Aimless lady
I helgen gjorde jag alls ingenting, tror jag. Var sjuk, spelade kort med Soren och Nicola, drack te och fixade ett litet konstverk pa min fula vita vagg, bestaende av slumpmassigt uppsatta bilder pa kinesiska photoshoppade popsnoren. Fraga inte. Men det blev tjusigt.
Sondagen var en lite frustrerande dag. Jag och Soren akte till Zhongshan Lu (Zhongshan-vagen, eller snarare Sun Yatsen-vagen), guidade av Yizhe. Tyvarr pratade vi mest engelska, det var lite synd. Och Yizhe pratar en fruktansvard brakiga amerikansk engelska ocksa. Men nu ska jag vara snall. Hon var hur som helst mycket hjalpsam och guidade runt oss bland kladaffarer med fejkade markesklader. Jag funderar nastan pa att kopa en jattefejkad Louis Vuitton-vaska, bara for att det vore sa fel. Helst ska det sta nat felstavat pa den ocksa. Dock kopte jag ingen vaska igar. Min jakt pa en vettig kjol fortsatte, men jag gick bet den har dagen ocksa. Daremot kopte jag nagon slags blus/klanning/flanellskjorta deluxe. Soren kopte en troja, och Yizhe forsokte fa nagot slags grepp om vad for slags klader jag gillar. Med tanke pa de saker hon foreslog sluter jag mig till att hon inte fick nagot grepp om saken.
Men det som mest upptog mina tankar var att jag vill flytta till gamla stan. Zhongshan Lu ligger borta i gamla, tyska delen av stan, dar jag och Per bodde pa ett hostel i varas. Dar finns nagra enstaka skyskrapor, men de flesta husen ar inte hogre an fyra vaningar, gatorna ar inte sarskilt raka och breda, och det ar bara genuint mysigt dar. Och jag vill booo daaar! Fast jag tvingas ju ocksa inse att det skulle ta minst 45 minuter, kanske en timme att ta sig till skolan darifran. Och lika lang tid hem. Om jag skulle bo dar skulle jag alltsa tillbringa kanske tva timmar om dan pa overfulla, ryckiga bussar. Det ar inte vart det, det vore sloseri pa bade energi och tid. Tror jag. For jag ar hopplost foralskad i gamla stan, i smastadsstamningen, mysigheten och narheten till stranden. Ack och ve, varfor ska Fushan-campus ligga i helt fel ande av stan? Buhu. Tror att jag aker dit idag och bara strosar.
Chengdu gick at skogen (an en gang, det kanske inte ar tankt att jag ska aka dit), men jag, Patrick och Soren drar till Kaifeng pa onsdag eftermiddag. Vi har egentligen inga vettiga planer for resan, men det blir antagligen besok vid Longmen-grottorna eller Shaolin-klostret, eller bade och. Det ska bli skont att bara packa ryggsacken och dra ivag, jag gillar sant. Och nattag ar fantastiska.
Jag har kopt en gitarr igar, en halvdalig, bla skrapgitarr, for 260 yuan. Liu Ying och hennes nagot markliga pojkvan Jay gjorde mig sallskap till ett antal musikaffarer, och till slut hittade jag en gitarr som gick att spela pa trots att den var jattebillig. Tjoho! Trevligt att traffa Liu Ying ocksa, hon ar gulligt knapp. Jay har bott i Kina i fyra ar, men pratar knappt nagon kinesiska. Ying dissade honom hela tiden pa kinesiska, och sen sa hon at honom pa engelska att "nej, jag sager bara att du ar sot", och fnissade som en lagstadieflicka. Karlekens vagar aro outgrundliga.
En glodlampa kan for ovrigt gora mycket for ens valbefinnanade. I taket i mitt rum sitter en vidrig lampa, mycket typisk for Kina. Den ger ifran sig ett ackligt, blatt ljus, som gor en smatt sjalvmordsbenagen. Men nu har jag kopt en skrivbordslampa, med gult, mysigt ljus. Inget lysrorselande. Bara mysbelysning. Kanske ska gora det till mitt livsprojekt, att fa kineserna att forsta vikten av mysbelysning.
Fast forst ska jag ga och ata lunch.
Massage (och rykten om Ronny)
Nu har jag traffat tva till svenskar som ocksa pluggar pa Haida (i klassrummet bredvid mitt). En kille fran Ostersund vid namn Olle, samt en medelalders kvinna vid namn Ann. Bosatt i Falun, haha. Varlden ar fanigt liten. Det kandes konstigt att prata svenska (trots att jag pratar i telefon med Per ibland), det ar som att munnen blivit lite ovan vid ljuden, som att det kravs lite anstrangning. Konstigt.
Det ar alltsa fredag, och jag ska INTE ut och harja ikvall. Eller, jag vill ut, men jag vet sa val att jag aldrig blir frisk om jag inte stannar hemma. Banne mig. Jag ska stanna hemma och kolla pa tv och ata chokad ikvall. Inget mer. Punkt. Fast det ar ju cross-dressing-party pa Le Bang... Jag hade stora planer for The Fabulous Return Of Ronny Hallpers. Hade till och med fatt Alex att lana ut sin rutiga skjorta. Men det far bli en annan gang. Jag ar inte pigg nog for nat sant. (Detta ar den officiella verisonen. Dock vill vissa kallor gora gallande att Ronny Hallpers i sjalva verket inte tors ga nagonstans utan sina bastisar Francois och Heinrich. Ronny sjalv havdar bara att "de dar javla fjollorna kan jag val klara mig utan", dock utan nagon storre overtygelse.) Kanske drar jag (eller Ronny) ut nagonstans imorgon istallet.
Nu ska jag traska till lararkontoren och lamna tillbaka ett papper och fa tillbaka min deposition for detta papper. Sen ska jag kanske traska ner till stranden. Det ar nastan lojligt klart vader idag, man ser faktiskt precis var gransen mellan himmel och hav gar, dar det annars bara brukar vara nagot som flyter samman i vitt-gratt-blatt. Ska helt enkelt bara sitta och se pa havet ett tag. Det ar en av de basta sakerna med att bo har.
Ledig hela nasta vecka. Chengdu-resan gick at skogen, det tog for lang tid och da ville inte Laura och Soren langre. Kanske aker pa nagra mindre utflykter under veckan, ingenting bestamt an. Som det ska vara.
Igar komjolk, idag sojamjolk
Jag avskyr ordet expat. Det ar en forkortning av expatriate, och syftar pa en person som lever och verkar nagon annanstans an i sitt hemland, oftast en vasterlanning. Egentligen har jag ingen koll pa hur ordet anvands i andra lander, men intrycket jag har fatt av att t ex lasa That's Beijing ar att de som sjalva kallar sig expats i Kina ar vasterlanningar som har tjusiga jobb har, och som lever i nagon slags skyddad latsasvarld som inte alls ar Kina. Framfor allt finns det nagon slags underton av sjalvgodhet, ett vi-ar-lite-battre-och-mer-civiliserade-an-kineserna, ett saja-lilla-fattiga-asiat-har-kan-du-fa-tjugo-extra-yuan-for-att-jag-ar-sa-javla-godhjartad. Och visst, man behover inte alska allt kinesiskt, men jag blir grymt irriterad pa dessa vasterlanningar som lever i sin expatvarld och tror att det ar Kina. Forvisso lever inte jag heller i det riktiga Kina. Jag lever i en skyddad universitetsvarld, i ett mycket finare rum an en kinesisk student, och de jag traffar ar medel- och overklassmanniskor valdigt langt ifran landsbygdselandet som trots allt ocksa finns har. Men man kan ju atminstone lata bli att blunda.
Angande rubriken sa ar den tagen fran sojamjolken som jag till sist kopte pa skolans snabbkop (dar de inte suckar fullt sa djupt om man racker fram en 50-lapp for att betala nagot for 3:50). Gud vad det ar gott med sojamjolk. Och efter de senaste veckornas mjolkskandal sa vill jag inte riktigt dricka nagon mjolk har mer. 53 000 personer har tydligen blivit sjuka av nagot otackt tillsatsamne som finns i den otacka mjolken gjord pa otackt mjolkpulver. Dessutom star det Nestle pa nastan alla mjolkprodukter, och jag har gatt for lange pa kommunistfolkhogskolan for att tycka att det kanns okej att kopa nagot som det star Nestle pa. Herregud vad jag ar pretentios idag. Jag ska skarpa mig tills nasta inlagg.
Nu ska jag gomma mig under tacket och plugga tecken och dricka te och forsoka bli frisk.
Och sa ska jag lyssna pa Galenskap med Kapten Rod, for det ar veckans lat. Lyssna pa den ni ocksa.
Gra mandag
Olfestivalen: 20 kronor i intrade, oltalt efter oltalt efter oltalt. Heineken, Carlsberg, Tsingtao. Fulla kineskarlar med upprullade trojor, fulla kinestjejer med diadem med rosa oron eller djavulshorn. Jag ville aka karusell, alla andra vagrade efter en liter ol. Krimskramsforsaljning, grillspett och typisk oltaltsunderhallning pa scenerna. Och sa stangde de alltihop klockan 22.00. Valkommen till Kina. Olfestivalen haller pa i ytterligare tva veckor, men en kvall rackte gott och val.
Telefon till sent igar. Det blir konstiga glapp i tiden under dessa telefonsamtal, plotsligt har tva timmar gatt utan att vi forstar hur. Trott som ett as idag. Haller mig vaken med Nescafe och San Fransisco's Shiver. Fast pa skolans visum-kontor halva eftermiddan. Imorgon fast pa polisstationen, men forhoppningsvis ett visum rikare imorgon kvall.
Till stan ikvall, traffa ytterligare en couchsurfing-tjej.
Det blir Chengdu anda. Forst verkade det smatt omojligt, med tanke pa att hela Kina ska ut och resa i helgen. Vi kom till det lilla biljettkontoret klockan atta imorse, bad om fyra biljetter till Chengdu. Det fanns fem kvar. Sa nu drar vi - jag, Soren, Laura och Patrick - pa fredag klockan fyra. Det blir pandor, jatte-Buddha, hot pot och parkmys. Aterstar att se exakt nar vi kommer hem, men vi ar i alla fall lediga hela nasta vecka.
Gratt ute, lage att plugga. Jag orkar inte. Jag maste. Jag maste plugga for att hanga med i C-kursen, for att hanga med i larare Suns flamsiga pladder, for att hanga med i de tusen nya tecknen och satsmonstren. Skarpning nu. Skarpning.
Och jag skulle sa garna vilja hitta en sunkmysig rockklubb i den har stan. Ett stalle att bara sitta och hanga, de dar lordagarna da man inte orkar dansa och vara fixad och och fejkad. Jag tanker mig ett stalle med smaotacka nedsuttna soffor, klotter pa vaggarna, skramliga livespelningar och billiga drinkar (garna lika starka som pa Mao Livehouse). Det verkar dock inte finnas nagot Mao Livehouse i Qingdao, och inte heller nagon 13 Club eller What Bar. Och sannerligen inte nagot Jiangjinjiu. Ibland langtar jag tillbaka till Beijing.
Bouncyfloor!
Kvallen tillbringades forst pa Club New York, jag och Soren hade hoppats pa lite schysst livemusik. Vad vi fann var forvisso ett mysigt stalle, men aven dyr ol och dyra drinkar, samt ett husband som spelade hissmusik. Kul. Sedan tillbringade jag en timme sittandes pa en stenmur i stan, pratandes i telefon. Det gjorde mig genuint glad. En mycket marklig detalj var dock den kinesiska killen som stod ungefar tva meter ifran och skranade i sin mobiltelefon. Nar jag gick ivag for att undkomma oljudet foljde han efter, sa att han hela tiden var i narheten av mig. Sen slutade han prata en stund, och bara stod och kollade pa mig, medan jag forsokte att se upptagen ut. Eller, jag var ju upptagen, jag pratade ju i telefon. Nar jag pratar klart traskade jag till Feeling, dar mina laowai-vanner befann sig. Utanfor borjade tva kinesiska killar prata med mig. De sa nagot i stil "vad snygg du ar, ar du fran Ryssland?" Det tog ett tag att bli av med dem. Inne pa Feeling finns ett mycket markligt dansgolv, en stor svart platta som det antagligen finns nagot slags fjadrar eller luftkuddar under, sa att golvet studsar lite nar man dansar. Bouncy bouncy! Det var roligt, men givetvis packat med folk. Jag var for trott for att vara kvar nagon langre stund, atervande till min trygga studentkorridor strax efter tolv.
Idag har jag traffat Liu Ying, ytterligare en couchsurfing-kontakt (som dock icke ska forvaxlas med couchsurfingkompisen Liu Bing). Vi at pa en mexikansk restaurang, och sen hangde vi lite i hennes lagenhet. Hon ar ganska sot, och lite smagalen. Hon beklagade sig over sin kanadensiska pojkvan, som enligt henne var for tjock och lat, men rolig. Liu Ying jobbar pa ett trakigt kontor, och agnar sin lediga tid at att dansa. Jag fragade vad for slags dans det rorde sig om och fick svaret "pole dancing". Minsann. Nagra av de amande brudarna pa Feeling ar tydligen hennes larare, men sjalv vill hon inte jobba som dansos, hon vill bara dansa for sig sjalv. Le Bang ar tydligen hennes favoritstalle, sa jag lar sakert dra dit med henne nan helg.
Fran bussfonstret pa vag tillbaka sag jag an en gang den markliga synen som man da och da ser utanfor kinesiska restauranger och hotell. Personalen star uppstallda pa led, och framfor dem star nagon som antaligen ar deras chef. Man vet inte vad som sags, men personalstyrkan ser ganska allvarlig, ibland lite brydd ut, sa troligen ror det sig om nagon slags utskallning / rattning i ledet nu tar vi och skarper till oss-harang. Det ar sa Kina, att man pa nagot vis maste uppratthalla hierarkierna, de overordnade maste ha ratten att stalla upp de underordnade pa led och domdera. Sa valdigt, valdigt Kina.
Ikvall ska jag pa olfestival. Det ska bli mycket, mycket intressant, med tanke pa hur daligt asiater tal alkohol. Aterkommer med rapport senare. Tills dess, gan bei!
For ja ha fatt jobb pa Pyramidbagerie
Bast ar vers tva med gnall pa Jarnamal: "Daniel Karlsson, hort faaan ha du viri ti dag, je var fan toku pa da, du ha ju for fan int salt en limpsnutt pa tva vickur! ...fy fan."
Herregud vad fel det blir utan de tre sista bokstaverna i alfabetet. Naja. Jag kanske skulle kunna fixa svenskt tangentbord, det finns redan engelskt, kinesiskt, ryskt och koreanskt pa den har datorn.
ES03-Stina kommer tydligen hit till Qingdao idag eller imorgon med anledning av olfestivalen, hoppas att jag kan traffa henne. An en gang, det vore schysst att prata lite svenska. Inte for att jag kommer att glomma bort det, men det ar anda skont att prata utan att tanka alls. Engelskan flyter ju bra, men det ar anda inte samma sak som svenska.
Funderar pa att dra till havet och bada. Fast jag vet inte om jag orkar. Och jag tror att jag kommer att bli utstirrad. Far gora det imorgon, och ta med mig lite folk sa att vi kan bli stirrade pa allihop.
Drar eventuellt till Chengdu nasta vecka. Men inget ar klart an.
Fjorton dagar
Det kanns som att jag varit i Qingdao hur lange som helst. I sjalva verket ar det bara tva veckor sen jag kom hit. Att tanka sig att jag ska vara har i ytterligare kanske 40 veckor kanns helt galet, men ganska bra. Just nu langtar jag faktiskt lite efter hosten, det blir mysigt att gomma sig i ylletrojor (eller koftor, sa klart) och varma sig med en kopp te. Host och hav, det blir nog bade forjavligt och underbart.
At lunch med Liu Bing pa den hemska Jusco-gallerian. Gillar henne verkligen, hon ar cool, smart och rolig. Och lagom hjalpsam med kinesiskan, rattar mig ibland, men utan att vara otrevlig pa minsta vis. Vi akte till Carrefour, dar jag kopte en ful liten bandspelare for att kunna lyssna pa horforstaelse-banden. Lite 90-tal med kassetter... Naja. Efter detta lilla inkop drack vi is-kaffe pa Starbucks, sedan atervande jag till campus. Tvattar klader och sloar vid datorn. Ska snart rycka upp mig, och hanga kladerna och gora laxor. Banne mig.
Jag har inte badat an. Dumt. Ska gora det den har veckan.
Traffade en annan couchsurfing-manniska igar, forresten. Yizhe heter hon, hon pluggar ocksa har pa Haida. Jag vet inte vad jag ska tycka om henne. Vi forde en marklig konversation, dar hon pratade engelska och jag svarade pa kinesiska. Vi gick runt lite bland Mykal-gallerians alla kladaffarer, och jag blev praktigt irriterad nar hon gnallde over kladerna jag kollade pa. Hon har en mycket bestamd uppfattning om hur man ska och inte ska kla sig nar man ar 20, "det maste vara farg!". Jag tror att svenskar och kineser har lite olika uppfattning om klader, arligt talat. Hon pekade pa nagra grejer som hon havdade ar vad kinesiska 20-aringar brukar kla sig i. Jag tyckte mest att det sag ut som nagot som svenska 13-aringar skulle ha pa sig... Och nar jag tanker efter brukar kinesiska tjejer i min alder vara valdigt rosa och glittriga. Om Yizhe kande mig pa riktigt skulle hon veta att rosa och glittrig ar det sista jag vill vara. Hur som helst sa hon att hon kunde ta mig med till "fake street", en gata med en massa piratkopierade markesklader. Det blir en upplevelse att handla klader med henne, kanske hinner vi borja slass innan det ar over...
Jag ar trott. Sov lojligt lange igar, kunde darmed inte sova inatt. Skarpning idag. Jag ska plugga mig trott.
Rorelse
Gommer mig an en gang for eftermiddagshettan. Det gar inte att vara ute nar det ar sa har varmt.
Pallrade mig upp ganska tidigt imorse. Gick upp till gatan strax ovanfor campus, dar de sma sunkiga restauranger ar uppradade. Och vagnarna, dessa fantastiska vagnar, fran vilka det saljs stekta nudlar, brod, frukt, grillspett, gud vet vad. Jag gillar den dar gatan, det ar konstant liv och rorelse, pa ett valdigt trivsamt satt. Folk sitter ute och ater, man ropar och brakar och skrattar och tvistar om saker. Slog mig ned vid ett av de pyttesma borden och at frukost, bestaende av zhou (rissoppa), ett kokt agg och en you tiao (friterat brod). Paminde valdigt mycket om mina frukostar i Beijing.
Men det ar inte bara efter den dar gatan som det krangs saker. Langre ner efter en storre gata (och lite varstans i hela stan) radar folk upp sina grejer pa morgnarna: en karra med bocker, hons i pyttesma burar (varav vissa slaktas pa gatan pa morgnarna), frukt, handdukar och underklader, sma souvenirer, armband, nyckelringar, kladnypor och galgar. Ratt vad det ar packar man ihop sina grejer och forsvinner tills nasta dag. Vid lunch dyker det upp matvagnar, som forsvinner under eftermiddagarna for att sedan dyka upp igen pa kvallarna. Kina ar renao, livligt. Det ror pa sig, folk hanger, folk pratar, det hander nagot hela tiden. Det ar det jag tycker om.
Traffade Xiaoyan och pojkvannen, som jag numer vet heter Hongjie, pa formiddan. Ikvall ska jag nog ata middag med en koreanska som jag traffade uppe pa takterrassen forra veckan. Sen blir det inflyttningsfest hos Shane, Patrick, Lukas och Martin. Kan tankas bli harjigt, jag tror att de bjudit halva skolan.
Kaffe, Bob Marley och teckentragglande pa eftermiddan. Jag saknar, lite, men det ar inte javligt langre. Det ar bara en droppe bitterhet, som mest forhindrar att tillvaron blir alltfor sockersot. Som att gin&tonic ar den godaste drinken for att den inte ar sliskig, liksom. Det ar nog bra att sakna, pa sitt vis.
The heart of Saturday night
Det ar en genuint bra dag idag. Igar kande jag mig som en idiot i skolan, dar jag satt och sag forvirrad ut utan bocker. Hangde med nagorlunda, men det var uppenbart att lararen inte trodde att jag gjorde det. Men idag hade jag bockerna, hangde med bra, fick berom for mitt uttal ("du pratar bra, ska du inte vara i D-klassen?), och allt flot fint. Jag kommer att fa slita i C-klassen, men det kan nog vara en nyttig provning for mig att kampa lite i skolan.
Efter att vi slutat kastade jag mig pa en buss in till stan, dar jag at lunch med en koreanska vid namn Hyeon. Hon raddade min forsta dag pa universitetet, nar jag var ensam och forvirrad och inte hade nagon att prata med. Jag gick forbi ett gang koreaner och hon ropade dit mig och fragade om jag ville ha nat att dricka och vi smapratade lite. Idag var vi pa ett stalle som heter Greenery Cafe; at god och hyfsat billig mat och pratade en massa. Hon ar genuint jattetrevlig, ska defintivt se till att traffa henne igen.
Hade ett litet duktighetsryck och stadade mitt badrum, med saker jag kopt pa Jusco. Jusco maste vara varldens vidrigaste stallen. Jag hatar enorma supermarkets. Kanske ar jag lite for mycket vanstermuppig idealist for sana stallen. Ett ar pa Bona har satt sina spar. Naja. Efter stadningen pluggade jag lite ord, drack te och at mork choklad inkopt pa Arlanda. Satte mig sedan i fonstret och lyssnade pa Tom Waits. Jag har ett Waits-ryck nu (igen), han ar varldens basta. Det ar bara sa. Jag alskar Tom Waits, jag alskar allt han gjort, fran Closing Time till Orphans. Sittandes pa fonsterbradan lyssnade jag pa Blood Money, varsta skona konstigt skruvade kanslan att lyssna pa den en dag da allting kanns bra. Forsta laten heter Misery is the river of the world, dar Mannen Med Rosten radar upp misantropiska konstateranden.
The higher that the monkey can climb
The more he shows his tail
Call no man happy 'til he dies
There's no milk at the bottom of the pail
God builds a church
The devil builds a chapel
Like the thistles that are growing
'round the thrunk of a tree
All the good in the world
You can put inside a thimble
And still have room for you and me
If there's one thing you can say
about mankind
There's nothing kind about man
You can drive out nature with a pitch fork
But it always comes roaring back again
Misery is the river of the world
Misery is the river of the world
Likforbannat blir jag genuint lycklig av den har laten just nu. Tom Waits ar bast.
Ikvall blir det koreansk mat och karaoke.
B eller C
Efter tre B-lektioner tyckte jag att det kandes lite segt, och de nya orden i boken var ganska fa. Det kandes lite som att borja om fran borjan med den fruktansvarda "New Practical Chinese Reader", lite hej hej jag ar utbytesttudent jag kommer fran Frankrike var kommer du ifran jag bor pa sjunde vaningen. Det dar kan jag ju redan. Jag forstod texterna utan nagra som helst problem. Och det kan ju tyckas vara en bra grej, men samtidigt ar det nog ett tecken pa att jag inte kommer att fa ut sa jattemycket av B-kursen. Sa jag testade C. Och jag veeet inte hur jag ska goraaaa. Jag hangde med ganska bra pa C-lektionerna ocksa, aven med dagens larare som pratade jattefort. Alltsa verkligen, tokfort. Det ar mangder av nya ord, och mycket ny grammatik. Om jag hoppar pa C sa maste jag raplugga framover, jag maste bade hanga med i C och forsoka komma ikapp lite genom att sitta med B-bockerna pa egen hand.
Baah, jag kan inte bestamma mig. Jag ar radd att det kommer att bli luckor i mina kunskaper om jag hoppar pa C, som ju ar lite over min niva. Fast samtidigt tanker jag ju bara vara har i ett ar, och da borde jag forsoka pressa mig sa mycket som mojligt, for att fa ut maximalt av aret. Och B blir nog lite segt. Det lutar at C. Jag orkar plugga hart, tror jag. Jag borde plugga hart, for att ta vara pa tiden. Jag tror att jag gar till kontoret och byter till C imorgon. Ska bara vela lite till.
Idag har jag gjort halsoundersokningen som kravs for att fa studentvisum. Efter en del forvirrat letande hittade jag fram till Shandongs resehalso-nanting, dar det vankades EKG, lungrontgen, blodprover och nagot slags ultraljud. Det gick ovantat smidigt for att vara i Kina, och nasta vecka skickas provresultatet till skolan.
Basta laten just nu ar Cathedral med Crosby, Stills & Nash. Annars ar Donovan nice ocksa.
Nu ska jag ga upp till mitt rum och dricka min dagliga kopp kaffe.
Jag inte prata svenska
Vi hade alltsa vara forsta lektioner idag. Dels lasforstaelse med en en pytteliten kineskvinna vid namn Wen Xiuying som larare. Hon pratade bara kinesiska, och upplyste oss bland annat om att vi skulle komma i tid till lektionerna och inte ha tofflor pa oss i klassrummet. Ja, pa riktigt. Jag vagrar dock ha mina vanliga skor pa mig sa lange det ar 30 grader varmt, har blir det javlar anamma ecco-tofflor ett tag till. Efter rasten traffade vi var larare i muntlig kinesiska, en 27-arig kille vid namn Li Yi. Vi gjorde inte sa mycket mer an att presentera oss for de bagge lararna. Mina klasskompisar ar mestadels koreaner med bedrovligt kinesiskt uttal, samt tva av de polska tjejerna, en polsk kille, en mongol, en japan, Vicky fran Tyskland och en relativt alderstigen fransman. Det kommer nog inte att bli sa sarskilt roliga lektioner, men utan tvekan larorika. Fyra timmar om dagen ska jag kunna sta ut med.
Far se till att fortsatta blogga och maila flitigt, for att faktiskt anvanda svenska. Skype, nagon?
Idag tar jag nog en tur till stan och handlar ytterligare lite grejer som jag behover. Sen maste jag plugga lite, ocksa.
Afei yinggai he hei kafei
Koreanerna satt och pratade valdigt obekymrat under precis hela oppningsceremonin idag. Patrick (amerikanen) sa att de tydligen haller pa sa hela tiden, och garna pratar i mobilen pa lektionerna. Kul kul. Jag trodde att koreaner var valuppfostrade, strikta manniskor. Jag kanske hade fel.
Drack mina forsta rediga kopp kaffe pa en vecka idag, gjord i den lilla kaffepressen min genialiska moder gav mig i fodelsedagspresent. Det blev lite svagt, men gott. Te i all ara, men det ar alls icke dumt med en kopp kaffe. Snarare ar det rena njutningen. Satt utanfor vart dorm (vad heter det pa svenska?) pa formiddagen och drack kaffe och laste. Underbart. (Rubriken till det har inlagget betyder for ovrigt typ "ligisten bor dricka svart kaffe".)
Vi har en takterrass! Pa sjatte vaningen gar man ut genom en liten dorr for att komma till en betongterrass dar man kan hanga tvatt. Och vilket stalle att sitta och hanga pa pa kvallarna, eller ligga och kolla pa stjarnor pa natterna. Och sa lite utsikt over havet i soder och bergen i norr. Qingdao ar bast.
Xinjiangnudlar till lunch idag, javla gott skulle Dorota ha sagt. Ikvall ska jag ata nan slags middag med Han Shuai, som jag traffade utanfor internetcafeet for nagra dagar sen. Har insett att det ultimata sattet att lara kanna folk ar att sla sig ner och ata vid nagot av de pyttesma borden pa trottoarerna dar de saljer grillspett och grillat brod. Dar finns det alltid folk, och folk som vill prata. Perfekt.
Nu ser jag bara fram emot allting. Jag trivs nu.
Hoftutrymme, anyone?
Sa, idag tog vi bussen till en gata (eller kanske ett helt omrade) som heter Haidong. Cynthia beskrev det som Qingdaos svar pa Wangfujing. Det var inte alls lika glassigt och stort som Wangfujing, men det fanns grejer, javlar anamma. Jag upphor aldrig att forvanas over vilka enorma dimensioner det ar pa allting i det har landet. Det finns liksom inte en eller tva jattegallerior i en stad, det finns sjuttio eller attio. Cynthia verkade hitta valdigt bra i butiksmyllret, och efter lite letande hade jag kopt ett linne och en t-shirt for sammanlagt 50 yuan. Men det jag framfor allt behovde var ett par shorts. Det ar runt 30 grader varmt har, och jag har bara en antal par byxor och en kjol med mig. Denna kjol borjar bli ganska skabbig nu, luftfuktigheten gor att kladerna snabbt svettas ner... Men sa var det det har med att forsoka hitta byxor i Kina. Kinesiska kvinnor har i stort sett inga rumpor, och de ar bara marginellt bredare over hofterna an over midjan. Tyvarr kan man inte saga samma sak om mig. Vi letade och letade, Cynthia fragade och fragade, men pa det flesta stallen konstaterade de bara att nej, vi har inga sa stora shorts. Jag provade nagot enstaka par, kunde natt och jamnt knappa dem. Kande mig lite som nan slags elefant. Till slut hittade vi ett schysst par pa en jeansaffar, i den nast storsta storleken de hade (30, tror jag). Kul kul. Jag ar glad att jag tog med mig fyra par byxor, sa jag slipper kopa sana har.
Efter vart kladshoppande bjod Cynthia mig pa kundun (wonton tror jag att man sager pa "svenska", hur som helst ett slags dumplings) fyllda med rakor. Jattegott! Utover det at vi ocksa sma grillspett, nagra med flaskkott och nagra med kycklinghjarta. Fast jag tordes bara ata lite kycklinghjarta, det var hur som helst inte sarskilt gott. Cynthia verkade lite forvanad over att svenskar inte nodvandigtvis tycker att det kanns okej att ata hjarta. Vi hade det allmant trevligt, tyvarr blev det overvagande samtal pa engelska. Hon har pluggat Business English pa universitetet, och pratar battre engelska an de allra flesta kineser jag stott pa. Efter maten och lite mer rotande i kladaffarer tyckte jag att det var lage for att fika. Dock tror jag inte riktigt att Cynthia forstod min poang. Det har med att fika kanske ar nagot ganska svenskt, eller atminstone europeiskt. Det var ju inte framst det att jag ville dricka kaffe (aven om jag ville det ocksa), utan att jag ville sitta ner och prata och dricka kaffe. Fika, helt enkelt. Tyvvar var det alldeles overfullt pa Starbucks, sa vi drack nan slags appeljuicedrink pa ett varuhus istallet. Funkade det ocksa.
Cynthia ar tydligen partimedlem, fick jag reda pa. Jag maste lite lagom diskret forsoka ta reda pa vad hon tycker om partiet och hur Kina styrs, om hon vet vad det ar fragan om egentligen (manga partimedlemmar vet nog arligt talat inte det, de ar bara med for att det ger fordelar nastan overallt). Ska definitivt se till att traffa henne mer fram over, och forsoka ta mig i kragen och be henne prata mer kinesiska med mig.
Aven igar kvall blev till att dra ut pa stan, denna gang tillsammans med ett gang tyskar som ska plugga marinbiologi pa universitetet. Riktigt schyssta manniskor, vi satt forst och drack ol pa en pub, och sen gick vi till Le Bang dar vi var och shejkade i fredags. Men jag var for trott och nykter for att uppskatta det, sa jag akte hem och la mig ratt tidigt. 9 spann kostar taxin mellan centrum och univerisitetet.
Imorgon ar det oppningsceremoni, snart borjar skolan pa riktigt. Jag forsoker halla mig sysselsatt. Jag ar lite forvirrad.
Forresten har jag nu laddat upp nagra bilder pa bilddagboken. Annu inte mycket fran Qingdao, men det kommer.
Forsta dagarna i Qingdao
Sedan borjade en hopplos strid mot de kinesiska bankomater, en strid som jag skulle bli tvungen att fortsatta pa fredagen. Tydligen tillater inte dessa javla maskiner att man tar ut sarskilt mycket pengar at gangen med ett utlandskt kort. Men jag lyckades, efter besok pa tva olika bankomater, ta ut nog med pengar for de tre hyror som jag var tvungen att betala i forskott. Pa fredagen lyckades jag bara skrapa ihop pengar for en termin (7000 yuan), men det gick bra att betala for en termin i taget, sa det har jag alltsa gjort. Just nu kanns det hur som helst lite langt med ett ar, sa vi far se hur lange jag blir kvar.
Pa torsdagen sag jag bara en massa koreaner, hejade lite vagt pa dem. Sen traffade jag aven en amerikans student, men han forsvann innan jag riktigt hann prata ordentligt med honom. Kande mig valdigt ensam och lost. Traskade omkring lite i stan, gick ner till havet och tittade lite. Det ar fint har.
Pa fredagen lattade min djupa ensamhet en aning, nar jag sprang pa en tysk kille vid namn Martin. Jag bytte nummer med honom, och han lovade att hora av sig pa kvallen. Under dagen akte jag in till stan och kopte ett lexikon och lite andra prylar. Pa kvallen blev det stora lara kanna alla de andra utlanningarna-kvallen. Jag, ett gang tyskar, fyra polacker, amerikanen och en gapig engelsman vid namn Shane satt forst utanfor var dorm och drack ol. Sedan gav vi oss, pa Shanes initiativ, ivag in till stan till klubben Le Bang dar vi dansade och umgicks. Valdigt trevligt, folk ar schyssta. Alla utom Shane har pluggat kinesiska forut, men de flesta suckar och sager att de egentligen inte lart sig nagot av att studera pa hemmaplan. Det verkar bara vara jag som ar nojd med mina tidigare studier. Creds till XJ! Tysken Soren har jattebra uttal, medan de tre polska tjejerna som pluggat i tre ar inte verkar kunna sarskilt mycket alls (och som har lart sig traditionella tecken pa universitetet i Polen, arma manniskor).
Idag akte jag, de tre polskorna (som for ovrigt heter Dorota, Julia och Ella) samt tyskarna Soren, Laura och Vicky till Qingdaos olmuseum. Det ar ju stadens storsta stolthet, olmarket, sa museet var ganska pakostat men egentligen inte sarskilt intressant. Man fick ga igenom en slags gang ovanfor packeteringsdelen av fabriken och titta pa hur flaskorna for forbi pa langa band. Paminde mig om de dar barnprogrammen dar man fick folja med i hur saker tillverkades, typ pingisbollar som akte pa langa band for att sedan testrullas av en liten tant. Pa Qingdaofabriken satt nagra och bara kollade pa olflaskorna som akte forbi en skarm dar de blev genomlysta, spanandes efter flaskor som det var fel pa. Kul jobb.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Tanker pa tusen saker, och ingenting. Lyssnar pa Zeppelin och borde ga tillbaka hem nu. Vi far se vad det blir ikvall, om det blir partyparty med de andra laowaierna, eller bara te och tv pa mitt rum.
Qingdao huanying nin
Tog taxi till Beijings sodra station i formiddags. Skippade att kopa mat, jag tankte att det sakert ar lika som pa de andra stationerna dar det finns en massa kiosker och vagnar dar man kranger dricka, snabbnudlar, frukt, kakor och annat. Tji fick jag. Sodra station ar glansig och ny, troligen vill man inte ha nagra lortiga arbetare dar, det fanns knappt nagon mat alls att kopa. Jag fick tag pa en liten tonfisksandwich, vilken jag levde pa i stort hela vagen till Qingdao. Yay.
Taget var ett nytt och fint snabbtag, som bitvis gick sa snabbt som 241 km/h. Vi susade fram genom ett mestadels helt platt landskap; passerade oandliga akrar, valdiga kolkraftverk och galet stora stader. Det ar det som ar sa fascinerande med det har landet. Om du aker fran en storre stad till en annan i Sverige passerar du ju ocksa en massa stader och orter, men det ar ganska menlosa stallen i stil med Lindesberg, Alingsas och Katrineholm. Har passerar man ocksa anonyma stader, typ Dezhuo och Gaomi, men skillnaden ar att de ar sa sjukt stora. Hoghus pa hoghus pa hoghus i all oandlighet. Och inte bara typ 6-vaningshus, utan typ 20-vaningshus. Det gar inte att greppa hur mycket folk det bor i det har landet.
Pa taget satt jag bredvid en jattetrevlig tjej vid namn Xiaoyan. Hon kom fran en lortig stad i Shanxi-provinsen, pluggar till sjukskoterska pa Qingdaos universitet (inte samma som det jag ska plugga pa, det heter Ocean University of China). Vi pratade massor, hon kikade nyfiket i Johan Bjorksten-boken och jag larde henne saga "Kina". Hon skulle sova pa ett hotell over natten, och foreslog att jag skulle hanga med dit. Bra ide, tyckte jag. Pa stationen i Qingdao mottes vi av hennes pojkvan, och efter att vi lamnat vara tunga vaskor pa hotellet drog de med mig till en koreansk restaurang dar vi at god mat och drack Qingdao-ol (bi Yanjing haohe duo le!). Kineser har en fantastisk formaga att vara omhandertagande och vanliga, det var liksom ingen tvekan om att de skulle hjalpa mig pa varje tankbart vis, det var bara sjalvklart. De foljde med mig hit till internetcafeet ocksa, fast det ligger jattenara, och jag fick order om att ga direkt hem sen for att inte raka ut for nagot farligt. Imorgon bitti foljer de med mig till skolan och ser till att jag kommer pa plats. Vilka sota manniskor! Om det ar sa har latt att skaffa schyssta kinespolare sa ska nog det har aret ga som en dans.
Det kanns fortfarande lite laskigt och konstigt att vara har sjalv. Samtidigt har jag hur bra forutsattningar som helst for att ha det bra har. Jag ska sluta oroa mig, och inte alta saker. En sarskild saknad gnager hart i mig, men jag kan inte lata den forstora min host. Nu ar jag ju i Qingdao, hur schysst ar inte det, egentligen?
Och luften ar ren och luktar hav.
Sommarpalatset
Manga av Beijings sevardheter har varit ganska trakiga. Forbjudna staden kan ni utan daligt samvete skippa om ni ska hit, muren var ju ratt maktig men inte sa haftig som man trott, lamatemplet ar genomturistigt och inte halften sa hisnande som det i Zhongdian (fast det ar ju lite svartillgangligt, sa klart). Men Sommarpalatset var hur fint som helst. Det var ganska mycket folk dar, men jag borjar vanja mig vid att det aldrig nagonsin ar lugn och ro i det har landet, och att man aldrig kan forvanta sig att man ska fa ga omkring och strosa for sig sjalv nagonstans. Anda var det valdigt mysigt vid Sommarpalatset. Massor av trad och vindlade stigar at alla hall. Jag gick runt utan karta och irrade bort mig utan att stressa. Kom sa smaningom ner till Kunming-sjon, vid vilken jag kopte biljett till en liten battur. Trotsade varmen och kravlade mig uppfor branta trappor till ett buddhisttempel och andra vackra byggnader. Fast egentligen var det inte byggnaderna som var grejen, utsmyckade kinesiska hus har jag sett forut. Det var just traden som var grejen, att man verkligen gick omkring i en skog. Slog mig ner i skuggan pa en massa stallen, at lite matsack, drack en massa vatten, sag mig omkring, andades nagorlunda ren luft och njot av vinden. Varsta fina utflykten.
Sma, sma saker har forandrats har. Jiaodaokou-McDonalds har numer dygnetrunt-oppet. Man har borjat ta betalt for plastpasarna pa snabbkopet (bra tankt, maste jag saga). De gamla biljettluckorna vid tunnelbanan ar borta, nu petar man ner nagra mynt i en automat och far en biljett, lika som i Shanghai. Man har stallt upp nagra sma timglas i fonstret pa mongolfiket. Och sa ar ju muslimhaket borta (men det ar en stor forandring, i alla fall i kinakursens varld).
Men mycket ar sig likt ocksa. Samma kvinna kranger fortfarande frukt alldeles har utanfor. Ayi och shushus lagenhet ar sig precis lik. Folk kor fortfarande som idioter, jag har fatt ateruppta mina ovningar i den adla och livsfarliga konsten att kryssa fram genom trafiken. Man blir fortfarande tilltalad med "hello! lady! come look! lady!" pa turistgatan ner mot Houhai, dar discobeatsen dunkar vidare som forut. Den lilla jattesura snabbkopskassorskan jobbar kvar. Jag kanner igen mig sa val. Pa ett vis ar det fortfarande min stad.
Kinesiska killar upphor dock aldrig att jag gora mig besviken. Det ar ytterst, ytterst sallan man ser nagra snyggingar har. Och nar man val ser dem sa faller det pa detaljer. Som idag pa bussen, da jag sag en hunk med Marilyn Manson-troja och uppsatt har. Nice, tankte jag, tills jag sag hans langa, otacka tumnaglar. Det ar uppenbarligen helt okej for killar att ha langa, fixade naglar har i Kina. Och det ar alldeles galet avtandande. Det finns aven nagot slags tradition, bade bland kvinnor och man, av att ha en lang lillfingernagel. Aristokraterna hade sa forr, som ett tecken pa ett de minsann inte behovde agna sig at kroppsarbete. Men seriost, karlar med kvinnonaglar gar bort. Punkt slut. Mamma behover nog inte oroa sig for att jag ska skaffa mig en pojkvan i det har landet och bli kvar for evigt.
Enslighet
I like my town with a little drop of poison
Nobody knows they're lining up to go insane
I'm all alone, I've smoked my friends down to the filter
But I feel much cleaner after it rains
Efter forra inlagget gick jag till hostelet. Val dar rakade jag lagga mig ner, och sa sov jag som en dod i fyra timmar. Hade tankt besegra jetlagen, det gick uppenbarligen inte. Nar jag val tog mig upp ur sangen gick jag och at pa fore detta muslimhaket, suckandes over Ma Guopings och Mekka-affischernas franvaro. Men maten var god, gong bao ji ding med en massa chili. Matt och belaten tog jag en promenad norrut fran Jiaodaokou. Det borjade sporegna, och en gubbe erbjod mig att kliva in under taken pa en frisorsalong. Och nar jag anda var dar passade jag pa att klippa mig. Ingen ska annu fa se nagra bilder pa det, jag maste vanja mig vid det sjalv forst. Men jag har inte haft sa har kort har sen jag var typ sex ar gammal. Frisoren var hur som helst en trevligt tjomme fran Harbin, jag pratade en hel del med honom.
Kvallen avslutades pa kara gamla Jiangjinjiu dar jag drack Irish Coffee (utan gradde, markligt nog) och pratade med ett ungt gift par som slog sig ned vid mitt bord. Bandet spelade typisk Jiangjinjiu-musik: nan slags pop med inslag av konstiga instrument. Mysigt och trevligt. Fast nar jag kom till hostelet kunde jag inte sova, och drabbades av plotslig melankoli. Det ar markligt hur ensam man kan kanna sig i en sa stor stad. Forra gangen jag var har hade jag ju klassen, jag hade folk runt mig. Men nu, ensam i ett hostelrum, utan telefon, utan folk att prata med. Jag har aldrig varit sa utlamnad till mig sjalv i hela mitt liv. Inte for att jag inte klarar av det, men det kanns valdigt markligt och ganska ensamt. Jag vet inte hur nanting kommer att bli.
Jag sov till klockan ett. Efter en nudellunch pa bambu-stallet drog jag ivag och kopte en mobil. Orkade inte jiddra som jag borde, men fick den hyfsat billigt anda. Och an sa lange funkar den bra. Pa vag tillbaka kopte jag en tagbiljett till Qingdao. Aker pa onsdag 13.30, det tar sex timmar. Pratade lite i telefon med mamma och pappa, fint att hora av dem.
Pa kvallen gick jag till hutong-restaurangen vi kallade for Homemade 2 / Gulag (fraga inte). Den lilla ettriga servitrisen kande igen mig. Hon hade inget rosa pa sig, som hon alltid hade i varas. Daremot kommenterade hon att jag klippt mig. Inkassera hundra stammispoang. Nar jag satt dar och at tofurullar med kott och vitloksgurka ringde Per. Kandes sa konstigt att sitta dar och prata med honom. Det har jag gjort en massa ganger forut, men da har han ju suttit pa andra sidan bordet. Nu satt vi pa varsin sida av jorden och pratade. Det ar skont att varlden ar sa liten, annars hade jag aldrig vagat aka ivag.
Efter nagra sms till Vivi, en pratglad kinesiska som jag larde kanna via Morgan i varas, gick jag till bardistriktet Houhai. Dar satt Vivi, Jari (ett finskt sprakgeni som jobbar for Nokia i Beijing) och en schweizisk kille vid namn Sam och hangde och drack ol. De hade valt en jatteschysst bar langst bort efter gatan, en bit bortanfor den allmana partyhysterin. Vi satt i tva soffor bredvid sjon, drack Yanjing och pratade lange. Det var, i all enkelhet, hur trevligt som helst.
Idag har jag halsat pa ayi och shushu. De var nastan lojligt glada over att traffa mig igen. Deras son Lu Peng var ocksa dar, vi at jiaozi och pratade. Jag tror att min kinesiska snarare blivit battre an samre over sommaren, det gick osedvanligt latt att prata med dem. De hade tydligen stallt i ordning rummet at mig igen, men nu har jag ju redan betalat for hostelet. De ar sa sota! Ska ga dit igen ikvall och saga hej till Xiaofan, han har borjat skolan igen idag. Skont att anda ha en liten familj att halsa pa har.
Nu ar klockan halv tre, jag gommer mig for den varsta eftermiddagshettan pa internetcafeet. Funderar pa att dra till Tian Tan nu. Sen blir det Sandglass, antligen! Och om jag mot formodan skulle kanna mig pigg och ambitios sa aker jag ut till Sommarpalatset imorgon. Klantigt av mig att jag inte akte dit i varas.
Jag ska sluta trotta ut er med evighetsinlagg. Om tva dagar drar jag vidare till Qingdao.
