sharlan

Sören ringde igår, värmde mig med sin vackra teaterröst. Jag riktigt hörde hur han log när han pratade. Han sa att det fortfarande är högsommar i Berlin. Pratade om möblerna han köpt till sin nya lägenhet. Om att jag snart kommer dit och hälsar på. Om Vicky och hur hon egentligen mår. Om Kina-saknaden. Den, ja. Just det. Men snart ses vi, i Berlin. En liten del av Kinatillvaron samlas tillfälligt ihop och sätts samman i Tyskland. Så kan det också bli.

Och så fick jag besök, åkte till Djurås väldiga tågstation och plockade upp Eric couchsurfaren igår. Träffade honom en vända i Rättvik i fredags, nu kom förbi i Mockfjärd efter att ha varit på spelmansstämma i Furudal. Han är till hälften japansk, till hälften kanadensisk, och kom till Sverige mer eller mindre på grund av Ale Möller, vars musik han hörde och sedan fullkomligt snöade in på. Han är ett musikaliskt geni. På riktigt. Slog sig ned vid pianot och spelade den ena polskan efter den andra, satte rytmen lika precist som vilken uråldrig Bodaspelman som helst. "Hur länge har du lyssnat på svensk folkmusik?" frågade min chockade mor. I ett halvår. Han hade aldrig riktigt spelat låtarna förut, dock, bara lagt dem på minnet under månaden han tillbringat i Sverige. Sedan satte han sig där vid vårt piano och spelade dem som om han spelat dem hela sitt liv. Jävla människa. Skulle man kunna tänka. "Han äger dig," sa Olle med ett hånflin. Men sedan gav sig Eric på sitt andrainstrument trombonen, och Olle fick finna sig mer än ägd han också. Och jag konstaterade att det ju egentligen var en ren fröjd att höra Eric spela, och att det inte är lönt att jämföra sig med människor som han. Han är på en egen nivå. Det var nästan så att man inte ens kunde säga att vi har musik som gemensamt intresse, det han ser i och får ut av musik är inte alls detsamma som det är för oss vanliga dödliga. Det är liksom högt ovanför någonstans. Hemskt fascinerande, hur som helst. Idag for han vidare mot Falun efter en natt på en madrass på vårt vardagsrumsgolv. Årets musikupplevelse, kanske.

Fast egentligen känns det ganska fånigt att blogga när jag är här hemma. Så länge jag var i Kina kändes det som att jag hade en ursäkt att göra det, det var liksom befogat att bekräfta även för de som inte ser mina statusrader på facebook att livet gick vidare även på andra sidan eurasiska kontinenten, att jag levde och hade hälsan och allt det där. Kändes även som att jag hade en del intressanta saker att berätta om; allt annorlunda, galet, intressant, roligt, upprörande i det där andra landet där borta som jag vet att folk här hemma inte vet något om. Men nu? Nej, jag vet inte alltså. Man kanske borde lägga ned ett tag.