Vidare på tema Norge
- Olav H Hauge
Ett översättarförsök
Fotfäste
Hennes fötter luktade alltid. Kanske skulle folk säga att de luktade illa.
Vår som höst, sommar som vinter fanns lukten alltid där; ibland tydlig och ibland vag, följde henne som en skugga, dröjde sig svävande kvar.
Vissa säger att det bara är folk som svettas mycket som har fötter som luktar, eller att det har att göra med material och modell på skorna, eller att det är en fysisk åkomma, sådana saker.
Lukten var inte särskilt stark, den fick inte folk att rygga tillbaka. Den märktes när hon tog av sig skorna, även om det bara var tofflor eller sandaler, annars kändes den inte. Folks uppmärksamhet fästes hur som helst främst på hennes utseende och talang, personlighet och stil; ingen lade märke till denna inte särskilt framträdande doft. Dessutom fanns det bara ett fåtal människor i vilkas närhet hon tog av sig skorna, så bara ett fåtal hade chansen att känna den speciella lukten.
Jag var en dessa få.
Jag var inte släkt med henne, jag var heller inte hennes pojkvän eller make. Jag jobbade i en skoaffär.
Hon tyckte antagligen att det var besvärande att hennes fötter luktade på det där viset, för hon bad alltid mig att hjälpa henne prova ut skor, som om hon inte ville låta någon mer veta om denna lukt.
Hon tyckte om enkla men lite speciella skor; bekvämlighet gick före utseende och hon gillade inte höga klackar. Hon var inte överdrivet petig, men ville ha välgjorda saker. Hon tittade inte bara på ovansidan, utan inspekterade också sulan och sömmarna, och om kvalitén inte var bra nog köpte hon dem inte, oavsett hur billiga de var. Hon var en medveten kund.
Efter en tid besökte hon enbart vår butik. Kanske ville hon verkligen inte låta någon mer känna lukten av hennes fötter. Om inget i butiken föll henne i smaken kunde hon ibland måttbeställa. Jag var inte så hemma på sådana beställningar, men hon krävde ändå med bestämd min att jag skulle ta mått på henne. Jag kunde inte annat än lyda.
Det var en sval höstkväll, frisk och klar, och jag ritade av formen på hennes fötter.
De var varken för stora eller för små, kanske lite beniga, med perfekt rundade anklar, jämna tår och välskötta naglar. Huden var lite blekare än hennes ben och ansikte, och ovansidan bar spår av sandalremmarna, som om hon nyss bränts av solen.
Det var ett par tilldragande fötter, och de hade en alldeles speciell lukt.
Jag träffade åtskilliga kvinnor varje dag och fick se åtskilliga fotpar. En del kvinnor kunde ha vackra drag och tilltalande ben men sedan visa sig ha krokiga, sjabbiga fötter; men hennes fötter, de var ljusa, rena och livfulla. De fyllde betraktaren med lugn, som att all förvirring och oro trampades ned av dem och blev stilla.
Jag minns tydligt första gången jag träffade henne, hon gick nog fortfarande i skolan då. Hon hade håret i en hästsvans, var ledigt klädd och bar på en stor tygpåse. Där och då framstod hon bara som en vanlig flicka, en sådan som det kom åtminstone femtio stycken av varje dag till vår butik.
Hon gick runt och tittade länge, men det hon tittade på var inte skor, utan på oss försäljare. Hon betraktade oss noga, men ville inte att det skulle märkas, så hon slängde då och då ett öga på skorna för att sedan ställa sig bredvid någon försäljare, tyst granskande. Jag satt just på huk och hjälpte en gammal dam att prova ett par skor, när hon kom fram till mig och liksom verkade lukta på mig. Det kom så oväntat; en rysning gick genom kroppen och jag vände mig om och såg på henne.
Hon tittade rakt på mig med ett orubbligt uttryck i de klara ögonen. Hon hade bestämt sig: hon skulle prova skor, och jag skulle hjälpa henne.
Vi var sju försäljare som jobbade i butiken, både män och kvinnor. Jag var inte äldst av oss, men heller inte yngst, och definitivt inte snyggast. Jag hade bara jobbat där i ett halvår, det var ett ganska trist och menlöst jobb. Tjugofem år gammal, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Men så valde hon mig, och jag blev kvar, i sju år.
Den dagen då hon tog av sig skorna lade jag så märke till hennes doft, varken stark eller svag. Det fanns inga andra fötter som luktade så. Jag började knyta skorna åt henne, men hon sa att det inte behövdes och knöt dem själv. När hon stack fötterna i skorna försvann lukten. Det bekymrade mig lite, jag visste inte om den varit verklig eller inbillad. För ett ögonblick tömdes mina tankar, ett hav av tomhet, en stillhet utan motstycke.
Hon nickade, det här paret blir bra. Hon tog av sig skorna och lukten kom tillbaka, för att sedan försvinna när hon tog på sig de gamla skorna igen. I den korta stunden av frånvaro däremellan tycktes flera livstider passera.
Efter det var det alltid jag som betjänade henne. Det var tydligt att hon var en människa som ställde krav. Hon kom ett par gånger i månaden; det var inte alltid att hon köpte något, men det hon köpte var alltid bra saker. En gång kom hon inrusande med tofflor på fötterna, klädd i enkla, strikta kläder och med håret i en vacker uppsättning. Hon verkade lite uppretad och sa att hon inte hade ett enda par skor därhemma som matchade kläderna, och därför var tvungen att skynda hit efter ett par.
Det var enda gången jag såg henne ur gängorna, men doften från hennes fötter var lika ljuvlig som förr och kunde fortfarande driva allt som störde på flykten. I samma ögonblick som hon sparkade av sig tofflorna och sträckte fram fötterna upphörde alla ljud, och all rörelse stannade, fridfullt och badande i ljus.
Med tiden förändrades hennes sätt att klä sig, hon blev mer kräsen. Männen vid hennes sida förändrades också, från stora starka karlar till rätt så sjaskiga killar till tvålfagra hjärtekrossare till tystlåtna gentlemän. Rynkor började synas i hennes ögonvrår, håret blev kortare och kortare, ansiktet allt vackrare, och för varje gång vi sågs blev hennes sätt att uttrycka sig alltmer elegant. Det enda som inte förändrades var hennes fötter, och doften av dem.
Efter att ha bytt flickvän några gånger hade jag två år tidigare gift mig och jobbade nu extra på kvällarna. Min fru sa att mitt jobb saknade framtidsutsikter, vi hade så vi klarade oss men inte mer. På sju år hade jag blivit befordrad två gånger och var vid det här laget åtminstone butikschef, men inom ett par år skulle jag inte kunna klättra högre på stegen. Vid några och trettio var det dags att ta tag i saker och ting. Så jag började som mäklare på ett utländskt företag, läste en kurs på ett halvår, och jobbade dessutom extra fem kvällar i veckan. Jag sov bara tre-fyra timmar per natt.
Jag tjänade tre gånger så mycket som tidigare, och min fru tyckte att jag skulle sluta på skoaffären och fokusera på mäklarjobbet.
Men det gjorde jag inte. Jag träffade fortfarande henne ett par gånger i månaden; ibland måttbeställde jag skor åt henne, ibland satt vi bara och småpratade. Hon verkade fortfarande tveksam till att låta andra känna lukten av hennes fötter, för en gång när hon provade skor kom en tjock tant och satte sig bredvid henne och berömde hennes val av skor. Då reste hon sig omedelbart från sin plats, och tog inte av sig skorna förrän tanten gått sin väg.
Och ändå: en sommarmorgon försvann hon.
Butiken hade just öppnat när hon kom in och köpte ett par vita sandaler. Allt var precis som tidigare, men efter den gången gick det en månad, tre månader, ett halvår utan att hon kom tillbaka. Jag visste att hon aldrig skulle komma tillbaka.
Samma kväll som jag sagt upp mig från jobbet tog jag av mig skorna och gick omkring barfota sedan jag tvättat ansiktet. Och plötsligt, kände jag doften av hennes fötter sippra fram från mina egna.
Hela världen sjönk till ro, gränslöst klar och ren...
