå vidare från 静夜思 (supersuperkänd dikt av Li Bai), som vi lärde oss redan på Bona.
变化中
Jag oroade mig innan jag åkte hit för att allt skulle ha förändrats sedan sist. Oron var till viss del obefogad, de flesta ställen går att känna igen, och igår såg jag att även huset jag bodde i förut står kvar, även om jag ännu inte tagit reda på huruvida Lili och Zhenqiang bor kvar. Nya KFC- och McDonaldsrestaurangen har poppat upp överallt (inklusive alldeles vid Beixinqiao), tre nya tunnelbanelinjer har tillkommit. Den enda förändringen som gjort mig ledsen är att folkmusikhaket verkar ha tvärdött. Det finns kvar, men deras hemsida har inte uppdaterats sen förra året, och det går rykten om att husen där i området ska rivas. Elände!
Å andra sidan blev jag mycket glad när jag gick tvärs över det lilla torget och in på Excuse Coffee, där tjejen hälsade mig med ett "Det var länge sen du var här!" (ja herregud, 2,5 år sen), och frågade om allt var bra med Stefan. Hon och hennes man har fått en liten toksöt dotter sen sist, ett år och åtta månader gammal. Ungen gick runt bland caféborden och gnällde, lite kvällstrött, och hennes pappa tog med henne ut på gatan för att dansa, vilket verkade muntra upp.
Själv har jag också muntrats upp lite, av trevliga människor, god mat och jazzspelning. Ikväll ska jag dessutom få återse den fantastiske mongolen Gangzi, som uppenbarligen just släppt en ny EP och spelar på ett café i Nanluoguxiang. Det är fint att vara i Beijing.
Å andra sidan blev jag mycket glad när jag gick tvärs över det lilla torget och in på Excuse Coffee, där tjejen hälsade mig med ett "Det var länge sen du var här!" (ja herregud, 2,5 år sen), och frågade om allt var bra med Stefan. Hon och hennes man har fått en liten toksöt dotter sen sist, ett år och åtta månader gammal. Ungen gick runt bland caféborden och gnällde, lite kvällstrött, och hennes pappa tog med henne ut på gatan för att dansa, vilket verkade muntra upp.
Själv har jag också muntrats upp lite, av trevliga människor, god mat och jazzspelning. Ikväll ska jag dessutom få återse den fantastiske mongolen Gangzi, som uppenbarligen just släppt en ny EP och spelar på ett café i Nanluoguxiang. Det är fint att vara i Beijing.
Ett meddelande till Sanna och Ashi
För att kompensera för att det inte riktigt funkade mellan Games of thrones och mig har jag köpt en pirat-dvd med de två första säsongerna av Glee, sett tre avsnitt och konstaterat att det är fantastiskt.
Det Normala Universitetet
Jag gillar verkligen Xiaohui, trots att hon när hon skulle köpa gardiner till mitt rum valde ett ljusgult tyg med nallebjörnar och färgglada bokstäver på. De matchar nästan bokhyllan.
Registrerade mig på skolan idag, eller började i alla fall. Mycket papper hit och dit, mycket koreaner och japaner. Fick ett välkomstkit med en småful Beijing Normal University-t-shirt och tonvis av information, bland annat med besked om att det under veckan kommer att hållas Outside Open-Up Training, "in order to let students get familiar with each other and foster team cooperation among students" (som att inte Sanlitun kommer att fylla den funktionen). Beijing Normal University-tröjorna ska bäras under träningen, står det specifikt. Jag planerar att skolka.
I övrigt är det broschyr efter broschyr med info om allt som finns runt campus (så att vi inte ska sticka iväg för långt), samt goda råd av alla de slag, exempelvis "make at least one Chinese good friend", "please take good care of your passport", samt något som mer liknar en order: "DO NOT get drunk. Drunken people are easy to scuffle, or even have abnormal behaviors which may cause unnecessary hurt". Vidare berättas det om en koreansk student som förra året fyllekört motorcykel utan registreringsskyltar och dött i en olycka. Tragiskt, så klart, men jag får ändå ett mindre bryt på skolans sätt att klappa sina elever på huvudet och tala om för oss vad vi ska göra, som om vi vore 11 år gamla istället för mellan 20 och 30. Och så länge drinkarna kostar 30 spänn kommer det att finnas fulla laowaier, tro mig.
För den som inte fått nog av Melodifestivalen går det tydligen att gå och se långhårsrockarna i Dynazty på Mao Livehouse om ett par veckor (lolol). Varför har ingen talat om för dem att det är dansband att ha med ett z i bandnamnet?
Registrerade mig på skolan idag, eller började i alla fall. Mycket papper hit och dit, mycket koreaner och japaner. Fick ett välkomstkit med en småful Beijing Normal University-t-shirt och tonvis av information, bland annat med besked om att det under veckan kommer att hållas Outside Open-Up Training, "in order to let students get familiar with each other and foster team cooperation among students" (som att inte Sanlitun kommer att fylla den funktionen). Beijing Normal University-tröjorna ska bäras under träningen, står det specifikt. Jag planerar att skolka.
I övrigt är det broschyr efter broschyr med info om allt som finns runt campus (så att vi inte ska sticka iväg för långt), samt goda råd av alla de slag, exempelvis "make at least one Chinese good friend", "please take good care of your passport", samt något som mer liknar en order: "DO NOT get drunk. Drunken people are easy to scuffle, or even have abnormal behaviors which may cause unnecessary hurt". Vidare berättas det om en koreansk student som förra året fyllekört motorcykel utan registreringsskyltar och dött i en olycka. Tragiskt, så klart, men jag får ändå ett mindre bryt på skolans sätt att klappa sina elever på huvudet och tala om för oss vad vi ska göra, som om vi vore 11 år gamla istället för mellan 20 och 30. Och så länge drinkarna kostar 30 spänn kommer det att finnas fulla laowaier, tro mig.
För den som inte fått nog av Melodifestivalen går det tydligen att gå och se långhårsrockarna i Dynazty på Mao Livehouse om ett par veckor (lolol). Varför har ingen talat om för dem att det är dansband att ha med ett z i bandnamnet?
Saker som är bättre i Sverige, 1
Gårdagens fnys gav jag för övrigt ifrån mig när jag såg att diskmedlet här i lägenheten är av märket 妈妈壹选 - Mammas förstahandsval. Pappa diskar inte i Kina, kom ihåg det.
对不起，我是中文系！
Sov illa, nästan inte alls till en början, jagade bort tankarna genom att läsa Mattias Gardells Islamofobi, intressant och eländigt, och ett bra sätt att tänka på något annat. Somnade slutligen efter tre någon gång (vågade inte kolla på klockan), och vaknade elva.
Dags att rycka upp sig, tänkte jag, och åkte på eftermiddagen ut för att träffa Xuan. Hon var sig lik, och det var fint att träffas. Vi handlade skor och en kudde åt mig på Tianyi-marknaden, trängdes med söndagslediga barn som snart ska börja skolan och rotade bland block, pennor och skolväskor. Gick sedan genom hutongerna mot Nanluoguxiang, som var sig ganska likt trots en mängd nya hostel, affärer och kiosker. Men Sandglass var kvar, puh! Inget värmer bättre i Beijingvinter än kaffe på Sandglass.
Vad ska vi hitta på, sa Xuan, och föreslog teater, en pjäs hon velat se länge med inte hunnit med. Alltså blev det färd till Dongzhimen där vi köpte biljetter av en som stod utanför teatern och krängde. 桃色办公室, vilket skulle kunna översättas med "Det persikofärgade kontoret", men lika gärna med "Det sexuella kontoret". Den engelska översättningen var "Microsex office", vet inte om jag ska tycka att det är fyndigt eller dumt. Det var dock inte så illa som det kan låta, mest var det trams, stundtals på gränsen till buskis. Till min stora lycka förstod jag nästan allt som sades, och kom på mig själv med att skratta högt åt dumma skämt (我叫侯就领，英文名字叫90后！). Jag anar att igenkänningsfaktorn var skyhög för de antagligen kontorsarbetande 20-nåntings som utgjorde nästan hela publiken (teater utan en enda kulturtant var en ny upplevelse för mig); hur det flirtas på jobbet, hur man weibo:ar istället för att jobba (jfr facebook), de dumkaxiga nittiotalisterna som ställer skyhöga krav men inte kan något egentligen, den rika tjejen som stormar ut från intervjun med ett "jag ska be min pappa att köpa upp hela ert företag!", killen som envisas med att styla med sin knackiga engelska... Jag kände igen det, fast jag egentligen inte borde.
Publiken var rörig och stimmig på sedvanligt kinesiskt vis; man klappade, ropade, asgarvade, fyllde i repliker, pratade hit och dit. Med tanke på att det var en tramsig komedi som spelades så gjorde det faktiskt ingenting, utan gjorde snarare det hela mycket roligare.
Märkligast av allt var egentligen slutet, då skådisarna gick fram en och en och sedan i par och innan de tog emot applåder drog en eller två av sina repliker från pjäsen på nytt, lite som när en sångare presenterar bandet och varje medlem drar ett litet minisolo. Två av skådisarna lät också meddela att de är singlar innan de gick av scenen. Korta applåder följde, som brukligt är i Kina, och alla kastade sig ut i Beijingnatten.
Det är en bättre dag idag.
