sharlan

Han sover

men månen är vaken, två platser är vakna
i månens sken
och två träd: en tall, en cypress
är också vakna
Ljudet av vind i träden, vindens uppbrutna språk, språkets fallande ljud
är också vakna

Till och med den vidsträckta jorden, en ofallen snö
en slingrande, obestridlig väg
gnistrar vaken

Han sover, långt borta tar världen jämna andetag
och ändå finns det så många ting
som är vakna
med mig

QING ZAICI DENGHOU

När Mei väl tar sig in i vänthallen tar lugnet vid. Det finns inget mer att bråka om nu. Inget att uppröras över. Hon har tagit ut sin sista upprördhet i kön till stationsingången. Väskan var tung, biljetten självklart längst ned i den, och hon knuffades omilt framåt i kön av migrantarbetare med stora packningar: allt de äger och har i ett otympligt inplastat paket. Kontrollanten kastade en blick på hennes ID-kort, kunde egentligen inte ha sett någonting, men in släpptes hon, in på stationen. Så ännu en biljettkontroll för att ta sig in i väntrum nummer nio.
     Här sitter hon nu. De stora skyltarna upplyser om tåg mot Wuhan och Zhengzhou, röda tecken säger D209, G507, och i gult står det skrivet: VÄNTAR. Var god vänta här. Sätt er ned. Vänta här. Mei sitter och väntar här.
     Så småningom kommer de gula tecknen att bytas ut mot gröna, men det är över en timme kvar. Hon fyller teflaskan med skållande vatten och håller den mot bröstet, driver kylan ur kroppen. Ingenstans kan det blåsa rakt genom människorna som det kan i Beijing.
     En man intill henne på bänken arbetar sig nedåt i en påse solrosfrön, knastrar metodiskt, snudd på genomtänkt. Hon kunde äcklas av ljudet men bestämmer sig för att vila i det. Så går minuterna, knapras igenom tills inget återstår.
     Teflaskans värme får henne att tänka på Zhao. Hur han, när de gått ett varv runt Xihai och är frusna in i märgen, brukar sätta läpparna mot hennes rygg och blåsa varm luft på den. Det är en så liten bit av en människa, det som kan täckas av en mun, men det blir eldande varmt på den lilla fläcken, och det värmer hela kroppen, ända in. Så är du lite mindre genomkyld för åtminstone en stund, och det hjälper så som små saker hjälper. Igen! brukar hon säga till Zhao nästan direkt, och han sätter läpparna mot hennes rygg igen. Som en teflaska mellan skulderbladen. Som varmt te ner genom halsen. Värmen från Zhao. Den hjälpte ibland.
     KONTROLL AV BILJETTER FÖR RESANDE MED TÅG D209 MOT WUHAN HAR NU PÅBÖRJATS, VÄNLIGEN BEGE ER TILL UTGÅNG 9A. ALLTSÅ, RESANDE MED TÅG D209 MOT WUHAN, VÄNLIGEN BEGE ER TILL UTGÅNG 9A FÖR KONTROLL AV BILJETTER OCH OMBORDSTIGNING.
     Mannen intill henne reser sig och klappar på bröstfickan för att kontrollera att plånboken är där den ska. Han kastar sin tomma solrosfröpåse i soptunnan intill bänken och går mot utgången med rullväskan rasslande efter sig.
      Men Mei, hon ska inte till Wuhan.

ni får förlåta mig den symbolik
jag undlåtit att finna
i Slätthedas blåbärsris
dock fanns där mygg, även
spindelväv, strök seg mot mina händer
men inget finns där att konstatera

日记：我仅仅存在于此

Dagbok: Jag finns bara här

Grodornas läten väller hitåt,
och under mina skosulor finns lycka som ännu inte knackats fram
Denna lycka är lukten av en simpel bondhustrus havre, lukten av kaprifol, 
lukten av solsken som finns kvar i mitt nattlinne

Det är allt länge sedan någon kom och knackade på min dörr,
blomblad samlas i högar på stigen
Jag landade på jorden utan ett ljud, och ska gömma mig i världsalltet
utan ett ljud

Men sorgen är alltid så värdefull: först när du är säker på att jag finns
vill du ge medlidande, kärlek, hat och avsked

Och i detta nu når oleanderdoften genom gardinerna
och insekterna vid dörren låter än högt, än lågt.
Hur många människor har jag inte mött -
I denna värld utan en nästa
är jag fyllig, och tyngre än ett vetekorn
Men jag böjer bara huvudet
och mottar månens sken