sharlan

Nästan för första gången sedan jag kom hem är jag ensam hemma. Bara jag och katten, och böckerna, tidningarna och skivorna. Har tillbringat hela eftermiddagen och halva kvällen sittandes ute, läsandes, skrivandes, lyssnandes. Elvis lägger sig bredvid mig, gäspar lite och somnar sedan ihoprullad till en pälsboll. (Finns det förresten något som ser roligare och mer vansinnigt ut än en katt som gäspar?) Jag funderar en stund på att åka till Hagen och lyssna på mystisk musik och ragga på fransmän, men hugger sedan in på vinet som blev kvar från i onsdags och sätter därmed stopp för alla idéer om att åka bil någonstans. Lugnast så.

Försöker så smått ta igen all ny musik jag missat under året. Ikväll Hello Saferides senaste, och blir än en gång störtkär i Annika Norlin. Hon är nog ett av Sveriges största text-genier någonsin.

Elsa skriver på facebook att hon vill tillbaka till Qingdao och få en massage, fika på Amy's med Helene och sedan sjunga karaoke med mig och Sören. Jaaa snälla Elsa, vi drar på en gång! Så kan du sjunga de där förbannade Britney-låtarna så gulligt att de blir uthärdliga, och flirta med Sören, och röka apelsincigaretter. Så kan jag sjunga Danshen qingge och så kan vi gå därifrån alla tre med såriga stämband. Som den gången då det var så dimmigt att det kändes som att det regnade, och vi satt utanför hotellet nära koreanska karaoken och pratade om fylleäventyr och vintrar. Du var så störande snygg i dina höga klackar, men ändå så rar och sprudlande trevlig att man aldrig kunde ens försöka ogilla dig. Kom så drar vi och sjunger Complicated igen.

Och dessa oavbrutna sentimentala tankar på året som gått är ett tydligt tecken på att jag behöver något nytt att göra. Något nytt att tänka på. Fast kanske behöver jag också tänka på året som gått. Skriva om det, skratta åt det, sakna det. Så att det fortsätter att kännas verkligt.

Imorgon kanske Bastberget. Eller en till dag utan att röra mig särskilt långt från utesoffan.

Herregud det är augusti.