Bergtag
Margit Hjukse, liten Signe
Karin och Kesti våra
Ni som gick dit ingen klockklang nådde
och heller ej nått eller når,
blåbärsriset lingonrött
runt fottagna stegen
Ja Kesti våra, Karin
liten Signe och Margit
från stoltaste gården i Söhärad
som plågades av tidens längd
Tillsammans går vi stigen upp
och stigen bort
och sedan ingen stig
Så börjar jag förstå de bergtagna
så smått förstå vilka klor
som sätts i mänskan inifrån:
Du har två fötter och sätter
den ena framför
Kyrktornet vitt utom synhåll
Klockklangen susdränkt
Berget inget berg,
men berglikt
