Inget alls
Och sedan dess har jag i stort sett inte traffat en sjal. Vaknat framat tolv, atit grot till lunch, tagit en dusch. Last nagra kapitel ur Far from the madding crowd, forundrats over engelska spraket. Lyssnat pa Ziyo och kollat upp tecknen jag inte kunde i texterna. Druckit kaffe och atit mandariner. Tittat ut genom fonstret, lyssnat pa smallarna som annu inte visar nagra tecken pa att tystna. Bladdrat lite i boken med grammatikexempel. Last Dan Andersson och langtat hem. Hangt pa internetcafeet och lyssnat pa kinesisk musik pa youtube. Sett de tva forsta Gudfadernfilmerna, tar nog den tredje ikvall; fick an en gang konstaterat att de utan tvekan ar nagra av de basta filmer jag nagonsin sett. Vridit och vandit pa saker, kant mig alldeles tillfreds med tillvaron.
Hade jag inte varit forkyld hade jag gett mig ut pa upptacktsfarder i mina kara stad, men det hinns ocksa med sa fort jag kanner mig friskare. Just nu ar jag bara insnoad i mig sjalv och lagenheten. Jag har tid. Tid att skriva, tid att vara, tid att gora ingenting. Det ar just precis vad jag behover just nu.
Sonett från Harbin
där isen bär en tolvmiljonersstad.
Själv bär jag bara vetskapen om vad
som satt de ryska gatorna i brand.
Man är så nära himmelen ibland;
blir tunnare för varje bortsmält grad,
som frosten blottat glaset i en rad
små fönsterfotspår ditvärmda för hand.
Vart spåren leder är en hemlighet
och inte finns det rum att undra när
jag bara har mig själv och knappt ens det.
Men jag är gärna vilsegången här,
för snön jag ljuden mjuka och jag vet
att världen väntar och att isen bär.
The dark of the matinee
Tur da att dvd-spelaren nu ar igang, med alla fem hogtalare, sa att man kan se lite annat ocksa. De senaste tre dagarna har jag sett Sweeney Todd, Mamma Mia, The Visitor (himla bra, se den) samt sett Kalle och Chokladfabriken igen. Sweeney Todd sags i en intressant kinesisk utgava med engelsk textning som inte stamde med vad som sas, utan som oversatts tillbaka ord for ord fran den kinesiska oversattningen. Min hjarna imploderade.
Pa tal om filmer forvanas jag standigt over att mina medeuropeer sett alla storfilmer dubbade till sina egna sprak. Jag vet forvisso att man dubbar precis allt i till exempel Italien och Tyskland, men anda. Vilket skamt! Som nar jag och Bernardino diskuterade 300, och jag sa att jag storde mig pa berattarrosten. Han tittade forst oforstaende pa mig, men sa sen "jaha, ja just ja, du har sett den pa engelska. Jag har bara sett den italienska versionen." 300 PA ITALIENSKA! Jag dog av skratt. Bernardino verkade lite fornarmad. Det ar nog nagot nordiskt, det dar.
Nyar var en trevlig kvall i lagenhet i morkaste Sifang, med Hu Qian (Jessica) med mormor, foraldrar, farbroder, kusiner och en hund. Tonvis med mat, fyrverkerier och nyarsshowen pa CCTV. Forsokte tappert hanga med i Qingdaodialekten som alla utom en kusins flickvan fran Henan pratade. Det gick jattedaligt. Fast bred Qingdaodialekt ar val i forhallande till standardkinesiska ungefar som Malungsmal i forhallande till svenska. Dessutom var det ett smarre projekt att halla sig for skratt nar mormorn pratade. Hon har varldens roligaste rostlage, hon later som en seriefigur. Men hon var snall och rar, liksom alla andra. Bra nyarsafton, den firades just sa som den ska firas.
Nu ar det oxens ar, och tydligen jord-ar ocksa. Jag har ingen aning om vad det betyder, men det ska bli ett grymt ar.
恭喜你发财！Gongxi ni facai!
Imorgon ar det nyarsafton. Igen, sager ni hemma i Sverige. Antligen, sager alla kineser. Det ar ju NU det hander, det ar chunjie. Det dar med julafton ar nastan ingenting har borta, som jag redan rapporterat. Man horde "Santa Claus is coming to town" pa snabbkopet, och de stackars manniskorna som jobbar dar hade tomteluvor pa sig, men for de flesta var det bara en vanlig onsdag. Nyarsafton likasa. Det vill saga den kvallen da 2008 blev 2009, da vi storde vara oforstaende grannar. Imorgon natt gar vi fran rattans ar till oxens ar. Det ar de senaste veckorna det har borjat rora pa sig. Andy Lau sjunger "Gongxi ni facai" pa buss-tv:n (vanlig lyckonskningsfras), folk kranger chunlian (roda papper med sma dikter pa som man satter pa vardera sidor om dorren for att valkomna varen) pa gatorna, man ser folk traska hemat med brutalt stora fyrverkerikartonger. Och nar jag nu kom tillbaka till Qingdao tycktes det lite tomt. Restauranger och affarer stanger ner, alla ska hem till slakten (med tva prickar over a:et, mind you). ALLA, fick jag erfara pa taget fran Beijing. Men pa Carrefour var det full skjuts, jag borde ha vetat battre an att dra dit och handla klockan halv sex dagen fore nyarsafton. Folk tittade konstigt pa mig nar jag gav mig in i det febrila letandet bland hogarna av chunlian och andra roda dekorationer. I kon till kassan kommenterade paret bakom mig vad jag hade i korgen. Men halla, laowaier vill ju ocksa fira chunjie!
Och det ar en skon kansla runt allt. En latt uppskruvad forvantan, precis den man skulle kanna hemma den 23:e december. Imorgon blir det jiaozi och hundra andra sorters mat, risvin, roda kuvert med pengar till alla ungar, den stora nyarsshowen pa CCTV, lyckonskningar till hoger och vanster, och garanterat oronbedovande fyrverkerier. Jag firar hemma hos Hu Qian (Jessica) och hennes slaktingar, de ar fantastiskt rara som bjuder in mig. Nu ska jag bara forsoka komma ihag de ratta fraserna och forsoka vara en artig gast. Onska alla gott nytt ar, god halsa, frid och ro, wan shi ru yi.
Det ar en hoppfull kansla. Dags att ta nya tag, skramma bort allt gammalt med en miljon smallare, skala in allt nytt och blicka framat. Alla verkar forvantansfulla. Utanfor Carrefour satt en vitharig tiggare och log och onskade oss gott nytt ar. Jag gav honom vaxelpengarna jag hade i fickan, sparade en yuan till bussen. Onskade honom gott nytt ar tillbaka. Hoppas att han slipper frysa under oxens ar.
fredag
Nagot sager mig att jag borde skriva nagot nu. Men jag orkar verkligen inte. Beijing tog pa krafterna.
I Qingdao blaser det halv storm. Jag fryser och vill helst lagga mig pa min sang och pimpla kaffe och lasa.
Nagon annan dag skriver jag nagot intressant.
Hemkomst
Här är hemma. Här är mitt hav till säng där
inget flyter utom mitt tunga huvud.
Här bor mina dammstråk och pretentioner
utan att skämmas.
Här kan jag få värma mig som jag vill tills
nyårsvinden tar mina fönsterrutor,
tar mitt täcke, tar mina solrosfrön och
ger någon frusen.
Först då ska jag resa mig, svepa över
varje fuskbyggd vrå i vårt hyrda slott, för-
söka tränga undan den julidag då
hemma blir borta.
53
och här plaskar jag
som en grön grön groda
i den svartklädda strömmen
av norra kinas alla viktiga män
de vet ingenting som jag inte vet
Jiaodaokou revisited
Harbin var haftigt och snorkallt. Aven for en viking. Snofestivalen var tjusig, i synnerhet de fyra meter hoga mumintrollen som gjorde Soren radd och mig barnsligt glad. Andra dagen (nar resten av the Raw J&B-team akt) gick jag runt i stan och pa isen pa Songhua-floden. Pa det ryska cafeet traffade jag en spansk journalist, som narmare bestamt ar katalanska tv3:s Kina-korrespondent. Jag vill bli som han nar jag blir stor. Akte med honom till isfestivalen, som var en blinkande, svinkall men fascinerande Disneyfilm. Trevligt sa nar som pa ledsna cirkusdjur. Tankte pa HippHipp. "Allt det vita som ni ser har pa planen, det ar alltsa is. Is, is, is, overallt ar det is."
Och sa Beijing igen. Forra varen har kants lite vag nar jag tankt tillbaka, lite oklart om det var en bra eller dalig var. Men min lyckokansla nar jag kom tillbaka nu sager sitt. Det var en bra var. Beijing ar fantastiskt. Det ar har det hander. Jag vill inte aka harifran. Bor hos ayi och shushu igen, gar runt i mina kvarter, kanner mig fullkomligt hemma. Jag maste tillbaka hit, jag vill bo har igen. Den har gangen blir det bara natt en vecka, tar taget till Qingdao pa onsdag kvall. Tyvarr ar det snart nyar, och trafikhysteri, sa jag fick vackert noja mig med en staplatsbiljett. Men Qingdao ar ju bara atta timmar bort, sa det ar lugnt. Man kanske blir lite dum i huvudet av atta manader i det har landet. Sa lange jag har min temugg och min iPod sa ska jag nog klara mig. Overlever jag far jag 8 kinespoang.
Igar konstmuseum med Ma Jingyuan och best of China-forestallning to Laoshe Chaguan med Soren och hans tyska polare. Idag leka med Vivi, ata middag med Amy, kanske Mao live, och definitivt harja loss pa Huxleys eller annat sunkhak. Aterstaende fyra dagar blir hutongpromenader, konstutstallningar, folkmusikhaket och en knackebrodstur till IKEA. Just nu alskar jag Beijing.
Och sa lyssnar jag sonder Dance with somebody (Mandos nya, that is) sisadar en manad for sent. Man blir lite efter har.
väg
94
körd av en harmynt taxichaufför
livet är farligt
mycket farligt
om vi krockar så dör jag
utan ett ord till förklaring
för jag hörde inte riktigt vad han sa, min chaufför
jag bara nickade log höll med tänkte
ja, gör vad du vill, du min harmynte taxichaufför
kör vart du vill och krocka om du vill
for kvällen är vacker
och chengyang knappt synligt
som för att skona mig
så kanske skonas jag
i kväll
tolfte januari
Idag har jag blivit lyft, nypt och tillklappad av en liten kines. Pa massagestallet, that is. Massoren var fran Harbin.
Marklig vecka med konstig stamning overallt. Avskedsangest, kanske. Och en del som bara bottnar i lojliga sapoperaintriger, som jag ar glad att jag star utanfor. Tror att lovet behovs, folk behover komma bort fran varann ett tag. Och jag behover komma bort fran en viss engelsman utan taktkansla, en till spydighet fran honom och jag hade klappat till honom. Nu ska jag aka ivag, traffa folk i Beijing, chilla i Qingdao, forhoppningsvis gora Sichuan. Det blir nagra riktigt schyssta veckor.
Igar kvall sag jag Broarna i Madison County pa CCTV6. Han ar en javel pa kinesiska, den dar Clint Eastwood.
God jul!
Man trodde ju att julen var over nu. Men da kommer Oleksiy plotsligt dragandes med ukrainsk jul, som tydligen firas den sjatte januari. Sa det blev middag pa Dongbei-restaurangen, inklusive ukrainska traditioner i form av nat slags gras pa och under bordet som ska bringa lycka under aret, samt en kedja runt ett bordsben for att inte djuren ska springa bort, och vitloksklyftor i hornen for att halla onda andar borta. Efter en stund blev det aven ukrainsk konjak. Nar maten var uppaten och konjaken uppdrucken var det dags for julbrasa. Det kan vara lite knepigt att gora eld mitt inne i centrala Qingdao, men vi hittade en byggarbetsplats nere i en enorm grop, dar verkade det ofarligt att elda. Efter en del krangel fick vi fyr pa lite kartonger och brader, sen stod vi (vilket for ovrigt innebar mig, Alex, Patrick, Soren, Vicky, Laura och Shane) runt elden och pratade och sjong. Yesterday har forvandlats till Qingdao-laten nummer ett, den kanns numer snarare rolig an sorglig.
Resten av kvallen var ett halvtomt LPG med biljardnordar. Inget att beratta om.
Men nu, nu javlar ar det lov. Antligen. Lov! Pa riktigt! Ledig i nastan tva manader! Det tycker jag att jag har fortjanat faktiskt. Inte for att jag arbetat ihjal mig de senaste manaderna, direkt, men i alla fall. Jag har lart mig massor sen borjan av september. Och nu vill jag bara glida runt ett tag. Anvanda mig av det jag har lart mig, fundera, gora mig redo for nasta omgang plugg. Resa, se saker, gora saker. Med start Harbin, dit vi flyger pa sondag for att spana in isskulptursfestivalen. Pa vagen hem blir det Beijing, sedan nyar i Qingdao. Sedan far vi se. Behover inte bestamma allt nu.
Inne pa Mykal, bland frukterna och gronsakerna, horde jag en pappa saga till sitt brakande barn att de inte kunde ga at ett visst hall, for det fanns ju ingen dorr dar. Och det lat sa himla fint pa nat vis, jag insag hur mycket jag gillar det har spraket. Det ar fulsnyggt for det mesta, men ibland rent av vackert, ganska mjukt dar det glider fram over sina fyra toner och surrar i sina zh-, ch- och x-ljud. De dagar da jag har flyt kanns spraket bra att prata, det liksom foljer med och later fint. Jag ar pa mer an ett vis glad att kara mor av en slump hittade kinakursen i folkhogskolekatalogen.
Vem ar Bob Dylan?
Sen pratade vi lite hit och dit om musik, jag spelade Led Zeppelin och Sakert! for henne, hon verkade mattligt imponerad. Jag forsokte forklara vad som menas med laten Vi kommer att do samtidigt du och jag, det gick inget vidare pa kinesiska. Sen sa hon att hon gillade en lat som ar med i Forrest Gump, och borjade nynna. Blowing in the wind, minsann! Den ar jattekand, sa jag och letade ratt pa den pa iPoden. Det ar Bob Dylan som har gjort den, kanner du till honom? Nej, sa hon. Nej? Bob Dylan? Nej. Okej. Han har spelat in skivor sen borjan av 60-talet, typ. Lever han fortfarande? Ja, han lever.
Och sa gar det upp for en, att detta alltsa ar landet dar folk inte kanner till Bob Dylan. Det ar inte det att man behover gilla Bob Dylan, man behover inte kunna sjunga nagra av hans latar, men att traffa nagorlunda vuxna manniskor som aldrig hort talas om Bob Dylan vander sa smatt uppochned pa min varldsbild. Bob Dylan ar ju liksom... Bob Dylan. Men de flesta kineser har nog ingen aning om vem han ar. Jingjing hade en Britney Spears-lat pa iPoden, men egentligen ar det nog sa att det flesta bara inte bryr sig om vasterlandsk musik. Vad ska de med Bob Dylan till, nar de kan lyssna pa kinesisk musik? Egentligen tycker jag att det ar ratt roligt. Att de till viss del bara dissar vastvarlden. Ratt at oss. Trakigt nog ar dock den vasterlandska musik som tar sig hit bara den som ar slatstruken nog att passera genom censuren. Alltsa inte sa mycket av intresse. Ingen Bob Dylan. Inte for att det har har med honom personligen att gora. Men det sager ganska mycket. Fast nasta gang jag traffar Jingjing ska vi spela Blowing in the wind. Kanske borde forsoka oversatta texten till dess, hon fragade i lordags vad laten handlade om. Nagon som kan hjalpa mig att sammanfatta?
Men Rainy day women #12 & 35 far nog vanta en stund till. Kanske ar inte Kina redo for den an.
Bye, little Minhty
Minhtys sista kvall i Qingdao i fredags. Vi gick och at koreanskt, sen bar det av till karaoken. Det var precis som forsta gangen i september, med i stort sett samma manniskor. KTV ar som bast nar folk ar nyktra, men glada. Och det var precis vad vi var, allihop. Fast anda. Alice sjong en sorglig lat om avsked, Minhty borjade grata. Laura sjong Ain't no sunshine, da borjade jag nastan grata. Minhty aker for att gora praktik i Hefei, kommer tillbaka till Qingdao i augusti nar alla andra akt harifran. Alice aker i mitten av manaden, liksom Oleksiy. De kommer inte tillbaka till Qingdao, de aker hem till La Rochelle respektive Poltava, hej da.
Fick plotsligt en bild av hur jag kommer grata och grata och grata i juli nar jag ska aka harifran sjalv. Nar alla ska aka harifran. Nar vi aker till vara respektive lander och vet att manga kommer vi aldrig nagonsin traffa igen. For faktiskt, pa riktigt, sa ar det ju. Att sluta gymnasiet var ju lite sorgligt sa dar, men jag har traffat allihop sen dess, och de ar inte langt borta. Men har, har sager jag hejda till folk, och till exempel Patrick aker hem till San Fransisco, och gud vet om jag nagonsin kommer att besoka San Fransisco. Tyskland ar ju lite narmare, och Nicola ar inte sa langt bort i London, men anda. Man ska ha tid, och rad, och allt.
Och nej, sjalvklart ska jag inte deppa over det har nu, men anda. Fick bara en san tydlig foraning nar Minhty satt dar i KTV-soffan och grat och viskade att hon inte ville aka harifran. Javla elande. Vem ska nu kalla mig for "little Anna", fast hon sjalv ar 20 cm kortare?
I ovrigt vill jag bara saga att karaoke ar det basta som finns. Sjong bade Starman och Ziggy Stardusy med Fotis (han har blivit min Bowie-polare efter alla KTV-kvallar), sjong Aquarius med Laura, Brown eyed girl och Diana med Nicola, forsokte satta texten till Sheepdog med Vicky, sjong i stammor (Beatles Because) med Alice, vagade mig till och med pa kinesiskan i Wan mei shenghuo. Dock bangade Soren pa Djengis Khan. So eine besvikelse.
Nu prov, packa, aka till Harbin och frysa och titta pa isskulpturer. Sa galet skont med lov.
Ying
Hon börjar berätta. Om hur hon bytte namn, hur hon bodde med sin farbror större delen av sin uppväxt, hur hon inte vill släppa taget om sin pojkvän som just försöker få henne att släppa taget, hur hon vill ha någon fin och stadig att gifta sig med. Någon som kan värma henne? Kanske.
Jag äter min italienska mat för fort, vi dröjer oss kvar vid glasen med varmt citronvatten. Vi skrattar åt en engelsman vi känner, vi skvallrar så gott vi kan, vi pratar om språk medan vi utan att tänka glider fram och tillbaka mellan våra två gemensamma språk. Hon pratar enkelt och uppriktigt, jag förstår henne alltid. Hon gör det lätt för mig att prata, hon värmer mig utan att veta om det.
Så blir hennes smala ögon plötsligt konstiga. Gråter hon, den lilla, gråter hon? Jag lirkar försiktigt vidare i konversationen, kanske såg jag bara fel. Hon torkar sig kring ögonen, hur är det fatt?
"Jag blir ledsen bara av att tänka på att du ska åka härifrån."
Ledsen av att tänka på att jag ska åka härifrån om ett halvår. Det faktum att jag kanske aldrig kommer tillbaka just hit får hennes ögon att tåras, och jag förstår först inget alls. Sen ljusnar det bit för bit i förvåning över att jag så har rört någon annan. Jag gråter inte, men känner ett litet hål i hjärtat, ett plötsligt tomrum där jag genast placerar en bild av henne, hon är ju så liten, hon får plats. Jag ska hålla henne kvar där. Jag ska göra allt jag kan för att hålla henne varm.
1/1
utan anledning
jag har rök inom mig
och mönster utanpå mig
det är den första dagen
någonsin
det är den första solen
den första eftermiddan
någonsin
jag skalar min hjärnfrukt långsamt
och äter
en bit
en bit i taget
Sylvester
Det tog en stund innan alla virrat sig fram till var lagenhet, men nar de val gjorde det blev det fest javlar anamma. Det hela blev lite mycket, kan man saga. Lite mycket ol, lite mycket stimm, lite mycket folk, lite mycket allt. Men det var trevligt. En av mina tofflor forsvann, och min kamera gick halvsonder (elande), men lagenheten sag helt okej ut nar vi vaknade. Det var en schysst fest, med festfina polacker, trevliga tyskar, lite forskrackta kineser, en skogstokig korean som visade mig runt i lagenheten och havdade att det var hans, flummiga italienare, skumma britter, en australiensare som pratar jatteful australiensiska, annat lost folk. Kom i sang sisadar halv fem. Mar som jag fortjanar idag.
2008 var ett viktigt och markligt och omvalvande ar. Som tre ar egentligen: ett Beijing-ar, ett Mockfjards-ar och ett Qingdao-ar. Kan omojligt saga vilken del som varit bast. Allt som allt var det ett bra ar, da jag gjorde en massa saker jag aldrig gjort forut, och traffade en massa nya manniskor och vagade gora en massa laskiga saker.
Gott nytt ar allihop! 2009 ska bli annu battre an 2008.
For ovrigt kan man spana in vart universitets supercheezy reklam-video:
http://www.facebook.com/video/video.php?v=107851310157
(Ja, jag vet att jag ser lite uttrakad ut, skolan ar inte alltid jatterolig.)
"Sondagseftermiddag pa ett valkant cafe", tror jag att den heter
Han har tjugoatta graa harstran
ett for varje ar han har levt, och ett till,
och hans hander ar som sanden pa Beach no. 1
fast utan all ilandfluten frigolit.
Han har mycket jamna vita tander,
jag vill sa garna veta hur hans skaggstubb kanns
nar han sitter dar pa Starbucks och ser ut som en saga,
fyller pa sin tekopp igen och igen.
Och han vet allt,
han vet allt.
Han vet allt,
han vet allt,
och jag jag vet ingenting alls
forutom att jag vill att han ska
tycka om mig.
Han bojer sig framat, slickar sina lappar,
pratar om revolutionen i Iran,
for han vet allting som gar att veta,
och jag, jag gor mig basta for att ocksa verka smart.
Och jag kunde lyssna i tusen timmmar
se in i de dar svarta mellanosternogonen,
och hans hander som ar som sanden pa Beach no. 1:
jag vill slicka dem som vagorna slickar den.
Och han vet allt,
han vet allt.
Han vet allt,
han vet allt,
och jag, jag vet ingenting alls
forutom att jag vill att han ska
tycka om mig
