Där man får sköta sitt eget huvud, men slipper sköta sig själv

Jag var och såg Säkert! på Debaser nu i kväll. I låten Är du fortfarande arg?, som jag för övrigt stod och smygsnyftade till, sjunger Annika

jag såg Kjell Höglund
jag önskar jag va han
jag gick dit ensam

Ungefär så kändes spelningen, om vi byter ut Kjell Höglund mot Annika Norlin. Jag önskar rätt ofta att jag var hon; skrev såna texter och sjöng och såg ut så. Men det funkar att bara se henne också. Fredrik är hennes bästa låt.


Det var en sorglig och fin helg hemma. Jag var i kyrkan två gånger; såg Anders spela med två band och var löjligt stolt. Körde bil, läste Oates, sov illa i natt. Idag har varit en mycket lång dag, då jag gick upp halv sex och hann med både tågresa, städning, två föreläsningar och en konsert. Nu ska jag sova, länge länge.


det finns en sorglig lycka
i att aldrig mer vara ett med dom
som vet precis vem du är

Bara barn

Det är mars och vårförkylningen har anlänt. Som att kroppen deppade ihop när det började snöa igen. Men idag skiner solen, och jag tittar på färgglada barn på fotbollsplanen nedanför, hur de orkar springa, sparka, springa. 

Jag snörvlar på, grubblar på min hemtenta och vill egentligen helst återgå till att läsa Just kids. Smiths språk är alltid på gränsen till att bli löjligt poetiskt, men hon lyckas balansera där på gränsen, så att det bara blir vackert och klart. Konstigt med en bok som är så full av stora karaktärer att möten med Hendrix, Ginsberg och Joplin bara flimrar förbi; sånt som händer på Chelsea hotel, inget att stimma om. Smith samlar saker, samlar skivor och skriver, skriver, skriver. Långa dikter på lunchrasterna, diktepos om nätterna, dikter till sina hjältar. "Världens mest välformulerade beundrarpost" vill jag minnas att någon kallat hennes konst. Det är nog så. Genom att spegla sig i alla de andra hittar hon fram till det fantastiska i sig själv. Och hon får mig att vilja skriva. 

Men först ska jag göra lite nytta (om det nu är nyttigare än att skriva), kanske våga mig ut i solen en liten stund. Allt ser lite ljusare ut.

tänk årstider

tänk året och alla dess krokar
tänk årstider
nedtrampat gräs

i kontrast till det dyra
söt yoghurt i kruka
två mynt om du dricker på plats
dricker ur

tänk årstider
spirande gräs

 


Ur oktoberdagboken

i motsats till detta
kunde jag ha
en hämningslös ryggrad
en vandrande fot
istället för ånger
och ånger som bot
och tystnad att slå sig emot


Ett plötsligt minne

jag tänker på när guldlockarna dog
när jag bland kafferester och kakpaket såg
hans ryggtavla försvinna
mot en horisont av sömnlöshet

han satt till häst, en blyskodd häst
som dånade i luften
och han red sakta ut ur bilden
lämnade stora ögon efter sig

- jag tappade tron i golvet
tappade hårt


Vad som skrivs på lektionstid, egentligen

Kong Fuzi har händerna framsträckta
av respekt för den stundande våren.
Vi börjar sakteligen se under snön,
föreställer oss markens färg.
Hör fåglarna -
du kan vara en fågel
som kallar från utsidan, flyglätt.
Vi vet alla vad som döljs där på marken,
vad som suckar så under snön;
fåglarna vet vad som stundar
trots att vi ingenting sagt
- där en på Kong Fuzis händer,
där en annan, tyst, under snön.

RSS 2.0