寻找雪的感觉 - 傅天琳
Söka efter känslan av snö - Fu Tianlin
Under högsommaren
kommer jag att tänka på bergstopparna
den högsta av all snö
Känslan av silke, porslin som flyter ifrån skyn
och grenarna föder silvrigt ljus
som hade en poesins hand
plockat med sig
den brännheta andningen på min kropp
Pagodträdet stiger
och det i stillhet förgångna
förflyttas från en vinter
till en annan vinter
Först denna sommar
närmar jag mig den klassiska snöstaden
och den snö jag letat rätt på är inte längre snö
Känslan landar på mina axlar
- den har ingen tyngd
Under sommarens sista ögonblick
börjar människorna smälta
och fiskstimmet väller i våg på våg
in mot gatorna
Under högsommaren
kommer jag att tänka på bergstopparna
den högsta av all snö
Känslan av silke, porslin som flyter ifrån skyn
och grenarna föder silvrigt ljus
som hade en poesins hand
plockat med sig
den brännheta andningen på min kropp
Pagodträdet stiger
och det i stillhet förgångna
förflyttas från en vinter
till en annan vinter
Först denna sommar
närmar jag mig den klassiska snöstaden
och den snö jag letat rätt på är inte längre snö
Känslan landar på mina axlar
- den har ingen tyngd
Under sommarens sista ögonblick
börjar människorna smälta
och fiskstimmet väller i våg på våg
in mot gatorna
米店 Risbod
En dikt, eller egentligen en låttext, av Zhang Weiwei 张玮玮.
Risbod
Disigt regn i mars Den vajande södern
Du sitter i din tomma risbod
Ett äpple i ena handen Ödet i den andra
Letar efter din egen doft
Människorna utanför fönstret Skyndar, brådskar
Förlorar blicken på den våta gatan
Dina danssteg Korsar det tomma rummet
Och tiden blir till rök
Älskade Du vet allt att morgondagen snart är här
I hamnen väntar vår båt
Jag ska tvätta mitt hår Klättra upp i masten
Staga upp vårt hem, spätt som vinrankans blad
三月的烟雨 飘摇的南方
你坐在你空空的米店
你一手拿着苹果 一手拿着命运
在寻找你自己的香
窗外的人们 匆匆忙忙
把眼光丢在潮湿的路上
你的舞步 划过空空的房间
时光就变成了烟
爱人 你可感到明天已经来临
码头上听着我们的船
我会洗干净头发 爬上桅杆
撑起我们葡萄枝嫩叶般的家
Risbod
Disigt regn i mars Den vajande södern
Du sitter i din tomma risbod
Ett äpple i ena handen Ödet i den andra
Letar efter din egen doft
Människorna utanför fönstret Skyndar, brådskar
Förlorar blicken på den våta gatan
Dina danssteg Korsar det tomma rummet
Och tiden blir till rök
Älskade Du vet allt att morgondagen snart är här
I hamnen väntar vår båt
Jag ska tvätta mitt hår Klättra upp i masten
Staga upp vårt hem, spätt som vinrankans blad
三月的烟雨 飘摇的南方
你坐在你空空的米店
你一手拿着苹果 一手拿着命运
在寻找你自己的香
窗外的人们 匆匆忙忙
把眼光丢在潮湿的路上
你的舞步 划过空空的房间
时光就变成了烟
爱人 你可感到明天已经来临
码头上听着我们的船
我会洗干净头发 爬上桅杆
撑起我们葡萄枝嫩叶般的家
Eftermiddag med Saerom, oktober 2012
Det mycket vackra i ett blågrönt hav som kallas det gula, och det ännu mycket vackrare i människan här. Ett väldigt ankare, strandat, kvarglömt av en jätte, av den gamle stenmannen vars strand ligger här längre bort. Vågor slår vitt, vitt omkring skär, kring utskurna mänskor ur stenen. Ta din bild med blåvattenbakgrund, ta din bakgrund och dränk den i havet.
Gårdagen
Femton ljus brann på altarringen, och yngst var pappa. Ute vid graven sa Anders att vi kanske borde säga som pappa sagt förra året, att man ska glädjas åt att ingen ung människa dött här i år, inget barn, ingen ungdom. Yngst var pappa, 61 år gammal. Det är ändå en god del av ett liv. Det är ett försök till en tanke, och ibland tröstar den.
Men först stod vi bara tysta. Tittade på gjutjärnskorset, på lyktan (en ny, en svart), kransen, ljusen, stenen, mörkret runt. Tysta. Det spelade ingen roll att hans namn står på korset, för det allra tydligaste tecknet på hans frånvaro var att ingen sa någonting. Hade det varit någon annan och vi stått där tillsammans så hade det varit pappa som sagt något. Det hade varit han som brutit tystnaden och med allvarlig röst sagt något enkelt och svindlande klokt, så där som han gjorde. Han som kunde hitta rätt ord när alla andra tappat själva språket. I år stod vi tysta och väntade på ord som inte kom, en sammanfattning av det ogripbara, en överblick över det alldeles ändlösa. Väntan, och tystnaden. Vem bryter den nu?
Men först stod vi bara tysta. Tittade på gjutjärnskorset, på lyktan (en ny, en svart), kransen, ljusen, stenen, mörkret runt. Tysta. Det spelade ingen roll att hans namn står på korset, för det allra tydligaste tecknet på hans frånvaro var att ingen sa någonting. Hade det varit någon annan och vi stått där tillsammans så hade det varit pappa som sagt något. Det hade varit han som brutit tystnaden och med allvarlig röst sagt något enkelt och svindlande klokt, så där som han gjorde. Han som kunde hitta rätt ord när alla andra tappat själva språket. I år stod vi tysta och väntade på ord som inte kom, en sammanfattning av det ogripbara, en överblick över det alldeles ändlösa. Väntan, och tystnaden. Vem bryter den nu?