sharlan

Och sa ett moraliskt dilemma:

Pa vag langs den pimpade hutonggatan Nan Luo Gu Xiang passerar vi en av de manga t-shirtbutikerna. Glider in, tittar runt. Det ar inte en av de haftiga affarerna med arty trojor, utan en av de andra, en som har Maotrojor, I climbed the great wall-trojor och pandatrojor. Och de saljer Lei Feng-trojor. Snygga, tycker jag. Lei Feng pa den klassiska bilden, han har vintermossa med oronlappar och blickar ut i fjarran. En soldat, en hjalte, en man med en vision. Denne Lei Feng dog mycket ung, och forvandlades av Maoregimen till en viktig symbol under kulturrevolutionen. Han hade varit en god ung man som alltid forst och framst tankte pa andra och hjalpte folk sa mycket han kunde. "Lar av kamrat Lei Feng", fick alla snalla kommunistbarn lara sig, och Lei Feng blev en hjalte, en forebild. Hur god han egentligen var har jag ingen aning om, och jag vet inte hur han dog, men jag anar att han framfor allt forstorades upp for att ta lite av uppmarksamheten fran partitopparna som borde vara goda forebilder men ytterst sallan var det. Lei Feng var dod och kunde darmed inte bete sig borgerligt. Det ar egentligen bara skrammande, alltihop. Kulturrevolution och vansinne och jaga bort allt det gamla och brann och forstor. I grund och botten bara en vidrig masspsykos som tillats ga over styr. Kina bloder fortfarande av saren.

Och 40 ar senare star jag dar och funderar pa att kopa en troja med Lei Feng pa. Det star till och med "Lar av kamrat Lei Feng" vid sidan av bilden. Ar inte det samma sak som att saga att namen vada, kulturrevolutionen var val ratt okej? Som att liksom stalla sig bakom galenskapen, som att sparka ytterligare pa alla de som blev sparkade, vissa sa mycket att de aldrig reste sig igen. Man kan se det sa. Men, invander jag mot mig sjalv, inte bara, inte langre. Den gamla kommunistestetiken lever for fullt, men den har fatt ett nytt och helt annat liv. Var och varannan hipp Beijing-bar anvander sig av 60-talets propagandabilder av muskulosa arbetare med knytnavarna i vadret. Ibland lyfter de ett olglas istallet for Maos lilla roda. Mao livehouse, hippaste livemusikstallet i stan, anvander konturen av ordforandens inte alltifor chica har som logga och gallerierna vid 798 ar fulla verk som bygger pa propagandabilder, men som nu forvrangs, malas om, pryds med en Pepsi-logga; vissa har kvar sitt originalutseende men kommer anda att saga nagot helt annat. Sa pa ett vis ar en Lei Feng-troja lika mycket att stalla sig bakom det unga, konstnarliga Kina, de manniskor som foddes efter kulturrevolutionen och nu tar over symboliken och gor den till sin. Som bryter ned, kastar om, tar sig ratten att definiera sig sjalva och det markliga landet de lever i. Som kanske bade vill lara av Lei Feng och skratta at honom och grata en skvatt over hans ode.

Sa tanker jag nar jag star dar i t-shirtbutiken. Forsaljerskan fragar om jag vill ha nagot. Ja, den, sager jag och pekar pa den militargrona trojan med den unge mannen med vintermossa och stordad i blicken. Jag betalar 30 yuan och gar darifran medan debatten fortsatter i mitt huvud. Kanske kommer jag aldrig nagonsin att ha den pa mig.