Gamla nyheter
Åh ja, det är old news, men än en gång: luften i Beijing. Jag tog den här bilden på väg hem från busshållplatsen nu för ett par timmar sedan. Jag är inte ens säker på att det är molnigt idag. Jag tror att det är det, men skulle samtidigt inte svära på det. Vad som helst skulle kunna dölja sig bakom lagret av föroreningar: sol, moln, flygande tefat, stridsflygplan, vad vet jag.
Jag frågade Jesse om han kollat amerikanska ambassadens luftkvalitet-app idag (han som har en iPhone), och det hade han. Vill jag veta hur illa det är? frågade jag. Troligen inte sa han, men upplyste mig om att föroreningsvärdet ligger på ca 340, och definieras som "hazardous". Jag vet i ärlighetens namn inte exakt vad det är som mäts, vilket enhet det är 340 av, men Jesse sa att värdet brukar ligga på mellan 20 och 50 i Minneapolis, som ju också är en hyfsat stor stad, och 50 räknas som riktigt illa. Och här går vi omkring och andas in 340. Det känns i halsen, och när man snyter sig blir näsduken alldeles grå.
Jag tänker på hur man förbjudit dubbdäck på Hornsgatan för att komma till rätta med föroreningarna, med luften som skulle räknas som alldeles strålande ren i Beijing. Funderar på vad man måste göra för att komma till rätta med föroreningarna här. Man försöker, genom att på vardagar ha körförbud på var femte bil (ena dagen de med 1 och 6 som sista siffra på registreringsskylten, nästa dag 2 och 7 osv). Och för att få köpa en ny bil krävs det numer tur i lotteriet, vissa får vänta i flera år innan de ens får tillstånd att köpa en bil. Men staden växer, och antalet bilar exploderar.
Saken är den är att man så fort man har pengar måste ha bil; bland de mer förmögna verkar det nästan ses som lite skamligt att åka kollektivt, varför skulle du göra det när du har råd att åka bil? Det kommer inte att gå ett dugg fortare, du fastnar likförbannat i köerna, men det är din bil, och det är viktigt, mycket viktigt. Därav huvudvärksdagar då luften river i halsen, därav dagar då du först efter flera timmar inser att solen faktiskt skiner, och att det gråa inte alls är moln.
Mutianyu: muren
Avslutade nationaldagslovet (för tre veckor sedan) med en märklig helg utanför stan, i Beigoucun där Lillys kompis Jonathans föräldrar har ett fritidshus modell lyvxilla. Jonathan själv kallar föräldrarna "corporate scumbags" och var synnerligen aktiv i Occupy Wall Street förra åre; han är en arg människa. Ytterligare en Jonathan var där, en ständigt leende mild person som jobbar med något slags företagsutbildningar. De två Jonathan och Lilly känner varandra genom en judisk församling (/organisation?) i Beijing. Lillys kurskamrat Sarah var också med.
Vi lagade en massa mat, drack en del vin, satt ute på terrassen vid eldstaden (där Sarah trixat fram en eld) halva natten, samt vandrade/klättrade upp till muren (ja, den muren). På lördagskvällen kom den andra Jonathans kompis Lucy förbi, i sällskap med en tibetansk munk som hon träffat på lamatemplet och agerade Beijingguide åt under helgen. Han var inte vilken sorts munk som helst dock, utan en Levande Buddha, vilket man utan att kunna en massa om buddhism förstår är något utöver det vanliga. Han var ganska blyg, men svarade snällt på alla våra frågor på knackig kinesiska. Aldrig i hela mitt liv har jag träffat någon vuxen människa som vetat så lite om världen, för honom fanns bara den lilla delen av Sichuan (en tibetansk del), templet där han bor, meditationen, bönerna. Jag kan inte ens föreställa mig hur han upplevde Beijing, och att äta middag med fyra amerikaner och en svenska i ett överdimensionerat rikemanshus. Det var nog ännu konstigare för honom än det var för oss att ha en milt leende munk i mörkröd kåpa vid middagsbordet. Och det var ganska konstigt, tro mig.
Vi lagade en massa mat, drack en del vin, satt ute på terrassen vid eldstaden (där Sarah trixat fram en eld) halva natten, samt vandrade/klättrade upp till muren (ja, den muren). På lördagskvällen kom den andra Jonathans kompis Lucy förbi, i sällskap med en tibetansk munk som hon träffat på lamatemplet och agerade Beijingguide åt under helgen. Han var inte vilken sorts munk som helst dock, utan en Levande Buddha, vilket man utan att kunna en massa om buddhism förstår är något utöver det vanliga. Han var ganska blyg, men svarade snällt på alla våra frågor på knackig kinesiska. Aldrig i hela mitt liv har jag träffat någon vuxen människa som vetat så lite om världen, för honom fanns bara den lilla delen av Sichuan (en tibetansk del), templet där han bor, meditationen, bönerna. Jag kan inte ens föreställa mig hur han upplevde Beijing, och att äta middag med fyra amerikaner och en svenska i ett överdimensionerat rikemanshus. Det var nog ännu konstigare för honom än det var för oss att ha en milt leende munk i mörkröd kåpa vid middagsbordet. Och det var ganska konstigt, tro mig.
Hur som helst, några bilder:
I byn Beigoucun.
Man anar en mur.
Framme! Efter ett par timmar dramatisk klättring bland buskar och träd.
Sarah, Jonathan, Lilly, Jonathan.
Paus.
Mutianyu.
En hälsning
Hej kära vän
din kontinentalplatta
ligger tryckt intill min
och tundran är farbar
vägarna finns
din kontinentalplatta
ligger tryckt intill min
och tundran är farbar
vägarna finns
Med inslag av kinesiska satsmönster
vem allt vet det här
vem också inte vet det
vem räknat dina märken
dina födelse-
vågor
vem allt skulle inte
äta dem bort från din kropp?
jag allt inte tänkt fram
jag också inte har tid
jag flyttar på dun
i våra kuddar, våra täck-
mantlar
jag också inte
har tvivel, har allt
inte lugna drömmar om natten
vem också inte vet det
vem räknat dina märken
dina födelse-
vågor
vem allt skulle inte
äta dem bort från din kropp?
jag allt inte tänkt fram
jag också inte har tid
jag flyttar på dun
i våra kuddar, våra täck-
mantlar
jag också inte
har tvivel, har allt
inte lugna drömmar om natten
Risiga bilder ur mobilen
Jag och Xuan, dag två eller så.
Gu De, Momo och Leilei, backstage på Xinguang.
24 hour self-service library, alldeles i närheten av vår lägenhet. Vet ännu inte hur man skaffar lånekort, men ändå, värsta grejen!
Folk backstage på Xinguang Xianchang. Yukun andra från vänster, Zhang Meng längst till höger.
Gangzi har klippt sig, men är fortfarande kungen av strupsång.
Liuying-parken, fem minuter från där jag bor.
Jag bor även alldeles i närheten av Kinas dockteater. (lol)
Utsikt från gångbron vid närmaste busshållplatsen. Norra tredje ringvägen.
Nanwu, bra band.
Jag gick in i denna lilla klädbutik för att fråga om det var en svensk som startat den, men det var tydligen bara så att "chefen gillar Sverige".
Och varenda gång tror jag att det står Siljan hairdressing.
Diaoyu-öarna tillhör Kina. Utanför en frisersalong i området där jag bor.
Fantastiska bandet Gar (嘎调), på Yugong Yishan.
Trendspaning, Beijing hösten 2012: hårspännen med små söta öron på. Åtminstone var tredje tjej hade sådana vid Houhai i förrgår.
Istället för anteckningar från föreläsningarna
här byggs tempel
här byggs ogrundad förväntan
här byggs ogrundad förväntan
boddhisattva!
hualian shangsha!
du är en marknad
och en plats
du är trampad runt
och rökelseyr
hur känns grävskopan i marken?
när stenar tar emot?
- om du gräver nog djupt
kommer du komma fram i väst
och där kan kyrkorna rivas
byggas hualian shangsha
tunga rökelsekar
hur känns det att trampa?
det är en makt
att bygga tempel
och plats
hualian shangsha!
du är en marknad
och en plats
du är trampad runt
och rökelseyr
hur känns grävskopan i marken?
när stenar tar emot?
- om du gräver nog djupt
kommer du komma fram i väst
och där kan kyrkorna rivas
byggas hualian shangsha
tunga rökelsekar
hur känns det att trampa?
det är en makt
att bygga tempel
och plats
Liuying-parken
övervåningarna syns över muren
men ändå kan du går här
i den stilla tron
att staden är
någon annanstans och
att här
är träd
här är vatten
och trampbåtars plask
här är farmödrar med sonsöner
små kejsare och allt
både kejsare och undersåtar
kan önska
så
som
- träd
- vatten
- och trampbåtars plask
men ändå kan du går här
i den stilla tron
att staden är
någon annanstans och
att här
är träd
här är vatten
och trampbåtars plask
här är farmödrar med sonsöner
små kejsare och allt
både kejsare och undersåtar
kan önska
så
som
- träd
- vatten
- och trampbåtars plask
Tjockpanik
Jag gick på en liten promenad i förrgår kväll, ner mot Ditan-parken (men gick inte in). På väg tillbaka gick jag och kikade i några små butiker. I en pappershandel fanns ett anteckningsblock med en gris på, samt diverse peppande budskap: Ingen gillar en tjockis! Tre stycken bilringar! Ska du verkligen äta det där? Dör du om du inte äter? Banta eller dö! Tjockis-gris!
Av de kinesiska tjejer jag lärt känna de senaste fyra åren tror jag på fullaste allvar att det inte är en enda som inte någon gång sagt att de bantar, ska banta, eller åtminstone borde banta. I cirka inget av fallen har bantning varit befogat. I många fall har de varit ungefär hälften så breda som jag är, och jag tycker mig inte behöva banta.
Det verkar sitta i ryggmärgen på dem, en instinkt som säger att det viktigaste i livet är att vara smal. Ingen tycker om en tjockis, och det är som det ska. Det är ett evinnerligt kommenterande, utvärderande, tjatande. Shu Nings mamma sms:ar då och då "goda råd" om nya bantingsmetoder hon hört talas om. Momo säger med ett vänskapligt skratt åt Li Yun att hon är en tjockis. Xiaohui suckar när vi äter lunch och säger att om hon bara kunde lära sig att äta så lite som jag gör så skulle hon bli smal på en gång. Och jag vill bara ta tag i dem och skaka om dem och vråla att ni måste sluta med det här! Ni måste sluta gå på allt idiotiskt struntprat. Ni måste sluta köpa bantnings-te. Ni måste inse att alla bilder ni ser i tidningarna är retuscherade. Ni måste sluta se det som en plikt att vara smal, ni är inte skyldiga Kinas alla män att väga max 50 kilo. De skulle aldrig göra samma sak för er, aldrig någonsin.
Men det är så självklart, det är inget att ifrågasätta. Man måste vara smal, förstår du väl. Så är det. Ta en kopp bantnings-te och driv ut allt, inklusive eventuell näring, ur kroppen. Det är något man är skyldig inte bara sig själv, utan också Kinas alla män, sina föräldrar, sina vänner och världen i stort.
Jag vill äta chokladglass i ren protest.
Av de kinesiska tjejer jag lärt känna de senaste fyra åren tror jag på fullaste allvar att det inte är en enda som inte någon gång sagt att de bantar, ska banta, eller åtminstone borde banta. I cirka inget av fallen har bantning varit befogat. I många fall har de varit ungefär hälften så breda som jag är, och jag tycker mig inte behöva banta.
Det verkar sitta i ryggmärgen på dem, en instinkt som säger att det viktigaste i livet är att vara smal. Ingen tycker om en tjockis, och det är som det ska. Det är ett evinnerligt kommenterande, utvärderande, tjatande. Shu Nings mamma sms:ar då och då "goda råd" om nya bantingsmetoder hon hört talas om. Momo säger med ett vänskapligt skratt åt Li Yun att hon är en tjockis. Xiaohui suckar när vi äter lunch och säger att om hon bara kunde lära sig att äta så lite som jag gör så skulle hon bli smal på en gång. Och jag vill bara ta tag i dem och skaka om dem och vråla att ni måste sluta med det här! Ni måste sluta gå på allt idiotiskt struntprat. Ni måste sluta köpa bantnings-te. Ni måste inse att alla bilder ni ser i tidningarna är retuscherade. Ni måste sluta se det som en plikt att vara smal, ni är inte skyldiga Kinas alla män att väga max 50 kilo. De skulle aldrig göra samma sak för er, aldrig någonsin.
Men det är så självklart, det är inget att ifrågasätta. Man måste vara smal, förstår du väl. Så är det. Ta en kopp bantnings-te och driv ut allt, inklusive eventuell näring, ur kroppen. Det är något man är skyldig inte bara sig själv, utan också Kinas alla män, sina föräldrar, sina vänner och världen i stort.
Jag vill äta chokladglass i ren protest.
